lördag 29 november 2014

Noam Chomsky calls US 'world's leading terrorist state'

The United States is the “world's leading terrorist state,” based on its deadly, CIA-run operations in the likes of Nicaragua and Cuba, according to new op-ed by historian and social philosopher Noam Chomsky.

Read here.
--------------------

- Jag delar hans uppfattning. USA är det största hotet, och dessutom envald väldspolis, i syfte att skapa global dominans. Vilket redan kollapsat, och visat sig omöjligt. Amerikaner och norskar är världens barnsligaste folkpopulationer, som nånsin existerat i modern tid.


Sju förlorare

Nedan syns sju förlorare och en vinnare. Fyra av dem förlorade för att folk var trötta på dem. Tre förlorade för att den vänstervind det påstods blåsa mojnade redan innan den dragit gång.

- Alla sju pratar om ekonomiskt ansvar, och om att utveckla jobbpolitiken, föra kampen mot utanförskapet och integrationen, och hjälpa dem som har det svårt.

Alla sju har ändrat språk när det gäller de asylsökande. För inte alltför länge sedan så behövde vi invandrarna, och dessa var en ren vinstaffär. När det visade sig ohållbart, så säger de sju att vi måste hjälpa dem som har det svårt, kosta vad det kosta vill.

Alla sju skyller på den åttonde, trots att denne inte har eller har haft möjlighet att påverka någonting, beroende på att de sju som påstår sig ta ansvar, inte vill prata med denne eller dennes partikollegor…

Framtiden ser mörk ut mina vänner, men de sju kommer att bli tvungna att ändra sig, verkligheten är sådan…

Källa:  http://petterssonsblogg.se/2014/11/29/sju-forlorare/

---------

- I sanning en beklämmande bild. Sverige är tiktigt illa ute.

fredag 28 november 2014

Moms införs på roaming utanför EU

Från och med den 1 januari 2015 införs moms på roamingtrafik utanför EU på grund av en ändring av Mervärdesskattelagen. Ändringen berör privatpersoner som är bosatta eller på annat sätt hemmahörande i Sverige och sker till följd av ett riksdagsbeslut efter ett EU-direktiv.

- Roaming utanför EU har varit momsbefriat hos Telia sedan 2011.De nya bestämmelserna  innebär att du som privatkund från och med 1 januari 2015 kommer att betala svensk moms på samtalstrafik, meddelandetjänster samt surftrafik när du befinner dig i länder utanför EU. Detta innebär att 25 procent moms tillkommer på det nuvarande priset för dessa tjänster. Denna förändring påverkar samtliga operatörers kunder i Sverige när de reser utanför EU. Från och med den 1 januari 2015 kommer Telia att uppdatera priserna med tillägg för 25 procent moms och aktuella priser  finns på telia.se/utomlands. Befinner du dig redan utanför EU när ändringen sker kommer du få ett sms med den nya prisinformationen.

Roaming innebär att du ringer samtal, skickar meddelandetjänster och surfar via en inhemsk operatörs nät i det landet där du befinner dig. När din operatör, i det här fallet Telia, saknar eget nät i ett annat land så har vi avtal med en eller flera operatörer i det landet som möjliggör för dig att använda det landets nät. Man är helt enkelt gäst i det landets nät. Omvänt så kan det landets kunder använda sina mobiler när de kommer till Sverige.

Om du inte accepterar prisförändringen har du rätt att säga upp ditt avtal med Telia som berörs av prisförändringen utan att betala någon extra avgift för abonnemanget. Har du en  hårdvara kopplad till ditt abonnemang för vilken en förhöjd månadsavgift betalas och du väljer att säga upp ditt avtal kommer du att få den resterande avgiften för hårdvaran på en slutfaktura. Sådan uppsägning gäller med verkan från den dag ändringen träder i kraft om den görs senast den 31 december 2014.

Mer information om lagändringen finner du här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/SkU31/

Källa:  http://www.telia.se/privat/aktuellt/2014/November/Moms-inf-rs-p--roaming-utanf-r-EU&cmpid=SMS_momsutanforeu_NOV2014_MSC_aktuellt

------------------------

- Jaha, nu har EUssr-imperiet ytterligare bestämt sig för att straffa svenskar, som funnit sin fristad utanför DDR-kolossen EU. Ytterligare ett skäl att avskaffa denna sovjet-kopia, en skamligt företeeelse, som utvecklat i totalitär riktning, vilket inte alls var det syfte som ursprungsidén presenterades.

onsdag 26 november 2014

Jag vill inte leva i ett land där man inte får ha åsikter

Extremvänstern har verkligen lyckats sprida sin intellektuella smitta. Tidigare var de flesta seriösa debattörer vaksamma med att inte använda extremvänsterns värdeladdade ord. Den tiden är förbi. Numera slänger sig debattörer, krönikörer och journalister jag en gång hade respekt för, samma dynga omkring sig som extremvänstern gör.

- I stället för att ta debatten, väljer journalisterna den enkla vägen ut. Precis som vänstern och åsiktseliten slänger de ur sig ett antal epitet och avslutar därefter debatten.

Helt klart är att de rättar sig i ledet. De vill inte råka ut för drevet, den sociala döden, att få dödsnazistrasistfascistislamofobimuslimhatarstämpeln på sig.  I en sund värld hade det varit enkelt att bara ignorera tramsvänsterns kampanjande. Men folk är livrädda. De vill inte ha Expressen knackandes på sin dörr eller bli uthängda i massmedierna, för att de råkar ha fel åsikter eller röstat fel.

Jag vill inte leva i ett land där motdebattörer kommer undan med att kasta ur sig epitet som oftast inte ens har ett uns av sanning i sig.

Jag önskar att det var så enkelt för mig att jag bara kunde lämna detta sjunkande skepp som fortfarande heter Sverige. Tyvärr är jag inte så priviligierad som många rasifierade påstår att jag är. Jag har inte den ekonomiska möjligheten att flytta från landet.

Vänsterns kampanjer mot mig har i dag lett till att jag inte får några som helst fotouppdrag. Jag är persona non grata i foto-branschen, andra branscher med för övrigt. Detta är kampanjmakarna extremt stolta över. Är inte det märkligt? Vilket normalt funtad person önskar att en annan människa ska leva i utanförskap? Det krävs riktig ondska för att glädjas åt andras peststämpel.

Jag måste säga att det egentligen inte är så illa pinkat att en så obetydlig person som jag har fått en massa vänsterinriktade journalister på olika tidningar att skriva om mig. Aftonbladets Åsa Linderborg menar till exempel att jag är en person med makt. Men ska vi inte ta och stanna lite här nu? Vem är det som arbetar för ett stort medieföretag och har total makt att kunna avskriva en människa som icke önskvärd? Ja, inte är det jag.

Senast i raden av skribenter som avpolletterats är Marcus Birro, som först skrev ett par rader på Twitter om islam. Sen hade han mage att ställa upp i podd-radion Radio Länsman, där han i väldigt milda ordalag kritiserade Expressen. Han talade ut om de mordhot han fått och om det drev som pågår mot honom på sociala medier. Detta ledde till att han fick sparken. Märkligt nog får inga vänsterjournalister sparken när de gråter ut om alla de hot de påstår att de får. Det kan väl inte vara så att de gör skillnad på människor?

Man kan tycka att en av Sveriges största kvällstidningar ska klara av att hantera en person med en avvikande åsikter. Men icke. Själv hade jag uppskattat att få arbeta med en person som Birro. Han är min absoluta motsats. Han är religiös och jag är ateist.  Det är fasiken en hit. Det skulle bli krönikor från himmel och helvete.

I stället för en bred intellektuell debatt, har vi en situation som påminner om en tjurig tonåring som gapar och skriker. Precis som de flesta tonåringar kommer denne inte att ge sig utan att ha fått sin vilja igenom. I mitt fall drevade ”tonåringarna” stenhårt tills en av mina uppdragsgivare baxnade under trycket. De klarade inte av alla mejl och samtal längre. Det var enklare att göra sig av med mig, än att behöva sitta och svara på ilskna mejl och ta emot skrikiga telefonsamtal. Som med stor sannolikhet innehöll hot. För får inte vänstern som de vill, ja då vet vi vad som sker.

Så här allvarligt är läget i landet. De flesta är medvetna om situationen och tassar på tå för att inte väcka åsiktselitens vrede.  Vänner som flytt diktaturer berättar att de numera upplever samma sak i Sverige som de en gång gjorde i sina hemländer. Många av dem har valt att lämna Sverige. Det är för många saker som känns igen i luften. Jag förstår varför de drar. De har en gång flytt ett helvete, så varför skulle de stanna kvar i ett nytt?

Men varför kan eliterna agera som de gör? Det sägs att för att få en god människa att begå onda saker så krävs det religion, vilket till stora delar är sant. I Sverige är vi inte direkt religiösa, men de flesta beter sig ändå som sektmedlemmar. Det är inte gudar eller heliga böcker som fuckar upp svenskarna – det är konsensus och värdegrund.

I snart tio år har jag ifrågasatt det som påståtts vara absoluta sanningar i medierna. Jag har två chefer som hållit på ännu längre. Vi tror alla på att ständigt söka svar, vända på stenar, ifrågasätta och granska. Ingen av oss tror på en absolut sanning. En av dem har man försökt mörda, den andra har flytt utomlands.

Själv sitter jag i en källare och undrar var fasiken detta ska sluta.

Källa:  http://www.d-intl.com/2014/11/24/kronika-jag-vill-inte-leva-i-ett-land-dar-man-inte-far-ha-asikter/

Hatets anatomi

Om det ska skyllas fullständig dumhet eller bara glödande hat mot avvikare, är inte helt lätt att veta. Men efter att i två dagar ha smädats i diverse publikationer som den som lett Marcus Birro på avvägar kan jag konstatera att ingen, säger ingen, har kommit med ett enda motargument mot det jag sagt, skrivit eller gjort. Det är tal om rena besvärjelser, ett slags exorcism: Vik hädan, Satan!

Det riktigt otäcka är den totala enigheten bland Sveriges eliter vad gäller islam: Den är fredens religion och alla som utför terrordåd, våldtäkter och halsavsågningar i Allahs namn är helt ute och cyklar. De har vantolkat islam, för det finns inget i islam som uppmuntrar eller uppmanar dem att bete sig så mot oss vantrogna.

Jag är rätt säker på att så gott som alla som uttalar sig på det viset är totalt okunniga om vad som faktiskt står i Koranen, haditherna, sharia och övriga ”heliga skrifter” för islam. Det är inte svårt att dra den slutsatsen eftersom jag själv var lika okunnig för några år sedan. I skolan får vi lära oss att islam är en variant av kristendom – vi tror på samma Gud men har bara lite olika sätt att be och muslimer tror inte att Jesus var Guds son, men erkänner honom som en profet.

Någonstans inom mig har det dock alltid funnits ett obehag inför islam. Att be samma ramsor fem gånger om dagen på exakta klockslag tillsammans med andra (av samma kön), känns väldigt främmande för den som upplever Gud som en kraft man har ett personligt förhållande till. En bön ska komma från hjärtat och kan inte rabblas utantill om Gud ska lyssna. Bara för att ta ett exempel.

Men det var först när jag bestämde mig för att verkligen sätta mig in i islams läror som det gick upp för mig hur ohygglig denna ideologi är. Islams mål är världsherravälde, ”freden” kan inte uppnås förrän alla människor i världen är muslimer och de vantrogna ska dödas eller tvingas till underkastelse. Likheterna med nazism går inte att förneka.

Märkligt nog är vare sig journalister eller politiker ett dugg intresserade av att ta reda på fakta om islam. Så kan det bara inte vara, tänker de, och därför är det inte så. Det jag säger är därför ”fördomar, lögner och islamofobi”. Epiteten och hatet haglar över mig. Ingrid är ond! Vik hädan, Satan!

Men vem är ond, vem är hatisk? Jag framför fakta om islam – fakta som var och en som orkar kan kontrollera och därmed se att de stämmer. De som anklagar mig för att fara med osanning kan däremot inte med ett enda faktum belägga min ondska. För säkerhets skull berättar de därför inte ens för sina läsare vad det är jag har sagt, för då skulle ju läsarna själva kunna kontrollera det – och se att det är sant.

Bättre då att bara hata mig i största allmänhet och förmedla bilden av den fasansfulla Ingrid Carlqvist till världen. Hon är hatisk, hon är sjuk i huvudet. Vik hädan, Satan!

Låt oss göra tankeexperimentet att det är jag som har fel. Islam är verkligen fredens religion, det som står i Koranen och sharian ska inte tolkas bokstavligt, att uppmana muslimer att döda alla vantrogna är i själva verket omskrivningar för kärlek till nästan. Hur vore det då om en enda av dem som påstår att jag har fel om islam kunde ge ett enda exempel, med källhänvisningar till skrifterna och exempel ur verkligheten, på hur fredlig och kärleksfull denna religion är?

Kan de inte förklara för oss varför sharian, IS, al-Qaida, Boko Haram, Muslimska Brödraskapet, det iranska präststyret med flera inte är farliga och absolut inte har något med islam att göra?
Kan de förklara varför en enig kommunstyrelse i Köpenhamn just har bestämt sig för att missionera för demokrati bland muslimska barn och unga?

Är alla partier i Danmarks huvudstad bindgalna som har fått för sig att det finns något odemokratiskt i islam och bland muslimer?

Vilken sorgens dag det blir för dessa resande i hatbeskyllningar att en gång se tillbaka på sina misslyckade karriärer. Några av dem hade utan tvekan kunnat bli utmärkta journalister – folk som hade något viktigt, förnuftigt och tankeväckande att meddela sina läsare – men som i stället besudlade sig och sin profession med att marschera i takt med andra livrädda kvinnor och män.

De borde läsa Sokrates försvarstal. Omedelbart före sin dödsdom sa han att det är omöjligt att skada en god människa och att dåliga människor framförallt skadar sig själva.

Utan tvekan menade han att människor som efter bästa förmåga försöker hålla sig till sanningen i vart fall inte behöver dras med dåligt samvete. Så är verkligen inte fallet med svenska journalister som deltar i häxjakterna på alla avvikare.

Ska ni, i slutet av era karriärer, samla era barnbarn omkring er och stolt erkänna: ”Jag använde mitt jobb till att sprida lögner om mina kolleger och det gjorde jag för att jag var rädd för att förlora mitt arbete?”

Vilka ynkliga stackare ni är.

Källa:  http://www.d-intl.com/2014/11/26/kronika-hatets-anatomi/

Sossesverige reloaded

Tillväxten sviktar. Och regeringen tänker höja skatterna.

- Till vardags bekänner sig sossarna till keynesianismen. De menar att om staten gör offentliga investeringar, då sipprar dessa pengar ner i samhället – varpå vårt land förväntas få fart på hjulen igen.

Det absurda i sammanhanget är att regeringen med sina skattehöjningar tar pengar från det samhälle vars hjul man vill skall snurra fortare.

Sedan slösas en del av de pengar man tar in bort på byråkrati, projekthantering och finansiering av den härskande politiska klassen. Det som är kvar investeras sedan i projekt där en del (det som inte behålls av det företag eller den offentliga institution som genomför projektet) av de pengar som satsas går till de anställda som genomför projektet. Sedan skall det dras sociala avgifter och skatt på pengarna. Använder folk sedan sina pengar, då går dessutom en femtedel bort i moms.

Nu är jag inte på något sätt skatte- eller ekonomiexpert. Men låt oss måla med mycket bred pensel och följa näringskedjan ner till den vanliga människan:

Säg att staten tar in 100 kr i skatt. Uppskattningsvis en femtedel går bort i administration och planering. 80 spänn kvar. Säg att 20 spänn stannar hos utföraren av de projekt man satsar på (vilket nog är lågt räknat). 60 spänn kvar. Om dessa pengar oavkortat skulle gå till lön, då försvinner först en tredjedel i sociala avgifter. 40 spänn kvar till löner. Efter skatt blir det, låt säga 25 spänn kvar. Om löntagaren sedan använder dessa pengar, då går en femma bort i moms. Kvar är 20 spänn – med vilka den arbetande medborgaren förväntas leva loppan och sätta fart på hjulen i vårt samhälle.

Man tar alltså 100 spänn, som folk hade kunnat använda – stoppar in dem i systemet och ut kommer i bästa fall 20 spänn att använda, vilket förväntas stimulera ekonomin. Det känns inte helt genomtänkt.

Visst, det skapas jobb i byråkratin. Den offentliga sektorn göds. Men vad man i slutändan åstadkommer är bara att tynga ner ekonomin med icke-produktiv verksamhet. Möjligen får de som bygger broar (eller något) och deras underleverantörer en del tidsbegränsade uppdrag.

Naturligtvis hade vi fått mer fart på hjulen om staten låtit folk behålla sina pengar från början. Vilket med säkerhet hade skapat fler riktiga jobb. (Vilket så småningom dessutom hade givit större skatteinkomster, till broar eller vad man nu vill använda dem till.)

Men sossarna saknar tyvärr helt förmåga till dynamiskt tänkande. De har ingen fantasi. De kör på i gamla hjulspår, hur tokigt dessa än leder.

Sverige har fortfarande världens högsta marginalskatter. Vi har världens femte högsta skattetryck. Och nu skall det alltså bli värre.

Vad kan väl möjligen gå fel..?

Källa:  http://henrikalexandersson.blogspot.com.tr/2014/11/sossesverige-reloaded.html

- 2005 fanns 242 100 statligt anställda, varav 200 300 fast anställda enligt SCB. 2013 var siffran 266 400 respektive 219 700. Samtidigt har befolkningen ökat med 6.6%, från 9 047 752 till 9 644 864, vilket kan jämföras med statligt fast anställda som ökat med 9.7% och totalt antal anställda med 10.0%.

Trots avsuttna alliansregimens påstådda avregleringar och nyliberalism svällde alltså antalet direkt statligt anställda snabbare än befolkningen i stort. Givet evig tillväxt, vilket ju är populärt när vi pratar alliansen, så kommer alltså tids nog 100% av alla i landet vara statligt anställda, eller (s)ocialis(m) som det också kallas.

Så vad vi ser under nyliberala alliansen är en allt fetare stat där allt mer pengar går till administration och inspektion och allt mindre till nattväktarstatens grundläggande statliga engagemang som försvar och rättsväsende. Vi lever alltså mitt i en Taintersk förestående kollaps under lagen om minskande avkastning på tvångsbeskattade pengar. Allt snack om besparingar och nedskärningar är just snack - det handlar om minskad effekt för pengarna och mer overhead.

ref: http://cornucopia.cornubot.se/2014/08/10-fler-statligt-anstallda-nar.html

MP ut ur regeringen

Miljöpartiet är ett extremt parti på många sätt. Dess syn på tillväxt, marknadsekonomi och arbetsmarknad skiljer sig i grunden från de flesta andra partiers.

Partiet har en pårökt inställning till hela samhällsekonomin med dumheter som friår på meritlistan, och en i bästa fall naiv asyl- och migrationspolitik. I korthet är MP ett oansvarigt parti som förefaller styrt av en bunt omogna 14-åringar som hade passat bättre som volontärer i Greenpeace eller någon annan obskyr trädkramarsekt.

En fråga där MP de facto har stått upp för rätt ståndpunkt är den som rör människors rätt till ett privatliv och vikten av att stoppa massövervakningen. Men det var när partiet satt i opposition. Sedan miljöpartisterna klev in på Rosenbad har de tystnat.

Nu när det det framgått att MP inte kommer vara en blåslampa på S i integritetsfrågorna, finns inget som helst behov av dem i en regering. De är nu enbart ett tossigt extremistparti.

Så ja, SD bör medverka till att den rödgröna budgeten faller och regeringen ombildas till en S-regering. Det kan nog de flesta leva med. Att knuffa ut de gröna extremisterna ur regeringen måste anses vara en prioritet i detta läge.

Jag tror faktiskt att även Stefan Löfven instämmer.

Källa:  http://www.motpol.blogspot.com.tr/2014/11/mp-ut-ur-regeringen.html

- Uppenbart att (mp) tagit chansen att förverkliga sitt totalt fördärvliga och verklighetsfrämmande fantasiprogram. Först genom att tillskansa sig 25% av ministerposterna i s/mp-koalitionen, sedan 'sär'driva sin extrempolitik. Utpressningstaktiken fungerade även mot Reinfeldt, nu upprepat igen. Svetsar'n är grundlurad, iofs inget annat att förvänta sig av en sån obildad tönt.

tisdag 25 november 2014

“En meget racistisk seddel”

I totalt 16 meningar anmärkte den okända författaren på ett Sverige i förfall.Den delvis mycket rasistiska lappen sattes sedan upp på matvarubutikens dörr – nu har den polisanmälts.– Det känns förstås fördjävligt eftersom vi inte har en aning om varför den satts upp, säger butiksägaren Christer Meuller…..Enligt Christer Meuller har lappen nu även polisanmälts. – Vi får bara hoppas att det inte händer igen.Och visst är han lite konfunderad över att ingen så mycket som nämnt den delvis rasistiska skrivelsen. Butiksägare rasar mot den rasistiska lappen (http://www.expressen.se/kvallsposten/butiksagare-rasar-mot-den-rasistiska-lappen/).

Källa: http://snaphanen.dk/2014/11/25/er-kvinder-en-folkegruppe/

Väljarföraktet gynnade SD‏ – Helt otrolig ledare

Chefredaktören, tillika ledarskribenten, för tidningen Skånskan, Lars J Eriksson, har prickat in SD:s partiprogram i sitt mycket politiskt inkorrekta tyckande i en ledare i sin egen tidning. Är det nytänkande på gång eller ska vi vänta oss en pudel inom kort?

”Direkt efter valet 2010 drog jag slutsatsen att Sverigedemokraterna i valet 2014 skulle bli ett 12-procentsparti. Nu blev det så med råge, 12,9 procent. Om jag skall göra en gissning i dag lutar jag åt att partiet hamnar kring 18 procent i nästa val.

Sverigedemokraterna gynnas inte bara av att invandringsfrågan finns högt upp på dagordningen i människors vardagliga samtal. Partiet kom också att gynnas av att SD:motståndarna i så hög grad inbillade sig att retoriken mot partiet skulle kunna föras med rätt floskulösa antirasistargument och därmed i praktiken blev en diskussion i tomma intet på en intellektuellt pinsam nivå.

I dag, när partiet har drygt 800.000 väljare bakom sig, har denna retorik förlorat nästan all kraft, oavsett om det finns enskilda SD:are som fällt fördomsfulla yttranden. Ingen som inte har huvudet under armen kan gärna tro att så många väljare har röstat på SD för att de är rasister.

Att det finns bruna rötter från 25:år tillbaka i tiden spelar inte någon större roll i dag för de som sympatiserar med partiets anti-etablissemangskritik, varav f.d moderater blivit den största gruppen.

Det som blev röstvinnare för SD var att övriga partier i hög grad började ägna sig åt ljugande i både stort och smått. Försöken att hävda att dagens höga invandringssiffror inte skulle ha några negativa effekter på välfärdsstatens överlevnadsförmåga är förstås ren bluff.

Med invandringsströmmar som närmar sig 100.000 nivån och följer på den omfattande invandring vi har haft sedan början på 1990-talet kommer vi aldrig att kunna återskapa den svenska välfärdsmodellen.

Arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap kostar enorma belopp oavsett om det är svenskar eller invandrare som tar allt större del av välfärdssystemens resurser.

Det hade varit hederligt om de etablerade partierna istället för att visa väljarförakt sagt som det var, att om vi tar emot flyktingströmmar i den omfattning vi gör i dag så kan vi inte upprätthålla ett välfärdssystem på den nivå vi har vant oss vid.

Människor som kommer hit måste ha försörjning, boende, utbildning, barnomsorg, sjukvård, tandvård och andra välfärdsanordningar, vilket minskar förmågan att hålla uppe resurser och kvalitet för människor som redan bor i Sverige. Ett enkelt exempel visar vilken påfrestning invandring innebär för välfärden: Sjukersättningen (tidigare förtidspensionen) för en individ är ungefär 10.000 kronor om månaden och täcker hyra och livsuppehälle.

Ungefär samma kostnad uppstår för den som vi tar emot från ett annat land. Och då är detta bara levnadsomkostnader. Sedan tillkommer allt det andra, skola, vård, utbildning o.s.v. Ändå förskjuter vi kanske den största bördan in i framtiden då dagens unga får pensioner på urusel nivå.

Jag tycker att vi har en moralisk plikt att bistå de som flyr för sina liv. Vi kan hjälpa fler om vi skickar hjälpen till närområdet. Men när bomberna faller måste vi också öppna gränserna och plånboken. Uppehållstillstånden borde däremot enbart vara tillfälliga. Och nästan all anhöriginvandring borde stoppas.

Då blir slutsumman ändå att vi bedriver en humanare asylpolitik än i dag eftersom vi kan hjälpa fler till samma kostnader. Av ekonomiskt nödtvång hamnar vi där. Ju förr, dess bättre."

Källa: http://www.exponerat.net/valjarforaktet-gynnade-sd%e2%80%8f-helt-otrolig-ledare/

Därför är Shakespeare inte välkommen i förorten

Den ”nya vänstern” betraktar samhället, dess inrättningar och sedvänjor som förtryckarinstrument. Finns det någon gemensam arena kvar där parter kan mötas och lösa konflikter? Rättsapparaten? Förtryckande kapitalistlagar! Logik och vetenskap? Den vite mannens sätt att kuva kvinnor och invandrare genom tankeförtryck! Statsvetaren Peter Santesson hänger inte med i postmodernismens förklaringar.

- Härom veckan utbröt en liten dispyt i sociala medier som var intressantare än vanligt. Frågan gällde om det egentligen var politiskt angeläget att ta Shakespeare till förorten. Detta hade en ledarskribent i Dagens Nyheter hävdat, apropå en satsning på förortskultur som regeringen aviserat. Låt nu inte detta handla om graffiti och liknande ”förortskultur”, utan satsa i stället på att ta den riktiga kulturen ut till förorten, ansåg skribenten.

Vänsterkanten ilsknade till. Att sätta Shakespeare framför betongkulturen var att spotta på förortskulturen, rent förakt. Och skulle Shakespeare vara allmänmänsklig? Nej, snarare var han bara följsam mot makten, känd för att slicka uppåt och stryka medhårs. Tanken att det kan finnas allmänmänskliga kulturvärden ska man vara försiktig med.

Nu reagerade Johan Hilton, och det var här det blev intressant. ”Nyvänstern kan bara förhålla sig till populärkultur”, skrev han. ”Det håller på att bli ett problem.” Han såg det som en jämlikhetsfråga att klasstillhörighet inte skulle få styra tillgången till klassisk kultur. Johan Hilton är förlagschef på bokförlaget Atlas och kan betecknas som en central kulturprofil på vänster sida om mittlinjen. Men nyvänster är han uppenbarligen inte.

Utan att göra anspråk på vad Hilton själv avsåg, är ändå den där dispyten och hans avslutande kommentar om ”nyvänster” en talande illustration till en spänning som har funnits länge och fått förnyad aktualitet de senaste åren. Man kan mycket väl tala om något sådant som en slags ”nyvänster”, som på viktiga punkter skiljer sig från andra vänsterrörelser. Skillnader och motsättningar som finns präglar dagens politiska debatt, i synnerhet den mer högljudda delen.

Denna ”nya” vänster är i själva verket inte särskilt ny, utan har sina rötter i den vänsterrörelse som utvecklades i Frankrike i samband med studentupproret 1968 och de efterföljande åren.

Konflikten vänster–höger hade tidigare varit en ekonomisk konflikt, och allt annat setts som underordnat det. Med den reforminriktade socialdemokratin kunde motsättningarna överbryggas genom kompromisser. Om ena sidan säger tio och andra säger noll kan de enas om fem. En lägre konfliktnivå är ekonomiskt gynnsam och sociala motsättningar kunde undvikas. Båda parter hade en gemensam premiss här: ekonomisk tillväxt och materiellt välstånd är bra. Det välordnade livet sågs som något eftersträvansvärt för alla. Frågan gällde bara i vilken takt alla skulle få chansen att skaffa sig ett eget piano.

Vänsterrörelsen som växte fram under studentupproret ifrågasatte just det perspektivet. Förtrycket från det moderna kapitalistiska samhället bottnade inte primärt i en ojämlik tillgång till materiellt överflöd. Arbetarklassens materiella välståndsökningar hade tvärtom dämpat den revolutionära tendensen och gjort folk alltför nöjda.

Förtrycket var nu av långt mer subtilt slag, så långtgående och allomfattande att offren inte ens var förmögna att riktigt kunna känna igen det och kritisera det. I den fascinerande boken The Wind from the East: French Intellectuals, the Cultural Revolution and the Legacy of the 1960s beskriver historikern Richard Wollin i detalj hur förloppet såg ut i Frankrike under 60- och 70-talet. Igenkänningen från vår tids uppskruvade kulturstrider är påfallande.

Till skillnad från gamla strider om löner och arbetsförhållanden handlade det nu om, det Wollin beskriver som, att göra politik och kritik av vardagslivet. Två saker stod i centrum. Dels att ifrågasätta och bryta ner alla normer (inte minst sexuella), institutioner och beteenden som upplevdes som begränsande. Dels att lyfta fram och ge plats åt alla slags grupper som tidigare haft en marginalposition, som kvinnor, invandrare och sexuella minoriteter, men även exempelvis fångar och mentalt sjuka.

I synnerhet filosofen och den postmoderna förgrundsgestalten Michel Foucault beskrev hur alla normer, hela samhällets institutioner och inrättningar utgjorde en förtryckande maktapparat – där förtrycket utövades av ”systemet”, inte av någon enskild. När upproret nu skulle riktas mot ”systemet” blev ingen strid för liten. Varje orättvisa eller förtryckt subgrupp var bara ett lokalt uttryck för det stora förtryckande mycel som löpte under jorden. Vår tids idéer om ”strukturellt” förtryck är av samma slag.

Men problemet med att betrakta hela samhället och alla dess inrättningar och sedvänjor som förtryckarinstrument är att det då inte finns någon gemensam grund där parter kan mötas och lösa konflikter konstruktivt. Rättsapparaten? Förtryckande kapitalistlagar! Logik och vetenskap? Den vite mannens sätt att kuva kvinnor och invandrare genom tankeförtryck. Men vad återstår om hela den samhällsgemensamma grunden avvisas som lögnaktig och falsk?

Samma mönster syns hos de debattörer som i dag menar sig kunna avfärda vilken samhällsinrättning som helst genom att peka på att den är skapad av vita män. Resultatet blir en långtgående relativism. Alla måttstockar är förljugna. Foucault engagerade sig i villkoren för fångar. Men det riktiga målet var inte att förbättra villkoren, utan att i grunden ifrågasätta den moraliska skillnaden mellan oskyldiga och skyldiga. Var inte hela samhället ett fängelse, säg?

Man fokuserade på förtryckta grupper snarare än klasser, och då grupper som ”saknade en röst” och befann sig i ett socialt underläge av något slag. Den röst grupperna skulle återfå måste vara deras egen, invandrarnas, kvinnornas och de homosexuellas eget vittnesmål om sina egna erfarenheter — inte genom att partier, fackföreningar eller intellektuella agerar som deras förmenta beskyddare. Tala aldrig åt oss!

I dag återfinns tänkandet i den så kallade identitetspolititiska rörelsen där medlemmar av majoritetsgrupper (vita, heterosexuella) ses som sekundära därför att de saknar personlig erfarenhet av förtrycket – sedan spelar deras välvilja ingen roll. Men om man inte kan representeras av någon annan, om skilda grupper och erfarenheter inte kan förenas under bredare gemensamma mål, hur ska då meningsfull politisk organisation någonsin bli möjlig?

Spänningarna som uppstod mellan den nya och gamla vänstern under 1968-rörelsen går igen även i dag. Vad ska målet vara? Att jämna ut ekonomiska skillnader och göra det borgerliga livet tillgängligt för alla, eller att jämna den borgerliga kulturen med marken under föreställning om att det skulle göra alla livsval tillgängliga för alla? Ska förorten få Shakespeare eller ska man utplåna idén att Shakespeare är något att ha?

I förlängningen kom mycket gott ur 68-rörelsen. Engagemanget för marginaliserade grupper resulterade i en gayrörelse och engagemang för mänskliga rättigheter som förbättrade villkoren för många minoriteter. Men 68-rörelsen ägde rum genom att de tidigare socialt revolutionära rörelserna började acceptera och jobba genom det etablerade samhällets ramar. Den identitetspolitiska rörelsen har den resan framför sig.

Källa: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/daerfoer-var-shakespeare-inte-vaelkommen-i-foerorten-12112

New Yorks före detta borgmästare förklarar stadens kriminalitet


Rudy Giuliani, tidigare borgmästare i New York City, blev nyligen anklagad för rasism av afroamerikaner då han påpekade fakta om vilken etnisk grupp som ligger bakom den stora majoriteten av stadens kriminalitet och mord. Istället för att pudla inför media visade Giuliani med hjälp av fakta, statistik och studier såväl att och varför afroamerikaner faktiskt ligger bakom den stora majoriteten av kriminaliteten i staden, och berättade hur han själv har gjort mer för att förbättra situationen för afroamerikaner än afroamerikanska ledare i USA har gjort för sin egen etniska grupp.

Videoklippen talar för sig självt, där Giuliani förklarar kriminaliteten i New York City och håller debatten till sakfrågan. Giuliani menar att han genom att se verkligheten, dvs att våldsbrotten i staden till allra största delen begås av afroamerikaner mot andra afroamerikaner, kunde sätta in resurser för att stoppa detta specifika utbredda våld. Det ledde till en kraftig minskning av antalet mord inom den afroamerikanska gruppen.

Giuliani menar att han inte kan vara rasist därför att han använde sig av fakta som kriminaliteten, sammanställd i ett datasystem som var etniskt neutralt. Giuliani anser tvärtom att han visat att han bryr sig mycket om afroamerikaner och gjorde allt för att rädda dessa människors liv genom att sätta in resurserna där de behövdes, vilket sedermera bevisades vara mycket effektivt.

Denna intervju illustrerar även den enorma skillnaden mellan den amerikanska och svenska debatten om rasism, där man i USA tillåter fakta, statistik, studier och verkligheten att dominera debatten, istället för att som i Sverige grundlösa låta diskussionen domineras av oändliga rasismanklagelser, där statistik, studier, fakta och verkligheten betraktas som irrelevanta eller rentav rasistiska i sig att prata om.

Källahttp://avpixlat.info/2014/11/25/new-yorks-fore-detta-borgmastare-forklarar-stadens-kriminalitet/
Ref: http://erixon.com/blogg/2014/11/svart-vald-utmarker-usa/
Refhttp://www.friatider.se/rudy-giuliani-tala-l-gnarna-f-r-mened

- Att negrer förnekar statistiskt vederlagda bevis, är en parallell till muslim-islamsk förnekelse-/lögnprocess, "legitimerad" via stenåldersskriften koranen, kallat "taqiyyah".  Primitiva etniciter kan man inte vänta sig bättre ifrån.




Birrogate är spiken i svenska mediers kista

Om någon  fortfarande hyste ett visst hopp om svensk journalistik och svenska medier, gick det i graven i dag när Expressen sparkade Marcus Birro som krönikör – till övriga mediers applåder. Häxjägarna firar nya triumfer.

- Journalisterna, Researchgruppen och deras hatiska svans på Twitter fick rena rama dåndimpen när Radio Länsman i lördags kväll publicerade programmet ”Med hot som vapen”. Vi pratade som så många gånger förr om det islamiska hotet mot yttrandefrihet och demokrati, men den här gången tog det hus i helvete. Skillnaden var att Marcus Birro var en av gästerna.

Visserligen var Marcus Birro redan en spottkopp som under flera år hånats för att han är kristen, för att han skriver om ”töntiga” saker som kärlek och kärnfamiljen och är kritisk till svensk abortpolitik. Men han hade fortfarande en plattform, han var en av ”de anständiga” för han skrev krönikor i Expressen.

Alltså borde han ha knipit käft. Han borde ha rättat in sig i ledet och bett om ursäkt för att han i en tweet konstaterade det alla redan vet – att det som den största delen av världens religiösa terrorister har gemensamt är islam. Birro borde ha förstått att så får man inte skriva. Inte för att det inte är sant, utan just för att det är sant. För i det ”anständiga” Sverige diskuterar vi inte den grymma sanningen om islam, här låtsas vi att islam är fredens religion och simsalabim så kanske den en dag blir fredlig …

Birro borde alltså enligt den svenska medielogiken ha begripit sitt eget bästa. Han borde inte ha blivit rasande och skräckslagen över mordhoten som damp in som brev på Posten när han skrev sin sannings-tweet om islam – han borde ha förstått att hoten var för hans eget bästa, för att han skulle förstå att den gränsen överträder man inte ostraffat, och därefter borde han ha bett hela Twitter om ursäkt. Då hade han möjligen kunnat få syndernas förlåtelse.

Nu gjorde Marcus Birro tvärtom. Han blev förbannad på sina ynkryggar till chefer på Expressen, som under en hel vecka undvek att hjälpa honom polisanmäla mordhoten. Han chockades av hur få kända och okända som vågade stå upp för honom och fördöma hoten, oavsett om de är ense med honom om islam eller inte.

Och så kom dödsstöten – han lät sig intervjuas av Radio Länsman, i ett program där även jag var gäst, jag som av okunniga och lögnaktiga journalister kallas ”muslimhatets drottning”.

Bam! Där slog fällan igen. Marcus Birro skulle brännas på bål. Han hade nu blivit en av de onämnbara, en av dem som inte ställer upp på journalisternas och övriga eliters idoga ansträngningar att lura i svenska folket att islam bara är en variant av kristendomen och absolut aldrig kommer att påverka vårt sätt att leva. Strunt i att islam har lämnat död och förödelse efter sig var den än har dragit fram – här i Sverige blir det annorlunda!

Jag vet inte vart Marcus Birro går efter dagens mara. Jag kan bara önska honom välkommen till ”The Darkside” där vi kämpar öppet för bevarandet av den västerländska civilisationen med demokrati, yttrandefrihet och rättsstat till skillnad från islamiskt kalifat och sharialagar.

Man blir inte rik, man har tvärtom oftast svårt att få ihop till månadens alla räkningar. Men man kan gå med rak rygg, man kan se sig själv i spegeln och säga till sina barn och barnbarn: ”Jag gjorde vad jag kunde för att garantera att även du ska få växa upp i ett fritt land med jämlikhet, jämställdhet och demokrati.”

 Vad de som nu kryper för islam ska säga till sina döttrar den dagen de tvingas gå med slöja och till sina söner som tvingas leva som undersåtar i ett islamiskt kalifat, kan man bara gissa. Kanske: ”Förlåt för att jag var så feg. Jag var rädd om mitt eget huvud, min egen anställning och ville undvika dödshot på Twitter.”

Jag har en känsla av att den ursäkten inte kommer att räcka långt för framtida generationer.

Källahttp://www.d-intl.com/2014/11/24/ledare-birrogate-ar-spiken-i-svenska-mediers-kista/


måndag 24 november 2014

Ernest Belfort Bax - Father of the Men's Rights Movement

Ernest Belfort Bax (1854 – 1926) holds a special place in the history of men’s rights advocacy, being the first to mount a sustained public campaign soliciting compassion for men and boys, while denouncing gynocentric chivalry and cultural misandry that was common in his time. As the first major spokesman on these issues Bax is considered the father of the first wave of the men’s rights movement.

The movement inaugurated by Bax was firstly a literary effort seeking to raise awareness of unreasonable discrimination against men; in divorce settlements, onerous financial responsibilities, military service, domestic violence bias, criminal sentencing disparities, misandric cultural roles and expectations, and so forth. While there were numerous men’s rights advocates appearing from Bax’s time forward, his efforts were published in mainstream publications spanning a period of thirty years, making his voice not only the first, but one of the most enduring.

Bax wrote on a great many topics, including religion, socialism, history and philosophy. This website reproduces all those writings (and only those writings) in which he dealt with men’s human rights, along with the gynocentric culture he believed responsible for undermining those rights. In these writings he asserted that feminism was a central part of the “anti-man crusades” that were in turn responsible for the expansion of “anti-man laws” during the time of men-only voting in England.

Bax wrote many articles in The New Age and elsewhere about English laws partial to women and against men, and of women’s privileged position under the law. He believed that women’s suffrage would unfairly tip the balance of power to women. In 1908 he co-wrote The Legal Subjection of Men as a response to John Stuart Mill’s 1869 essay The Subjection of Women. In 1913 he published The Fraud of Feminism, detailing feminism’s adverse effects on males and society. Section titles included “The Anti-Man Crusade”, “The ‘Chivalry’ Fake”, “Always The ‘Injured Innocent’”, and “Some Feminist Lies and Fallacies”.

The sheer volume of writings about men’s human rights show that the topic exercised Bax’s mind throughout his life, rivaling his interest in politics and philosophy but surprisingly little mentioned by biographers; perhaps the result of a widespread censorship of non-feminist narratives reported by Bax. With the resurgence of interest in men’s human rights, biographers might now be willing to update Bax’s life knowing they have a receptive audience for whom censorship is less likely to be accepted.

[1] See here for a description of the first and second waves of the men’s human rights movement.

Källahttp://ernestbelfortbax.com/
Refhttp://sv.cyclopaedia.net/wiki/Maskulism
Ref 2http://www.wikiwand.com/sv/Mansf%C3%B6rtryck_och_kvinnov%C3%A4lde
Ref 3https://genusnytt.wordpress.com/

Politisk kåranda stoppar Palme-utredningen

- Den borgerliga alliansregeringen belade i början av sin tid vid makten de så kallade tsunami-banden med sekretess. (Backup av regeringskansliets raderade e-posttrafik under debaklet efter tsunami-katastrofen.)

På så sätt hjälpte de sossarna att inte förlora ansiktet ytterligare – kan man anta. Den politiska striden i offentlighetens ljus är en sak. Men när det verkligen gäller då har även politiken en kollegialitet, en kåranda.

Och så, i slutet av alliansregeringens tid vid makten avslog förra justitieministern Beatrice Ask en begäran från två Säpo-anställda om att få bli befriade från sin tystnadsplikt. Vad det handlar om är att de vill kunna berätta för polisens Palme-grupp om olaglig avlyssning av en sovjetisk diplomat. Av innehållet i denna avlyssning sägs det framgå att Sovjetunionen i förväg kände till mordet på statsminister Olof Palme. Länk.

Oaktat vad man tror om uppgifterna som sådana – så är hemlighetsmakeriet märkligt. Det handlar om en teori som är allmänt känd. Det handlar om en olaglig avlyssning som alla redan känner till (av diplomater från ett land som inte längre existerar). Uppgifterna är inte tänkta att offentliggöras, utan bara överlämnas till polisen. Och det rör en polisutredning av ett mord som fortfarande är ett öppet sår i vårt land.

Men Beatrice Ask (M) har sagt nej. Man kan fråga sig vem hon vill skydda och vad det är som inte får komma fram.

För något skäl finns det. Det behöver inte nödvändigtvis ha med Palme-mordet att göra – utan kan lika gärna handla om att skydda sossarna från pinsamma avslöjanden om vad de låter Säpo syssla med. (Möjligen även på grund av att alla regeringar gör samma sak.) Politisk kåranda, åter igen.

Detta är helt åt helvete. Representativ demokrati kräver transparens för att vara meningsfull, eller ens kunna sägas existera.

Källahttp://henrikalexandersson.blogspot.com.tr/2014/11/politisk-karanda-stoppar-palme.html

Marcus Birro sparkas från Expressen

Författaren Marcus Birro har fått sparken från Expressen. Anledningen är att han riktade kritik mot kvällstidningen i en intervju med den invandringskritiska podden "Radio Länsman".

Det var i helgen som Birro deltog i Radio Länsman för att berätta om den rad av dödshot han utsatts för efter att ha kritiserat islam.

Sent på söndagskvällen fick han ett samtal från en av sina chefer på Expressen, som meddelade att han hade fått sparken, skriver Marcus Birro på sin blogg.

Anledningen är att han under intervjun med Radio Länsman riktat kritik mot den vänsterliberala tidningen. Han hade bland annat berättat hur Expressens chefer försökt stoppa honom från att skriva om frågor som Gud eller abort, och att han inte fick något som helst stöd från tidningen när han utsattes för dödshot.

– Vi har haft möten där vi förklarat att det inte är okej att prata om tidningen så där, förklarade chefen.

"Det hela känns lite overkligt. Här har vi alltså en av mina chefer som ringer upp mig mitt i natten för att berätta att de ser allvarligt på att jag sagt något kritiskt om tidningen jag jobbar på. När bytte Expressen namn till Pravda?" skriver Marcus Birro.

Han tänker nu dra saken vidare.

"I mitt kontrakt står det ingenting om att jag inte får kritisera tidningen. Det står ingenting om att jag inte får medverka i intervjuer i tveksamma sammanhang. Det står en del om andra tidningar jag inte får skriva för men ingenting om det jag just fått sparken för. Jag tänker dra det här vidare. Det lär inte ändra någonting men jag tänker slåss för mina rättigheter", skriver Birro på sin blogg.


Källahttp://www.friatider.se/marcus-birro-f-r-sparken-fr-n-expressen
Källa 2http://www.exponerat.net/expressen-sparkade-marcus-birro-efter-han-intervjuats-av-exponerat/
Källa 3: http://tobbesmedieblogg.blogspot.se/2014/11/marcus-birros-avsked.html
Källa 4http://www.d-intl.com/2014/11/24/kronika-jag-vill-inte-leva-i-ett-land-dar-man-inte-far-ha-asikter/
Ref: Dagens citat - Thomas Mattsson, kriminell chefredaktör ex-Pressen

-------------------------------

De s k *åsiktskorridoren* har nu statur vridet sugrör.  ex-Pressen är det vidrigaste sammanbrottet inom hela gammelmedia-sektorn. F d blåslampa i r*ven på etablissemanget, nu en kulturmarxistisk boulevard-produkt, som intes duger att torka stjärten med efter toalettbesök. En sorglig Pk-progagandistisk lögnprodukt, det blir bästa firar-cahmpagnen den dag då skräpet faller ihop i kk.

söndag 23 november 2014

Kvinnors makt och mäns sårbarhet

Fruntimmers-maffian... en beklämmande samling freaks, med
sjuka 'könsmaktordning' som främsta paranoia-besatthet.

Läs Julia Caesar's klockrena analys av dess hatiska och förvirrade
vänsterhönshjärnor.

anm. Mona Sahlin och Anna Hedenmo fattas i bildkollaget.

Citat: Under inflytande av jämställdhetsnormer, radikalfeminism och dramatiskt minskat barnafödande i Västvärlden är den traditionella kärnfamiljen under nedmontering sedan ett halvsekel.
“Men det är enbart i samhällen där kärnfamiljen är den minsta sociala byggstenen som demokrati verkar fungera” skriver Arnstberg.

Källahttp://snaphanen.dk/2014/11/23/sondagskronika-kvinnors-makt-och-mans-sarbarhet/

Svenska fängelser nio gånger dyrare än amerikanska


En fängelseplats i Sverige kostar nio gånger så mycket som en genomsnittlig fängelseplats i USA.

Tidigare i år släpptes en studie från universitetet i Lausanne som avslöjade att kostnaden för att hålla en fånge inlåst i ett svenskt fängelse under ett års tid kostar omkring 2,1 miljoner svenska kronor.

I USA är samma kostnad, i genomsnitt, drygt 230.000 kronor per år enligt en rapport från Vera – en liberal lobbygrupp som är motståndare till fängelsestraffet bland annat för att man anser att det kostar för mycket pengar att hålla människor inlåsta.

Skillnaderna mellan kostnaderna för en fängelseplats i ett amerikanskt fängelse varierar dessutom kraftigt. I delstaten Kentucky kostar det knappt 110.000 kronor per år att hålla en brottsling i tryggt förvar bakom lås och bom medan det i New York kostar mer än fyra gånger så mycket. Trots det är kostnaden för en fängelseplats i New York bara en bråkdel av vad den kostar i Sverige.
Kostnaden för att ta hand om brottslingar har ökat kraftigt i Sverige på senare år. År 2000 var regeringens anslag till Kriminalvården 4,1 miljarder kronor, i år har man istället en budget på 7,8 miljarder – en ökning med 90 procent på 14 år.



Storbritannien hämnas genom att terrorisera Isis

Brittiska Daily Mail avslöjar idag att Storbritannien hämnas morden på två brittiska hjälparbetare genom att låta brittiska specialförband "terrorisera" Islamiska statens terrorkrigare. "Vår taktik är att ingjuta fruktan för Gud i Isis, säger en representant från specialförbandet SAS".

Sammanlagt uppges det brittiska specialförbandet Special Air Service (SAS) ha dödat omkring 200 Isis-terrorister de senaste veckorna – ibland så många som åtta stycken under en enda dag. Specialförbanden släpps ned från helikoptrar, tar sig fram genom öknen på lätta fyrhjulsdrivna fordon och lägger sig i bakhåll för Isis. Därefter slaktar de utan nåd de muslimska terroristerna innan dessa hinner begripa vad som hänt – en taktik som på sätt och vis liknar den som Isis själva använder sig av.

– Vår taktik är att ingjuta fruktan för Gud i Isis eftersom de inte vet var vi kommer slå till nästa gång och uppriktigt talat kan de inte göra något för att stoppa oss, säger en anonym uppgiftslämnare från specialförbandet SAS.

Ofta sker SAS-räderna i skydd av mörker och utförs så gott som dagligen sedan fyra veckor tillbaka. Det har hittills varit allmänt känt att SAS befinner sig i Irak, men det är alltså först nu det kommer fram att de med stor framgång deltagit i strider mot Isis.


Bakgrunden till att SAS släppts lösa på Isis är morden på de brittiska hjälparbetarna David Haines och Alan Henning i september respektive oktober månad. Storbritannien hämnas nu på den muslimska rebellgruppen för deras brutala framfart där oskyldiga hjälparbetare från väst mördats och där även den lokala civilbefolkningen terroriserats och utsatts för folkmord av terroristerna.

Källahttp://www.friatider.se/storbritannien-h-mnas-genom-att-terrorisera-isis


‘Jag gjorde nog Putin nervös’

Det finns en bild där Vladimir Putin nervöst tittar snett på Robert Gates.

- Svenska medier noterade knappt denne amerikanske försvarsminister, som tjänstgjorde både under George W Bush och Barack Obama 2006-2011. Men Putin bevakade säkert varje steg Gates tog, fokuserad på hård makt som han är, snarare än på mediala såpbubblor.

Robert Gates anses även av vänstermedia vara den mest effektive försvarsministern i modern tid. Han har nu publicerat sina memoarer från denna tid, “Duty“. Många överraskas positivt av den öppenhet och klarspråk boken präglas av. Och av humorn. Jag tycker Gates stil påminner om Tage Erlander: utåt alltid respektfull statsman, men i skrift glöder känslorna: otåligheten över inkompetens och avsky inför maktspel där prestige går före fakta. Boken ger verkligen inblick i hur makten utövas i Washington.

Gates, född 1943, växte upp i Kansas där hans far ägde en bilverkstad. Som först i släkten tog han universitetsexamen. Efter militärtjänst blev han CIA-agent och gick den långa vägen ända upp till att bli CIA-chef 1991-93. Mitt under Irakkriget 2006 tog president Bush kontakt och utsåg honom till försvarsminister. Gates förmåga gjorde att han fick fortsatta på sin post när Barack Obama tillträdde som president.

Titeln på boken, Duty (Plikt), knyter an till vad han lärde sig av sina föräldrar:

"Min far lärde mig tidigt att se människor en i taget, baserat på deras individuella kvaliteter och aldrig som medlem av en grupp. Sådant leder till hat och partiskhet, just sådant som nazisterna stod för. Han hade inget överenseende för lögner, hyckleri och folk som gjorde sig märkvärdiga … Denna disciplin lärde mig att handlingar har konsekvenser och att det är bäst att ta ansvar för mina handlingar".

Under hela hans tid som försvarsminister ville han egentligen göra något annat. Redan under senatsförhören tänkte han “Vad i helvete gör jag här? Jag har gått rakt in i en orkan av skit” (I have walked right into the middle of a category-five shitstorm). Så varför ställde han upp? Plikten. När Amerikas president anser att man är den bäste att lösa de kriser och krig som USA befinner sig i har man skyldighet att ställa upp, skriver han.

Sådant tal brukar ofta vara koketteri, men Gates gör hållningen trovärdig. Han beskriver hur han stormtrivdes i sin roll som universitetrektor i Texas och inte hade några ambitioner att återvända till Washington. En recensent menar att hans öppenhjärtighet i boken kan bero på att han inte vill att någon mer president ska höra av sig…

Det blir delvis till en managementbok då Gates avslöjar hur han tänkte och agerade som chef över försvarsdepartementet med tre miljoner anställda (tre miljoner!):

"Jag beslöt att som ny chef gå in i Pentagon ensam, utan att ta med mig en enda assistent eller sekreterare. Jag har sett den starkt negativa effekt det innebär för en organisation och dess moral när en ny chef dyker upp med sina egna gunstlingar. Det ger intryck av ett fientligt övertagande och skapar förbittring … Jag behöll alla på deras poster. Om någon inte fungerade eller kemin blev dålig, fick jag göra förändringar senare. Jag räknade med att alla skulle agera professionellt. Jag blev inte besviken".

En vakans fanns dock som biträdande försvarsminister för underrättelsearbete och då vände sig Gates till en person som tvingat bort av förre försvarsministern Rumsfeld. Denne person var tveksam, men gick med på att komma tillbaka om Gates ringde hans fru och övertalade henne. “Det var första gången för mig, men jag gjorde det”, skriver Gates. Frun sa inte nej när försvarsministern ringde. Gates berättar många små anekdoter av detta slag, och jag gillar dem eftersom de ger en fylligare bild av livet på en världsledande position.

Gates var, före sitt tillträde, med på ett möte i Pentagon då presidenten mötte militärledningen:

"13 december 2006 kom president Bush till Pentagon för att möta försvarsgrenscheferna. Vicepresidenten, avgående försvarsministern och jag var med. Jag sa inte mycket eftersom Rumsfeld fortfarande var försvarsminister och företrädde försvarsdepartementet. Men mötet gav mig en god inblick i personkemin i rummet mellan huvudrollsinnehavarna, och hur presidenten ledde möten. Sessionen gav mig också en chans att observera hur generalerna samarbetade med Bush och Cheney. Bush framförde idéen om att sända fler trupper till Irak. Alla generaler argumenterade emot. De ifrågasatte inte bara värdet av fler soldater utan framförde oro om effekterna för försvaramakten om de ombads sända ytterligare tusentals trupper. De oroade sig för moralen om man sände soldater flera vändor till Irak och effekten på militärfamiljerna. De menade att tjänstgöringen i Irak för soldaterna skulle förlängas för att kunna utöka närvaron.

Jag slogs av generalernas mentala frånvaro från kriget vi befann oss i och deras fokus på framtida problem med rekrytering. Ingen framförde en enda mening om nödvändigheten av att vinna i Irak. Det var min första inblick i det som blev min största utmaning som försvarsminister: få skrivbordsgeneralerna att prioritera slagfältet.

Bush lyssnade respektfullt men avslutade mötet med att säga, “säkraste sättet att bryta ner moralen hos soldaterna är att förlora i Irak”. Jag höll helt med presidenten".

Det Gates sedan gjorde var att utöka trupperna för att minska våldet, överlåta ansvaret på irakiska trupper och sedan ta hem de egna trupperna.

Redan i början av boken ger Gates sin förklaring till varför det blev så tufft att befria Irak från den blodiga diktaturen Saddam Hussein styrt i årtionden:

"Jag återvände från Irak med uppfattningen att den övergripande missbedömning, vid sidan av underrättelserna som låg till grund för invasionen, var att vi helt enkelt inte hade en aning om hur förstört Irak var innan kriget — ekonomiskt, socialt, kulturellt, politiskt, i sin infrastruktur, utbildningssystem, ja allt. Årtionden med Saddam, åtta års krig med Iran, Kuwaitkriget, 12 år av FN-sanktioner — allt detta innebar at det inte fanns någon grund att bygga på i försöken att få igång ekonomi och demokrati".

Detta är, vill jag påstå, fortfarande en viktig förklaring till varför denna del av världen är i blodigt kaos. Diktaturer har förstört allt vad civilisation innebär. Även om vi från väst tar bort de mest synliga problemen – som då Saddam eller nu IS — så finns ingenting av civilisation därunder. Mellanöstern är ett svart hål. Ingen tillit, ingen sammanhållning, ingen rättsordning, ingen respekt för någon utanför den egna klanen. Och därför ingen respekt för mänskliga rättigheter.

Gates har en nykter och realistisk utblick på världen utan att tappa tron på att den går att förändra. Det är något jag önskar det fanns mer av i den internationella debatten om världens oroshärdar.

Se fler recensioner: Slate i The brilliant, bridge-burning memoir of the most effective cabinet secretary of our time , Washington Post i Serving eight presidents , Daily Telegraph i Gates grants an insight into Power , Financial Times i  Robert Gates is one of the few to command deep respect across the board . Utdrag ur boken i Wall Street Journal: The Quiet Fury of Robert Gates.

Källahttp://erixon.com/blogg/2014/11/jag-gjorde-nog-putin-nervos/
Refhttp://erixon.com/blogg/2014/11/skynda-pa-soldater-dor/

--------------------------------

- Intressant information. Att inte ta med sig en massa ja-sägare/underhuggare till en ny chefsposition vittnar om stark självkänsla, och feeling för den organisation som spänt väntar på sin nye chefs egenskaper och handlingsmönster. Insikten om moraset i Irak, också intressant, vad jag saknar är fördömandet av det kriminella övergreppskriget mot Irak. Vet man om att landet i princip är så totalruttet, så borde man inse att endast en stenhåd diktator av Saddams snitt krävs för att hålla ihop bygget. Snacket om "införande av demokrati" faller platt till marken, precis som UZA:s sämste president någonsin, G W Bush, borde insett. Fast jag tvivlar att dåren ändå brytt sig. Grundorsaken till Irak-anfallet var sårad självkänsla, en personlig hämnd för att Saddam närmast förlöjligat Bush den äldre.

Lämnar Frankrike EU före England?

Folkens vilja att bygga en europeisk gemenskap har kidnappats av destruktiva krafter, dolda bakom europapositiv retorik. Ett aktuellt exempel är miljöpartisten och förre tyske utrikesministern Joschka Fischer. Hans engagemang för att skapa en centralstyrd europeisk federation låter vackert och klokt, men är när man tittar på vad han föreslår i praktiken förödande för Europa.

- Han varnar i en skrift för att Frankrike kan komma att lämna EU före Storbritannien, om inte Tyskland går in och betalar Frankrikes skulder  (kommenterad idag av Rolf Gustavsson i SvD, ej online). Fischer menar att det är tysk egoism och nationalism att inte rädda fransmännens slösaktiga och socialistiska ekonomi.

För mig framstår Fischer som anhörig till alkoholist. Han gör allt för att dölja och bortförklara sjukdomen istället för att konfrontera den sjuke och tvinga denne att ta itu med sitt liv. I DN har vi kunnat läsa hur Fischer vill belöna det sjuka Frankrike och straffa det arbetande Tyskland:

Trycket från finansmarknaderna har nu nått Frankrike och utgör en fara som långtifrån är över. Om Frankrike bringas på knä och Tyskland inte orubbligt står vid sin partners sida med allt som det har att erbjuda, är katastrofen total. Och det behöver inte dröja länge.

Och värst av allt är att Fischer kallar motstånd mot att belöna slapphet och motstånd mot att bestraffa arbete för skadlig nationalism. Detta sätt att stigmatisera ekonomiskt ansvarstagande är mer än något annat skadligt och leder till värre kaos än det Fischer varnar för om fransmän, greker och andra som missköter sin ekonomi inte får sina skulder betalda av länder i norra Europa.

Fischer är i sig själv en symbol för Europas problem. Hans resonemang är en moralisk härdsmälta. Man utveckar inte samarbete genom att tvinga några att betala andras ansvarslöshet. Tvärtom! Samarbete kan BARA fungera om ALLA parter visar respekt för varandra och lever upp till samma regelverk. Fransmän och greker kan inte gå i pension vid 50 år fyllda för att sedan kräva att tyskar och svenskar ska jobba till 75 års ålder för att betala deras försörjning.

Det är just dessa krav på andra som undergräver hela fundamentet för europeiskt samarbete. Om Fischer vill se en mer integrerad europeisk union borde han plädera för disciplin, mer arbete, sänkta förmåner — mer åtstramning, inte mindre – i de länder som krisar. Då kan unionen ha en framtid. Men det kommer en vänsteragitator som Fischer aldrig att göra. Därför är EU på fallrepet. Därför kan Frankrikes nästa president mycket väl heta Marine Le Penn och ett av de två stora partierna i Storbritannien kan snart vara UK Independence Party.

Läs mer: Reuters i: Germany’s Fischer warns of looming political crisis in Europe , DN i: Halvvägs över stupet , bloggen i: http://erixon.com/blogg/2012/06/thatchers-finansminister-i-dalarna/

Källahttp://erixon.com/blogg/2014/11/lamnar-frankrike-eu-fore-england/

------------------------------------------

- Jag ser verkligen fram emot den dag då spender-Frankrike kollapsar, och/eller England via folkomröstning eller parlaments-/regeringsbeslut beslutar sig lämna EU-imperiet, EUssr 2.0. En sovjet 2.0-kopia, makalös socialiseringskoloss på lerfötter, helt förfelat från ursprungsidén.


Hetaste bomarknaden i landet – och den som är iskall

Trenden i Sverige är att allt fler söker sig till städerna och allt färre vill bo i landsorten. Enligt EU:s statistik urbaniseras Sverige snabbast av alla länder i unionen.

Färska siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar också att flyttströmmarna går mot städerna. Hemnets siffror över vilka orter sajtens besökare letar efter tyder på samma sak.

Särskilt tydlig blir den bilden i Värmland. Karlstad och grannkommunen Hammarö finns båda med på 20 i topp-listan samtidigt som bruksorterna Munkfors och Hagfors en bit norrut i länet ligger sist i Hemnets sökindex.


Orterna med minst klick:

- Munkfors 6
- Hagfors 6
- Vilhelmina 7
- Markaryd 7
- Filipstad 8
- Eda 8
- Torsby 9
- Högsby 9
- Härjedalen 9
- Uppvidinge 9

.En villa i Munkfors kostar mindre än en sjundedel av vad husen kostar i Hammarö sju mil därifrån.
Stockholm, Göteborg och kommunerna på pendlingsavstånd ligger i söktopp tillsammans med högskoleorter som Umeå, Karlstad och Luleå.
Intresset slår förstås också på priserna. Enligt Mäklarstatistik har bostadspriserna i Luleå stigit med 20-25 procent det senaste året. I hela landet är motsvarande siffror 6-7 procent.
[råd - klicka INTE på svd-länken, det ger SvD högre attraktionskraft och annonsintäkter, vilket givetvis skall motverkas, gammelmedia värda att motarbetas till dess nedläggning]
---------------------------------------
- Stor dominans av värmlandshålor i 'inattraktivitetsligan' ovan. Förståeligt, det är ett riktigt rednecks-landskap, med introverta bonnläppar en masse. Lilla bruksorten Degerfors har väl uppemot 15-20 pizzerior, i övrigt nergånget som en övergiven spökstad i amerikanska mellanvästern där guldgrävarna flyktat sen många år.

lördag 22 november 2014

Invandringspolitik á la Ankeborg

Kan en seriestripp i en Kalle Anka-tidning vara sedelärande? Det tror denna insändarskribent som läst en Kalle Anka-tidning från 2003 och författat nedanstående kritiska referat.

- Klantige Kalle Anka lyckas skicka sina satellit-TV-kanaler ut i rymden och de når fram till den karga befolkade planeten Bäbä. Dess rymdbor blir begeistrade i allt skönt de får se i Ankeborg och bestämmer sig helt sonika för att flytta dit och hoppar in i sina rymdskepp. Efter en vecka är det bäbäbor överallt i Ankeborg och hela tiden flyttar det in fler. Kalle, Kajsa och knattarna får många nya vänner och farmor Anka får en flitig bäbädräng. Allt är frid och fröjd och Kalle går runt och fantiserar om det pris han kan tänkas få av Förenta Planeterna för att han i harmoni har fört samman dessa två rymdfolk.

Två veckor senare är Bäbä så gott som tömt på folk, och i Ankeborg är det trångt på gatorna. Kalle går omkring och hälsar välkommen till de nyanlända. Men ack, säg den lycka som varar. Till Kajsas ilska görs hennes frisörsalong om för att ta hand om bäbäbornas ulliga hår. Kajsa blir faktiskt så pass uppretad att hon grälar på Kalle som lockat dit bäbäborna. Men det stannar inte där. Glasskiosken stänger igen och istället öppnar en butik som säljer visset ogräs i strut. Affären ’Nässlor och Tistlar’ tar över Jannes blommor och Kalle kan inte köpa någon blomma att muntra upp Kajsa med. Knattarnas fotbollsplan annekteras av tomat-skvischspelande bäbäbor och Pepitos Pizzeria övergår i Kafé Gummisnodden som har gummistuvning på menyn. Irritationen växer och Kajsa och knattarna kallar bäbäborna för allehanda ting, medan Kalle ber dem sluta att förolämpa de vänliga bäbäborna. Nåväl, när Kalle får en skvisch-tomat i skallen börjar faktiskt även han att tvivla på den interplanetariska gemenskapen och erkänner att Ankeborg inte är sig likt. När statyn föreställande den aktade Cornelius Knös tas ner till förmån för en bäbäbo är måttet rågat. Kajsa och knattarna kräver att Kalle måste göra något eftersom allt är hans fel.

Här kommer det nesliga ’fortsättning följer i nästa nummer’ i berättelsen Bäbä tar över. Det borde vara förbjudet att dela upp historier som äventyrar tillvaron på det där viset. Det blev ängsliga veckor till dess vi hittade nästa nummer på en andrahandsmarknad. Hur skulle det sluta? Hur ”fick” historien sluta á la Sverige anno 2003? Skulle ankeborgarna fullkomligt underkasta sig? Skulle bäbäborna återvända hem, eller assimileras? Eller skulle de två rymdfolken enligt någon slags serievärldens trollformel leva pk-utopiskt happily ever after? Svetten bröt fram i hårfästet. Var Ankeborg för evigt förlorat?

Det börjar inte bra. Det börjar tvärtom mycket dåligt. ”Välkommen till nya Bäbä, fd Ankeborg” står det på stadens välkomstskylt och Kalle konstaterar att Ankeborg inte är Ankeborg längre. Kajsa undrar om de, liksom många andra, ska flytta till Gåseborg?  Kalle säger med emfas att det tänker han alls inte göra, utan det är bäbäborna som ska flytta! Kajsa förebrår honom eftersom bäbäborna ju är såå snälla. Det har ju Kalle själv sagt! Hon kommer dock snabbt på andra tankar när kusin Alexander presenterar sin snygga bäbätjej… Nu börjar Kalle, Kajsa och knattarna på allvar arbeta för en repatriering av bäbäborna. Först prövar de att vara otrevliga, men det ger dem samvetsbetänkligheter och skuldkänslor. De ber Oppfinnarjocke att bygga en tankesändare som ska övertyga bäbäborna om det förträffliga med en hemresa, men Kalle klantar till det och den ger inte önskvärt resultat. Nu kommer Kalle på att de ska ge bäbäborna hemlängtan - påminna dem om det fina på Bäbä, samt att ta bort det som lockade bäbäborna till Ankeborg. Träd sågas ner, ogräs utrotas och hus rivs.  Ja, bäbäborna längtar faktiskt hem. Kalle gråter några krokodiltårar, men erbjuder sig strax att hjälpa dem packa. Och medan rymdskeppen i strid ström lyfter från Ankeborg yppas dessa rader:

– Ja, så gick det med vårt experiment med gemenskap mellan rymdfolken, säger knattarna.

– Det slutade på bästa tänkbara vis! tillägger de och Kalle med en röst.

Man kan lära sig ett och annat om den mänskliga naturen genom att läsa en serietidning. Kanske betydligt mer än av att läsa en vanlig svensk dagstidning.

Elisabeth Olofsson

PS. De av er som tvivlar på sanningshalten i denna historia, som kanske till och med tror att jag självsvåldigt har diktat ihop denna lilla berättelse, hänvisar jag till egen läsning av Kalle Anka nr 27/03 och 28/03. DS.

Källahttp://www.friatider.se/invandringspolitik-la-ankeborg

Stänga av eller byta kanal


För praktiskt taget alla nu levande svenskar (möjligen med undantag för ett fåtal av de allra äldsta) är det alltså fullständigt självklart att Sverige är ett stabilt, välorganiserat välfärdssamhälle utan minsta risk för någon allvarlig social/politisk oro. Det är självklart att vi har fungerande polis och rättsväsende som kan hantera brottsligheten, att vi har god, skattefinansierad sjukvård som är tillgänglig för alla, att vi har ett fungerande skol- och utbildningssystem som också är tillgängligt för alla, att vi har en fungerande infrastruktur (vägnät, elnät/energiförsörjning, järnvägar osv), samt att vi har väl utbyggda sociala trygghetssystem som ska kunna hjälpa den som drabbats av någon form av ekonomiska/sociala svårigheter.

Men vad sker när allt detta på allvar börjar krackelera? Vad sker när en kommun helt enkelt inte längre kan betala ut försörjningsstöd till alla som är arbetslösa och utförsäkrade, utan tvingas säga: ”Vi kan ge dig matkuponger, och så får du väl försöka hitta någon kompis eller släkting att bo hos.”? Vad sker när polisen tvingas säga: ”Vi har inte längre resurser nog att rycka ut på alla ärenden, inte ens om det är fråga om pågående allvarliga våldsbrott, utan vi uppmanar människor att skydda sig själva i den mån de kan.”? Vad sker när en kommun tvingas säga ”Tyvärr, vi kan helt enkelt inte ordna skolplats åt ert barn, ni får väl försöka bedriva hemundervisning tills vi hittar något.”? Vad sker när ett sjukhus tvingas säga: ”Jo, vi vet att du är döende i cancer och har svåra smärtor, men vi har helt enkelt inga lediga platser. Du får åka hem, och så kommer en sköterska och ser till dig en gång om dagen”?

Om/när den välfärd och sociala trygghet så gott som alla svenskar tar för given verkligen börjar falla samman, och om/när detta blir kännbart även för stora delar av medelklassen, då tror jag att reaktionerna kommer att bli väldigt starka. Svenskarna må vara konflikträdda, fredsskadade och inskolade i konsensustänkande i en sådan utsträckning att det nästan är patologiskt. Men vi är inga idioter, och även svenskar kommer att reagera när de ser att den trygghet de upplever som självklar tas ifrån dem. Stänga av eller byta kanal.


Indkomne asylansøgninger 2014. Til tallet skal blandt andet lægges 34.226 ‘anhöriga’ – familiesammenførte. Man ser let hvorfor der i 2017 vil være flere mænd end kvinder i Sverige for første gang siden 1749: Der indvandrer dobbelt så mange mænd som kvinder – i den våbenføre alder, skal det tilføjes. Man ser resultatet for sig: Svenske queer-feminister skal sidde og føre bekymringssamtaler med mellemøstlige patriarker, når socialchecken udebliver i en ikke alt for fjern fremtid.

- Det svenske socialdemokrati har nedsat en valganalysegruppe ledet af en genusforsker, der skal sikre at partiet ikke forstår hvad der er sket, og at partiet fortsætter med at udslette sig selv. Havde de dog bare ikke trukket landet med sig. Jeg ville gerne sige noget pænt om kvinder, men kvinder i svensk politik fremstår i øjeblikket som den mest ødelæggende og reaktionære kraft af alle.

Källa: http://snaphanen.dk/2014/11/19/pat-condell-choosing-to-be-offended/

tisdag 18 november 2014

SD: ”Erkänn att volymer spelar roll”

Dagens Samhälle har nu gjort det otänkbara- släppt fram två Sverigedemokrater som ocensurerat får diskutera det tabubelagda ämnet volymer.

Det behövs ett systemskifte i svensk flyktingpolitik och det är dags att erkänna att volymer faktiskt spelar roll.

I dagsläget är det bara Sverigedemokraterna som står för en sådan politik, skriver Paula Bieler och Markus Wiechel, partiets integrations- resp. migrationspolitiska talespersoner i Dagens Samhälle.

Sveriges migrationspolitik, där asylprövningar sker efter alltmer generösa regelverk samt där nyanlända får tillgång till alltfler bidragssystem och stödinsatser, leder oundvikligen till att Sverige också hamnar i topp bland de länder som asylsökande migranter söker sig till.

Utvecklingen borde inte förvåna någon. Ändå har vi sett ett närmast nyvaket närmande av frågan hur detta mottagande ska gå till.

Jämförelser görs mellan mottagande i mindre orter och större, exempelvis här i Dagens Samhälle där Peter Santesson i en krönika konstaterat att Stockholm för att matcha Norberg borde ta emot över hundra tusen personer, skriver Bieler/Wiechsel.

Kommer media och det invandringsindustriella komplexet nu att kräva politikernas huvud på ett fat så som de gjorde med Tobias Billström ?

Kuriosa: Hela 98% håller med skribenterna. Bara 2% håller inte med. Man kan nästan tro att det bara är SD-väljare som läser DS. Så är det förstås inte, även om väljarkåren har breddats sedan valet 2010. Nu dominerar etablerad medelålders medelklass som kanske även läser DS (DN).

Källa : http://varjager.wordpress.com/2014/11/18/sd-erkann-att-volymer-spelar-roll/



Bilden av SD-väljare stämmer dåligt

  Bilden av SD-väljaren som en yngre    
  outbildad man från landsbygden stämmer
  dåligt.

  - Partiet har lyckats ta sig  
  in bland äldre, socialt etablerade  
  väljare, enligt en undersökning som
  Demoskop gjort på uppdrag av Timbro.
                                     
  "Den här utvecklingen kan beskrivas   
  som epokgörande i svensk politik",  
  skriver Timbros Adam Cwejman och Demo-
  skops Peter Santesson på DN Debatt.
                                     
  De ser förändringen som "en stor    
  utmaning för de etablerade partierna"
  - inte minst Moderaterna som förlorade
  fler väljare netto till SD än alla  
  andra partier tillsammans.

Källa: SVT Text-TV

------------

Tji fick ni, lögnpropagandister inom FALSK-gammelmedia.
Hög tid att vakna upp ur det marxistiska rödvinsfalsariet.