torsdag 9 oktober 2014

Modern svensk socialism

Det gick inte i Sovjetunionen, men nu vill den svenska regeringen ta vid där planekonomierna fick ge upp.


Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt log som ett barn som just har öppnat en stor påse lördagsgodis, när han i måndags kväll framträdde på teve och hörde statsminister Stefan Löfven berätta att man inte får tjäna pengar på att ta hand om andra.Det var ett av kommunisternas huvudkrav före valet: Privata verksamheter som driver vårdhem, skolor eller andra sociala aktiviteter får inte tjäna ihop ett överskott – eller med ett fult ord profit – som ägarna kan använda på sig själva. Om överskottet är större än bankräntan, ska den plöjas ner i verksamheten igen.

 - Ooops! Kommunisten "glömde bort" att berätta att han bor på Östermalm? -

Nu är det högst tveksamt om förslaget över huvud taget går igenom riksdagen. Regeringen och kommunisterna i Vänsterpartiet har ingen majoritet, och de borgerliga partierna säger att de ska rösta emot. Sverigedemokraterna har sagt att de gärna vill förhandla med regeringen, men den vägrar att förhandla med dem, så vad skulle SD ha för anledning att hjälpa den?
Det är också ett ganska märkligt krav att ställa på det privata näringslivet. Vad skulle driva investerare att satsa pengar i en verksamhet, om de inte får tjäna mer på sin investering än vanlig bankränta? Det finns ju ingen anledning att ha besvär med privat företagande om man lika gärna kan sätta in pengarna på banken och använda sin tid åt att spela golf eller åka på upplevelsesemester i Mongoliet.

Men, säger anhängarna av nollprofit, det är något alldeles särskilt med att driva skolor, sjukhus, vårdhem och sådant: De flesta pengarna kommer på ett eller annat sätt från skattebetalarna, och ska de verkligen betala för att smarta affärsmänniskor ska kunna stoppa de surt betalade skattekronorna i fickan?

Låt oss tänka argumentet hela vägen. Staten använder en massa miljarder på att köpa varor och tjänster av privata verksamheter. Det är läroböcker till skolorna, mat till institutionerna, medicinsk utrustning till sjukhusen, möbler och datorer till kontoren, vapen till försvaret och så vidare. Ska leverantörerna av sådana ting verkligen kunna tjäna profit på att försörja det offentliga med helt nödvändiga varor och tjänster, som till och med har bekostats av skattebetalarna?
Det kan väl inte vara rimligt om man ska följa regeringens kommunistiska logik.

Det är nog också därför Jonas Sjöstedt är så glad. Regeringens ingrepp mot leverantörer av välfärdstjänster är naturligtvis bara början på en lång rad ingrepp mot andra branscher.
Bakom Sjöstedts fåraktiga leende lurar i verkligheten en skarp hjärna. Han vet utmärkt väl att om privata verksamheter inte får tjäna något på att leverera offentlig service, faller hela uppgiften på stat och kommuner. Det blir alltså ingen konkurrens om att leverera den bästa och billigaste servicen – och så ska det heller inte vara i ett kommunistiskt samhälle. Där är allt mycket lättare för medborgarna, för de har nämligen bara ett val och är de inte nöjda med kvaliteten på det, är det deras problem.

Jonas Sjöstedt har naturligtvis redan förberett sitt nästa drag: Det är en mänsklig rättighet att få tillräckligt att äta. Det står faktiskt i International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, som 160 länder har anslutit sig till. Där står också att alla har rätt till en lämplig bostad. Vi talar om mänskliga rättigheter här, och ska då giriga kapitalister verkligen kunna profitera på dem?
Naturligtvis inte, om man tänker som den sittande svenska regeringen och dess stödparti.
Men om folk inte kan tjäna ihop vinst genom att producera en vara, kommer de självklart inte att producera den. Bönderna brukar inte jorden, bagarna bakar inte bröd, Arla levererar inte mjölk, smör och yoghurt och entreprenörerna vill inte bygga några hus.

Men det är just det som är det geniala. När privata verksamheter inte vill producera efter statens riktlinjer, måste staten givetvis gripa in. Lantbruk, industri, handel och service ska nationaliseras och drivas efter femårsplaner.
Det har tidigare prövats i en rad länder i Östeuropa – och det gick som bekant över all förväntan, bortsett från att medborgarna av obegripliga skäl var så missnöjda med detta paradisiska tillstånd, att planekonomierna till sist bröt samman.

Men Sverige är på många sätt ett unikt samhälle, så varför skulle det inte fungera här?

Källahttp://www.d-intl.com/2014/10/08/ledare-modern-svensk-socialism/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar