måndag 20 oktober 2014

Tyranniets apologeter

Sverige hyser en välvillig och överslätande inställning till kommunismen. Neutralitetspolitiken och en utbredd konflikträdsla är ett par av förklaringarna.

- Ingen människas död är så tragisk som den soldat som stupar sist i ett krig. Det gäller också kalla krigets sista offer. Chris Gueffroy blev den siste att dödas vid flyktförsöket över Berlinmuren för 25 år sedan. Men kan man säga att den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson bar en del av skulden?

Chris Gueffroy (född vänstervågsåret 1968, död revolutionsåret 1989) var 21 år gammal när han sköts till döds vid Berlinmuren. Det skedde den 6 februari 1989, nio månader innan muren föll. Chris mördades med tio kulor. DDR-soldaterna som sköt ihjäl honom, och sårade hans kompis, fick var sin förtjänstmedalj och 150 östtyska mark i belöning.

Chris var inte särskilt intresserad av politik. Men nyheten om den svenske statsministerns officiella besök i DDR hade inte undgått honom. Chris hade ett ovanligt yrke i arbetar- och bondestaten med det stolta namnet Tyska demokratiska republiken. Chris var bartender. Han råkade få höra från några bargäster att under Ingvar Carlssons besök gällde inte det sedvanliga, Schiessbefehl, den stående orden att skjuta varje person som försökte fly. Regeln gällde vid alla högnivåbesök. Naturligtvis förkunnades den inte officiellt och var för allmänheten lika okänd som dokumentet från den 1 oktober 1973 med följande order till gränsvakterna: ”Tveka inte att använda ditt skjutvapen, inte ens när gränsen överträds i sällskap med kvinnor och barn vilket är en taktik som förrädarna ofta använt.”

Chris berättade för sin bäste vän som ville veta mer. Är du säker på att de sa så? Nästan helt säker. Vilka var de? Vet inte. Chris och hans kompis spekulerade om männen kom från Stasi, Ministeriet för statssäkerhet. Stasi hade 97 000 anställda vilket ändå inte räckte för att övervaka DDR:s 17 miljoner människor. Därför fanns också 173 000 civila angivare (”informella informatörer”). I Hitlers Tredje rike fanns en Gestapoagent på 2 000 invånare. I DDR en Stasiagent eller angivare på 6,5 invånare.

Chris och hans kompis grep tillfället en mörk februarikväll utan Schiessbefehl . Chris dog omedelbart vid muren, kompisen sårades och fördes till ett fängelsesjukhus. Tack vare murens fall var han några månader senare en fri man.

Ingvar Carlsson bär självfallet inget ansvar för den historiska dödsskjutningen av Chris Gueffroy. Däremot kan man höja det ena ögonbrynet att Sveriges statsminister fann det så angeläget att resa till Berlin för att personligen gratulera diktatorn Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum. Och man kan höja det andra ögonbrynet över Ingvar Carlssons påstående vid hemkomsten att ”det finns saker som Sverige kan lära av Östtyskland”. Och visst tvingas man ruska på huvudet åt dylika skriverier:

Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.
[Ingvar Carlsson, Vad är socialdemokrati, 1974]
Jag kunde 1974 då jag bodde och arbetade i Polen på nära håll följa den polska ekonomiska utvecklingen. Den skedde uteslutande med hjälp av västerländska lån och krediter. Folkhumorns analys var ovedersägligen mer exakt än Carlssons: Polen borde byta ut örnen som nationalsymbol mot en känguru: stora skutt framåt men tomt i påsen.

Ingvar Carlsson kom som förste regeringschef i Sverige att tillåta Vänsterpartiet kommunisterna i utrikesutskottet och därmed utformningen av utrikespolitiken. Socialdemokratiska partiets mjuka förhållningssätt till kommunistpartiet i Sverige (i dess olika bokstavskombinationer) är en intressant uppvisning i konformism. Men Carlsson kunde också beklaga sig över det parlamentariska trångmålet:

Det har känts olustigt att socialdemokratiska regeringar i Sveriges riksdag varit beroende av kommunistiska röster under långa perioder för att få igenom sin politik.
[Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme, 1999]

Inför två riksdagsval har socialdemokrater och kommunister inte sett några ideologiska problem att krypa under samma täcke: ”kosackvalet”1928 och valalliansen 2010. Båda resultaten var katastrofala. Ändå har den periodvis tunna linjen mellan socialdemokrati och öststatskommunism lagt en grogrund för en svensk acceptans av den icke-demokratiska vänstern hemma och kommunistiska diktaturer utomlands.

Nu finns jämförbara S-partier i Europa som aldrig ingått något samarbete med kommunisterna. Det socialdemokratiska partiet i Österrike har alltid dragit en skarp gräns mot bolsjevikerna. Detsamma gäller för socialdemokraterna i Tyskland. Tyska socialdemokraters sanitära korridorer mot kommunister har sin förklaring i närheten till DDR. Också för Sverige borde DDR ha varit ett avskräckande exempel.

Sammanlagt mellan 1949 och den 3 oktober 1989 flydde från DDR till väst 5,2 miljoner människor. Östtyskarna tog sig till väst genom minfält och förbi maskingevärsskyttar, gömda i bilars bensintank och utrymmet för reservdäck, i bussars tak och lastutrymme, hängande under tåg, svävande i hemmagjorda luftballonger, i stulna besprutningsplan och genom grävda underjordiska tunnlar. Alla dessa desperata människor – att de riskerade livet var ingen litterär metafor utan verklighet – rörde inte extremvänstern ryggen. Ingen svensk kommunist ställde offentligt frågan: Varför flyr alla dessa människor från ett samhällssystem som vi förespråkar? Vad är det de inte fattat eller som vi inte har begripit? Samma kalla likgiltighet uppvisade vänstern för dissidenter och samvetsfångar i marxist-leninistiska diktaturer. Det var ju så uppenbart att det rörde sig om klassfiender, borgarbrackor, religiösa fanatiker.

I den ”svenska berättelsen” är inte bara extremvänstern utan också stora delar av befolkningen välvilligt inställd till ”den reellt existerande socialismen”. Utrikespolitiskt fattade det socialdemokratiska Sverige märkliga beslut som vi var ensamma om bland jordens demokratier, till exempel det diplomatiska erkännandet 1973 av kommunistiska Nordkorea. Lovprisandet av och finansiell hjälp till Kubas diktator Fidel Castro var ett annat sådant ställningstagande – ”du ska hjälpa Castro att föra krig i Angola”, säger myndighetspersonen i Astrid Lindgrens saga Pomperipossa om hur konfiskatoriska skatter skulle användas. Över marxist-leninistiska länder med hårdföra ledare regnade biståndspengar utan krav på motprestation. Allt detta påverkade politiken, debattklimatet och den allmänna opinionen. Pierre Schori har förklarat (Dagens Nyheter 27/8 2013) att de täta mötena med diktaturledare skedde för att ”underminera kommunismen”.

Det neutrala Sverige blev landet med de välvilliga betraktarna: Det var inte vår sak att döma samhällssystemet i öst (”Bodströmdoktrinen”) – och förresten, hur svinaktigt agerade inte USA? I Sverige var löntagarfonder ett hårsmån från att införas, ”öststatssocialism” enligt Thorbjörn Fälldin. Statliga megaprojekt som Stålverk 80 förhindrades, men Bai Bâng genomfördes. Kollektivanslutningen till LO och Natonojan låg i rät linje med välvilligheten till kommunismen.

Det passade inte den hyggliga folkhems-ideologin att sätta sig på höga hästar och säga vad som var rätt och fel. Neutraliteten gled över i tystnad och kravlös tolerans. Utländska bedömare av Sverige betonar ofta svenskarnas konflikträdsla, att inte stöta sig med någon i onödan. I skuggan av den rädslan och välvilligheten kom kommunister, hemma och borta, alltid lindrigt undan med den absurda frasen ”de menade åtminstone väl”.

Efter USA blev det kapitalistiska Sverige ondskans epicentrum, ett land inte bara med svenska krusbär utan också Ådalen 31. Skotten i Lunde är en tragisk händelse, i jämförelse med folkdemokratiernas blodiga historia skulle Ådalen bli högst en fotnot. Men att läsa böcker om länder med natt klockan tolv på dagen låg inte i vänsteristernas intresse. Jodå, jag tar avstånd från Sovjetunionen, jag är trotskist, jag är maoist, jag Castrovän, jag är… Den sanna kommunistiska läran var en ständigt turnerande cirkus som flyttade runt till Peking eller Havanna eller Tirana eller Managua eller... Det var svårt att resonera med sådana ideologiska cirkuskonstnärer. De hade inte bara det berömda problemformuleringsföreträdet utan avgjorde också vad som var politiskt korrekt. För dem fanns ingen skillnad mellan åsikt och fakta. Vad som än i dag försvårar det offentliga samtalet (jag är blodigt allvarlig) är kommunisternas kemiska befrielse från humor. Att prata med kommunister eller läsa Jan Guillou, Henning Mankell eller Stieg Larsson innebär inget onödigt slitage på skrattmusklerna.

Ana Maria Narti kom till Sverige 1970 från Ceausescus terror och mötte ett annat kommunistiskt land:

Jag hörde ofta meningar som på ett skrämmande sätt påminde mig om de mest enfaldiga slagorden från mitt kommunistiska hemland. Jag började läsa tidningar, framförallt Dagens Nyheter, och häpnade allt oftare inför tvärsäkra påståenden jag stötte på där. Inte hade jag lämnat socialismen bakom mig, tvärtom.
[Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm, 2011]

En av dessa enfaldiga artiklar som Ana Maria Narti kanske läste var skriven av Peter Bratt, då projektledare vid TRU, Television och radio i utbildningen, i dag UR. I artikeln Vem hotar demokratin? (Dagens Nyheter 23/6 1971) gör Peter Bratt en rad tvärsäkra påståenden om professorn i statskunskap Jörgen Westerståhl: ”odemokratisk” och ”okunnig”. Läsaren får lära sig att ”I realiteten är Sverige inte en demokrati”, ”att företagsdemokrati inte existerar” och ”den kommunala demokratin är mer än urholkad”. Det mest tragiska är dock den fria företagsamheten: ”I realiteten finns en oerhört stor makt i näringslivet… som avgör vad som skall produceras och till vilket pris.” Kruxet för Bratt och extremvänstern var att ”95 procent av vår industri är utomparlamentarisk”, det vill säga privatägd, ”och står utanför varje demokratisk kontroll”.

Man förstår Ana Maria Nartis ilska och frustration. I Rumänien var etthundra procent av industrin statlig och stod garanterat utanför varje demokratisk kontroll. Däremot tvingades varje rumänsk medborgare hos polisen registrera innehavet av en skrivmaskin. I Ceausescus Rumänien förelåg också skyldigheten att rapportera till polisen om någon utlänning på gatan försökt inleda en konversation.

Peter Bratt och kompanjonen Jan Guillou är typiska överklassbarn. Den sociala bakgrunden delar de med en hel armé av 68-vänstern. För alla oss som inte hade lyckan att födas med social segerhuva är klassperspektivet viktigt. För samhällsforskarna tycks däremot ”revolutionens barn” vara ett ointressant ämne. En av de viktigaste beståndsdelarna i dna-analysen av 1970-talets radikalism är därmed höljt i dunkel.

I Östeuropa kallades barn till den röda aristokratin för ”bananungar”, endast de kom i kontakt med den sällsynta frukten. För oss som aldrig drogs med i vänstervågen framstår de svenska bananungarnas studentrevolt mest av allt som ett försenat pubertetsuppror, ett sätt att djävlas med konservativt skräckslagna föräldrar. Överklassbarnen kunde generöst kosta på sig alla orealistiska, odemokratiska och lagvidriga krav. De levde i trygg förvissning om att den borgerliga svenska lagstiftningen garanterade dem rätten att ärva föräldrarnas villa, sommarhus och förmögenhet. Fadern: Kom ihåg, min son, pengar är inte allt, det finns också något som heter konst, aktier, optioner, fastigheter…

Det finns nästan inga svenska berättelser om hur den kommunistiska lögnen kunde attrahera så många. Anledningen står att finna i aktivisternas kompakta tystnad. Få har velat berätta om sin röda Sturm und Drang – till de hedervärda hör Annika Ström Melin, Thomas Gür, Göran Skytte. Nog vore det högintressant att få höra:

-ett sakligt och uppriktigt resonemang från gamla kommunister om varför de tog så fel, hur man kunde låta lura sig så, hur man så totalt kunde ignorera den till största delen korrekta och riktiga information som hela tiden (hela tiden!) fanns tillgänglig om förfärligheterna i Sovjetunionen och det östblock som tillkom efter 1945.
[Staffan Skott i antologin Politisk korrekthet på svenska, 1998]

Vi ska samtidigt komma ihåg, att gamla kommunister, i likhet med de flesta memoarförfattare, förskönar och glömmer. I sin minnesbok Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (2010) nämner Jan Guillou inget om samarbetet med sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Sanningen torde vara: den journalist som gladeligen avslöjade både USA:s, Israels och Sveriges underrättelsetjänster ville helt enkelt skona Sovjetunionen.

Murar må falla och nya vindar blåsa, för alte Kameraden går taktfastheten aldrig ur. Jan Guillou tilldelades 2014 års mest blodbesudlade litterära utmärkelse, Jan Myrdals Leninpriset. Välförtjänt eftersom Guillou enligt egen anspråkslös utsago är: ”Sveriges mest lästa och populära författare”. Om Jan Myrdal, diktaturkramaren utan värdig konkurrent, har Guillou skrivit: ”Ingen författare har någonsin påverkat mig mer än han.” I flera intervjuer i samband med utdelningen av Leninpriset avslöjade Guillou skrämmande bristande kunskaper om Lenin.

Att Sovjetunionens grundare var en massmördare stod tidigt klart för inflytelserika svenska opinionsbildare som Torgny Segerstedt. Ändå är än idag Lenins terror okänd för de flesta. Vårt behov av politiska myter är tydligen gränslöst. Segerstedt skrev 1924 vid beskedet om den påstått store Lenins död: ”Stor var Lenin som ett gissel för människor. Stor var han som förintare.” Segerstedt är hyllad som antinazist men glömd som antikommunist.

Sverige har haft många antikommunister men aldrig någon riktig antikommunistisk front. En ofta bortglömd antikommunist är Sven Stolpe. Kanske hade det behövs tio samtida Sven Stolpe för att ordentligt kunna rubba på vänsterns dogmatism. Stolpe var härligt rak i sitt språkbruk: ”oresonliga kommunistiska ledarartiklar”, ”kommunistisk rotvälska”. Det var yttranden som gick rakt emot marxism-leninismens påstådda vetenskaplighet. Hos den bakdantade Sven Stolpe läste jag för första gången en svensk bok (Klippt och skuret, 1976) med avslöjande uttalanden av Lenin. Massmördarens vidrigheter var tryckta i rött för att framhäva citatens blodiga innehåll. Två exempel får räcka: ”Så länge vi inte använder terror med exekutioner, kommer vi ingenstans. Det är bättre att utrota hundra oskyldiga än att låta en skyldig undkomma.” Och: ”Om vi för kommunismens sak skulle behöva utrota nio tiondelar av befolkningen, så bör vi inte rygga tillbaka för sådana offer.”

Att tidningarnas kultursidor och universitet är rödare än allmänheten framkommer ibland med påfallande tydlighet. Till exempel när det svenska historikerkollektivet i en skrivelse (publicerad i en rad tidningar 2/4 2008) protesterade mot upplysningskampanjen från den statliga myndigheten Forum för levande historia om kommunismens brott mot mänskligheten. mot regeringens antikommunistiska upplysningskampanj. Historikerna hade inte haft några synpunkter på den antinazistiska upplysningsdriven men vid den antikommunistiska gällde det plötsligt att värna om den historiska forskningens ”öppenhet och kritiska hållning”.

Anförda av en rad kända marxister vid våra universitet och högskolor känns många av undertecknare igen: Ulf Bjereld, Lars Björlin, Anders Björnsson, Håkan Blomqvist, Helene Carlbäck, Marie Demker, Yvonne Hirdman, Jan Hjärpe, Sven-Erik Liedman, Sven Lindkvist, Åsa Linderborg, Werner Schmidt, Torbjörn Tännsjö, Kjell Östberg.

Det mest skrämmande var att så försvinnande få vågade protestera mot uppropet som hade undertecknats av fyrahundrafyrtiosex (446) lektorer, docenter och professorer – en elit av landets bildade och intellektuella. Den mäktiga lobbygruppen lyckades naturligtvis påverka kampanjens utformning. Rapporten ...om detta må ni berätta… redovisar ”nazismens brott”. I den om kommunismen talas i stället om ”brott begångna i kommunismens namn”.

Alltså, massmorden av minst 100 miljoner människor utfördes av folk som utgett sig för att vara kommunister. Kommunism i sig är inte ond. Riktiga kommunister är goda. Och om inte – så ville de i alla fall något gott.

Källa: Axess - Kjell Albin Abrahamson

---------------------

'Vänstern och tyranneriet' (Timbro)

'Problemen är alla offren' (Axess - Torbjörn Elensky)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar