tisdag 21 oktober 2014

Sanningsministeriet slår till

Om George Orwell hade kommit tillbaka och slagit sig ner i Sverige hade han till sin skräck fått uppleva Oceanien i verkligheten. Det skräcksamhälle han 1948 skildrade i sin dystopi 1984 är i princip helt genomfört här.


”Partiet” har visserligen sju företrädare, vilket kan förvirra, men alla arbetar mot samma mål: att inbilla människorna i landet att det gamla slagordet från Sanningsministeriet är sant:
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
- Invånarna i Oceanien övervakades minutiöst och tvingades att ständigt lyssna på propaganda, bland annat genom en apparat i varje hem kallad teleskärm. Teleskärmen hade uppenbara likheter med en tv – med skillnaden att den även övervakade tittarna och inte gick att stänga av.

Invånarna i Sverige kan visserligen stänga av sina tv-apparater, men de är ständigt övervakade via sociala medier. Gud nåde den som drar ett skämt om somalier på Facebook eller skriver negerboll på Twitter – det blir rapport direkt till Sanningsministeriet Expo och utfrysning som följd.
I Oceanien jobbade man frenetiskt med så kallat nyspråk, ett språk vars syfte var att förhindra medborgarna att tänka kritiskt eftersom det inte var möjligt i språket.

I Sverige firar nyspråket triumfer. Här kallas kritik av invandringspolitiken för rasism, kritik mot kriminella romer för antiziganism, kritik av islam för islamofobi, kritik av HBTQ-rörelsen för homofobi etc.

Det intressanta med människor som ägnar hela dagarna åt att ljuga om sakernas verkliga tillstånd, är att de förutsätter att alla andra också ljuger. Så när Dispatch International och svenska Tryckfrihetssällskapet tvingades ställa in mötet med English Defence League utgår de från att mötet aldrig var tänkt att hållas – att det i själva verket rörde sig om ett enda stort PR-trick. I min värld är det svårt att förvandla ett inställt möte till PR, men för Sanningsministeriet är det högst logiskt.

Nu ska ni få höra hur de arbetar på Sanningsministeriet. För ett par veckor sedan blev jag uppringd av en journalist på Sydsvenskan. Hon var sist på bollen med att vilja upplysa sina läsare om att vi hade problem att hitta en lokal för mötet i Malmö och ville gärna ha exempel på avbokad lokal. Jag gav henne namnet på hotellchefen för Scandic Triangeln.

En stund senare ringde journalisten tillbaka och påstod att hotellchefen sagt att det var jag som överdrivit hotbilden och att jag alltså aldrig velat hålla något möte utan ”tvingade” fram en avbokning. Journalisten och hennes chef hade därför bestämt att hon inte skulle skriva någon artikel, eftersom det hela var ett PR-trick från min sida.

När vi till sist tvingades ställa in mötet helt och hållet, dök plötsligt intervjun med hotellchefen upp på Facebook-sidan ”Skåne mot rasism”. Trots att den aldrig varit publicerad i Sydsvenskan kunde man där läsa:

”I en intervju säger hotelldirektören:
Hon var bokad här och vi hade inga planer på att avboka henne.
Det var hon som ringde till oss och sa att det fanns en hotbild mot vår lokal och våra hotellgäster. Hon sa att det skulle bli mycket våld och bråk, hon skrämde verkligen upp oss.”

Sydsvenskan-journalisten nöjde sig alltså inte med att droppa storyn – när hon inte fick skriva i sin egen tidning lämnade hon uppgifterna vidare till ”Skåne mot rasism”. Så jobbar en duktig reporter på Sanningsministeriet!

Eftersom jag har samtalen inspelade kan jag berätta hur det egentligen gick till. Lokalen på Scandic Triangeln bokades i Dispatch Internationals namn, dock berättade vi inte vilka gästerna var – vilket vi heller inte behövde. Men när jag granskade det finstilta i kontraktet hittade jag en passus om att hotellet kunde avboka om mötet på något sätt ”hotade hotellets säkerhet eller rykte”. Med tanke på att polisen visste att motdemonstrationer skulle förekomma, kunde jag inte riskera att hotellet avbokade arrangemanget i sista stund och ringde därför och satte dem in i situationen.

Jag förklarade lugnt och sansat att vårt möte skulle bli fullständigt fredligt och att vi inte ämnade avslöja platsen för arrangemanget förrän ett par timmar innan det skulle hållas. Jag förklarade att polisen skulle ta kontakt med dem för att säkerställa ordningen och att jag hoppades att de inte skulle låta sig skrämmas till en avbokning.

Dagen därpå ringde hotellchefen upp mig och meddelade:

Jag fick veta av vår bokningsavdelning att du haft kontakt med polisen för den hotbild du identifierat. Det du beskriver föranleder att vi inte kan ta emot er, av säkerhetsskäl, vi har mycket andra gäster i huset också, och det är klart att vi sätter säkerheten för andra gäster och medarbetare först."

Jag sa då att jag inte var förvånad, men beklagade i starka ordalag att fascistiska krafter styr Sverige. Att våldsvänstern kan se till att bara arrangemang som de har godkänt får äga rum i Malmö.

Är det inte lika bra att vi döper om Sverige till Oceanien?

1 kommentar:

  1. "Är det inte lika bra att vi döper om Sverige till Oceanien?"
    Eller kanske bara kort och gott till "Sveanien, alterantivt det mer internationella "Sweanien".

    SvaraRadera