onsdag 31 december 2014

Fjordman: Sweden's Suicide Pact

Imagine a country where the Prime Minister announces that new elections are needed, just a few months after the previous general elections were held. Then suddenly, the PM changes his mind a couple of weeks later and states that no new elections are needed, after all. Surely, this must be a banana republic? Well, the country in question is Sweden. The Prime Minister’s name is Stefan Löfven, a Social Democrat. Some outside observers may wonder whether Sweden during December 2014 took a major leap towards banana republic status. Or perhaps we should say banana monarchy, since Swedes still have a king.

- At the same time, a 15-year-old boy was arrested after an explosion rocked Malmö, Sweden’s third-largest city, on Christmas Eve. The blast was the fourth in the area within a short period. “If you’re 15 years old then you don’t have the know how to make explosives. So we assume he wasn’t alone,” police spokesperson Ewa-Gun Westford told the news agency TT. Residents of the immigrant-dominated area of Rosengård in Malmö, the most Islamic city in Scandinavia, say that living there is a “disaster.” Burning cars, bombs and attacks with hand grenades have become commonplace. People are scared to go outside after dark. Many want to move.

After several bomb attacks in Malmö, the road by the local police station in Davidshall has been sealed off. “It isn’t about a specific threat, rather a general precaution to increase safety,” police spokesperson Stephan Söderholm told local radio. As far away as India, newspaper readers can read about car bombs in Sweden.

 On December 27 2014, Sweden’s government announced that it has scrapped plans to hold a snap election in early 2015. Crisis talks were held between Prime Minister Stefan Löfven and the center-right Alliance parties to ensure that a minority government can govern. The so-called “December agreement” is valid until 2022. The Sweden Democrats, who won nearly 13 percent of the vote in the September 2014 elections, triggered a political crisis by voting against the Social Democrat/Green coalition’s budget as a protest against the government’s immigration policies. The new deal implies that no other party will cooperate with the Sweden Democrats. Everybody else treats them and their voters like pariahs, including the mass media.

Mattias Karlsson, the acting party leader of the SD, blasted PM Löfven and the Alliance parties and commented that the Sweden Democrats are now the main opposition party in the country. He called for a vote of no confidence in the current Prime Minister. “He doesn’t deserve to govern Sweden,” Karlsson stated.

In theory, there are eight different parties represented in the Swedish Parliament (Riksdagen). In reality, there are only two parties: The United Front for National Suicide vs. the Sweden Democrats. The other parties may have their differences here and there. However, when it comes to continued mass immigration and dismantling the Swedish nation state, they act like a hydra with seven heads.
Per capita, Sweden currently accepts the highest number of asylum seekers of any European country.

When foreigners can read in their newspapers about car bombs in Sweden’s immigrant ghettos, perhaps it would be a good idea to at least slow down the current pace of immigration, if not halt mass immigration completely. The Swedish political establishment will have none of it, however. They want more mass immigration, no matter how little money and how many car bombs, gang rapes or public shoot-outs they have.

th the December agreement, the Swedish ruling establishment have created a kind of political cartel, joined together by a mutual suicide pact. They indicate that they will not cooperate with the Sweden Democrats under any circumstances, even if the SD should get 20-25% of the vote next time.

Whether the other parties will be able to stick to this policy as long as the SD keep growing is uncertain. However, the fact that they are openly trying to stigmatize and isolate a large number of Swedish voters sends out some dangerous signals. A growing number of Swedes now view the Sweden Democrats as the only viable peaceful and democratic alternative to the ongoing destruction of their nation. It is unwise to block the only peaceful alternative still left to frustrated Swedes. Such a move will heighten tensions even further. The polarization of Swedish society will probably continue to grow, and perhaps reach unhealthy levels.

If Sweden decides to commit national suicide, this is deeply regrettable. However, they have no right to drag their neighbors down with them. The Scandinavian and Nordic countries are today members of the Schengen Agreement. I am strongly opposed to this agreement and think all European countries should pull out of it. I have been on the record for years as stating that the European Union (EU) in its present form should be dismantled. Yet the Nordic countries have other agreements that predate any made with the EU.

The Nordic Passport Union dates back to the 1950s. It allows citizens of Denmark, Sweden, Norway, Finland and Iceland to travel and reside in other Nordic countries without a passport or a residence permit. Nordic citizens are to some extent treated like local citizens in other Nordic countries. This arrangement worked well in the past. Most people in Denmark, Norway or Finland will not mind if a few Swedes come to work and settle in their countries. The problem is this: a rapidly increasing number of people carrying a Swedish passport are no longer ethnic Swedes, or even Europeans. The hordes of Arabs, Somalis, Pakistanis and others which Sweden is now foolishly allowing into the country may not always remain in Sweden. If or when the money runs out to finance this heavy economic burden, these immigrants may look for other countries to loot.

Sweden’s suicidal madness has now reached a level where it must be treated as a security threat to neighboring countries. The authorities in Denmark, Norway and Finland should publicly declare that if Sweden maintains its current levels of immigration, other Nordic countries have no choice but to suspend the Nordic Passport Union and reestablish effective national border controls. Unfortunately, Danish, Norwegian and Finnish authorities are probably not ready to do this yet. However, if the situation in Sweden continues to deteriorate, its neighbors will be left with no choice but to protect themselves against Sweden’s self-inflicted problems as best as they can.

Co-published with Gates of Vienna

Källa:  http://snaphanen.dk/2014/12/31/fjordman-swedens-suicide-pact/

--------------------------------

- Det vore  en rak höger i fejseet på sjuklöverkartellen i Sverige, om de övriga nordiska länderna uteslöt Absurdistan från passfrihet över gränserna. Det skulle bita hårt, och ytterligare öka trycket, plus en oerhörd nesa, när detta kommer till övriga världens kännedom. Jag hoppas det kommer att inträffa, ju förr dess bättre.

tisdag 30 december 2014

Demokratin offrades på ett altare av rädsla

Nyårsafton. En leende statsminister Löfven blir den sista starka ­bilden från 2014. I nästa val når SD över 20 procent. ­Leendena fryser till is.

”Lyssna på folk. Lyssna på folket.”
Så sa min lärare Pelle på Journalisthögskolan.
Det bästa rådet till en makthavare. Lyssna.

- I dessa svåra tider för alla redaktioner bör vi kanske fråga oss om vi lyssnar för lite. Om vi i allt högljutt twittrande och marknadsförande av oss själva glömt att lyssna tålmodigt och ödmjukt. På folk. På folket.

Alla dessa människor som öppnat sina hem och hjärtan för mig under åren som reporter. Agda, 100 år, som inte fått sin pension. Dödssjuke Inge som behövde en ny lever. Pappan vars son skjutits av polisen.

De pratade. Jag lyssnade, försökte klä deras t­ankar och känslor i ord.

Nu upplever jag allt mer ett journalistiskt klimat där vi makthavare tror att vi är facit. Och, värre, att vi i alltför stor utsträckning står på samma sida som det politiska etablissemanget. Som om hetsen och det höga ton­läget, rädslan för att tycka fel, hindrar oss från att se de större perspektiven. Sant är att vi har ett 'folkbildande ansvar' (? nix, imho, helt fel) och en plikt att stå upp för de utsatta. Att vi ska kämpa mot sexism, rasism, homofobi och orättvisor.

Men det får inte innebära att vi ­slutar lyssna.

Eller att vi bejublar en så djupt allvarlig förlust för svensk demokrati som decemberöverenskommelsen innebär. Få ville ha nyval. Men det som nu skett är värre. En mängd självständiga riksdagsledamöter kommer att tvingas rösta/lägga ner sina röster mot sin vilja. Och miljoner väljare får se att deras röst i valet inte betydde något. Partiledarna har bestämt att frångå den demokratiska processen i parlamentet.

En minoritetsregering ska vinna stöd, inte utlovas det av oppositionen på förhand. Men nu kan regeringen, även under kommande mandatperiod, få igenom sin budgetpolitik utan motstånd.

Våra ledande politiker har gjort upp med varandra, över väljarnas huvuden. Det är ett historiskt nederlag för demokratin.

Och det vårt lands styrande vill åstadkomma, att stoppa SD, kommer bara att få motsatt effekt. Sverigedemokraterna går nu fram som enda verkliga oppositionsparti. I nästa val blir de större än Moderaterna.

Sveriges främsta politiker har i rädsla valt att fly i stället för att ta den obekväma ­dialogen med SD. Och på rädslans altare har man offrat en del av vår ­demokrati.

Vi går in i 2015 i ett mörker som inga nyårsraketer förmår lysa upp.

Källahttp://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20095332.ab
Ref:  http://erixon.com/blogg/2014/12/danmark-lofven-har-lidit-stort-nederlag/

-----------------

- Kors i taket! T o m Aftonbladet tar bladet från munnen, och konstaterar fulspelet och demokratiförfallet inom sjuklövern. En nyårspresent, helt oväntad, men välkommen, och en slags isbrytare inom ramen för  åsiktskorridoren. När skall ex-Pressen, ännu sämre blaska, gaska upp sig?

Löfven följer Hitlers exempel

"Vi ser samma mönster i Löfvens agerande som i Hitlers, bara med något långsammare takt i genomförandet", skriver Micke Carlsson.

- Den 9 januari 2014 skrev jag en debattartikel, där jag både varnade för en mörk framtid om vi valde fel regering, men även andades optimism för att folket börjat inse vilket läge vi hamnat i. Hela artikeln kan läsas här.

Artikeln avslutades med orden:

”Rid i natt, svenska folk, rid i dag! Rid för demokrati, frihet och jämställdhet!”

2014 var Hästens år enligt kinesisk astrologi, därför travesterade jag på orden i Wilhelm Mobergs roman.

Men Hästens år blev inte vilket år som helst, detta har varit omvälvningarnas år. Detta var året då FOLKET skulle få veta hur det står till med vårt land, detta var året då FOLKET skulle få göra sin röst hörd, detta var året då FOLKET med sin röst i demokratiska val skulle ändra Sveriges kurs till den goda gamla ”svenska modellens” kurs.

Vad blev resultatet? Det svenska folket red fel, det blev värre än någonsin. Många i Sverige har fått veta hur illa ställt det är med vårt samhälle, vår välfärd och vår kunskapsnivå. Många har läst om hur ryska militärplan kränkt vårt luftrum som de behagat, och att vi sannolikt haft rysk militär inne i Stockholms skärgård, förmodligen även uppe på land.

Många har läst eller på nyheterna sett hur det sprängs i Malmö, som ligger i Europatoppen gällande antalet sprängdåd).

Många har läst eller på nyheterna sett hur det skjuts i landet, inte minst i Göteborg som ligger i Europatoppen gällande antalet skottlossningar.

Vanvård av äldre har ökat, många har drabbats av det direkt eller som anhörig.

Svenska folket betalar mängder med skatt för att ha ett starkt samhällsskydd (försvar och polis), ett bra utbildningssystem och en god vård och omsorg. Det visar sig gång på gång att inget av det vi betalar skatt för fungerar så väl som det gjorde för bara drygt 20 år sedan, de pengar vi betalar i skatt används i stället för att försörja mängder med invandrare från muslimska länder. Nu tas till och med pengar från vårt u-landsbistånd för att finansiera invandrarnas liv här. Ändå protesterar alltför få mot förfallet i Sverige. Varför?

För att de är rädda! De är rädda att pekas ut som rasister, nazister och fascister – att vara mot den kostsamma invandringen är nämligen liktydigt med att stämplas som det. De är rädda att uteslutas ur fackförbund, att avskedas från jobb och att förskjutas av vännerna och till och med familjen. De är rädda att hatas, hotas och misshandlas. Rädslan är tyvärr befogad, det har ”det hatande folket” (V, Mp, Fi och delar av S) visat under året som gått.

Jag skrev bland annat om det hatande folkets aktivitet i debattartikeln:

”Vi har nyligen sett en manifestation i Kärrtorp som utlystes på falska premisser och därför kunde dra till sig 16 000 människor som trodde att de manifesterade mot rasismen (vilken knappt existerar i Sverige), och där 15 000 av de 16 000 gick hem efter en timme då de insåg att det var en nykommunistisk manifestation mot det enda oppositionsparti vi har i Sverige, Sverigedemokraterna.”

Det började alltså redan inför årsskiftet 2013/2014 med den typen av aktiviteter från det hatande folkets sida, och de fortsatte ända fram till valet i september 2014.

Medierna har under året jagat SD-skandaler, grävt långt bak i tiden efter skandaler men inte hittat några. Då har de till och med börjat använda olagliga metoder, Expressen köpte till exempel information från den kriminellt belastade Researchgruppen (en vänsterextremistisk organisation med koppling till våldsvänsterns AFA och Expo) om människor, och använde informationen i syfte att smutskasta Sverigedemokraterna.

Under året som gått har Sverigedemokraternas besök på arbetsplatser motarbetats av det hatande folket. Torgmöten har störts med megafoner, vuvuzelor och skrän – i Göteborg kunde det inte ens genomföras, polisen som ska borga för vår och demokratins säkerhet verkade handfallen.

En äldre kvinna, volontär på Röda Korset, hängdes av en invandrad aktivist ut i medierna och avskedades sedan från sin arbetsuppgift. Kvinnan dog kort därefter.

Vi har på sociala medier sett bilder ur skolkataloger där barn används för att föra fram anti-SD-budskap.

Medan allt detta genomförts har SDs opinionssiffror ökat. Valet till EU-parlamentet gav SD en enorm framgång och skakade det hatande folket rejält, varvid retoriken skruvades upp ytterligare.

I den tidigare nämnda debattartikeln skrev jag:

”2014 är året då vi genom de demokratiska allmänna valen kan se till att få den nya ledningen, den som vill, kan och ska ge oss det vi vill ha för våra skattepengar: vård, omsorg, utbildningsmöjligheter och samhällsskydd. Just nu har vi inget av det efter de senaste 20 årens grava vanskötsel av företaget Sverige.”

Vi gick till riksdagsval i september 2014. Valresultatet var en lysande framgång för SD, partiet mer än fördubblade sina mandat i riksdagen och blev odiskutabelt Sveriges tredje största parti. Detta var en klar signal från folket om att de önskar en annan politisk riktning än den som förts under dryga 20 år.

I det läget väljer Sveriges nye statsminister Stefan Löfven (som varit förtegen om sina planer under hela valrörelsen) att bilda regering med det parti som sannolikt mest av alla medverkat till vårt förfall, Miljöpartiet. Han utnämner sex ministrar från det extremistiska lilleputtpartiet. Under sina första åtta veckor bryter han ett vallöfte i veckan.

Sedan väljer Löfven att föreslå en budget han vet inte har majoritetens stöd. När alliansens budget vann omröstningen, annonserade Löfven att han skulle utlysa extraval, men gå till val med MP (som knappt någon vill ha i riksdagen) och med den budget som majoriteten röstade ner. Löfven hade ju även lovat att avgå om hans budgetförslag röstades ner, vilket innebar att han återigen ljugit.

Efter att Löfven aviserat extraval började det hatande folkets rädsla för demokratin och folkviljan att koka över, hatet vrålades ut i sociala och övriga medier. Det vrålades, ljögs och vinklades friskt, statsministern gick till och med officiellt ut och kallade SD för fascister (vilket innebär att han faktiskt kallar nästan en miljon svenskar för något som Mussolini hittade på i Italien före Andra världskriget).

Gammelmedia-tidningarna klev över varandra i ivern att fästa en negativ stämpel på SD, och SD-hataren Niklas Orrenius lyckades till slut få en intervju med Björn Söder, en intervju som genast vinklades. Det hatande folket ljög raskt ihop något och förstorade upp det till enorma proportioner.

En kort tid var Björn Söder det hatande folkets favoritobjekt, tills en brand utbröt i en Eskilstunamoské. Det intressanta med branden var att den enligt muslimerna var anlagd, det hade kastats in en brinnande flaska. Genast gick det hatande folket till angrepp, de rasade mot ”illdådet”, de rasade mot ”attacken på religionsfriheten”, de rasade mot SD. Tills det visade sig att branden förmodligen var självförvållad och hela historien en lögn. Då föll det hatande folket ihop som ett korthus och det blev knäpptyst.

Men vad handlar hela cirkusen egentligen om?

Den av oss skattebetalare bekostade och mycket kostsamma invandringen (kostsam ur ett demokratiskt, ekonomiskt och samhällskulturellt perspektiv) är knäckfrågan. Om vi fick folkomrösta om denna invandrings vara eller icke vara, är jag övertygad om att majoriteten skulle rösta nej. 2015 kan det komma 200 000 personer från det islamistiska Afrika och Mellanöstern. Det är just därför vi inte får rösta om den. Det är därför sjuklövern gör allt för att manövrera ut SD ur riksdagens demokratiska process – de vet att SD har rätt och har folkets öra.

Vad gör då Löfven för att utestänga folkets röst ur riksdagens demokratiska processer? Han ändrar sig igen, och gör det han lovat att inte göra – han går till sängs med Alliansen och regerar under deras budget. Han utlyser inte extraval. Han, MP och alliansen kommer i stället överens om ett förfarande som ger en minoritetsregering möjlighet att i praktiken driva en diktatorisk regim. Denna så kallade Decemberöverenskommelse ska gälla till 2022, vilket ger regeringen och riksdagen möjlighet att enkelt ändra i våra grundlagar. Det är allvarligt!

Den sortens manövrerande som Stefan Löfven nu ägnar sig åt, ägnade sig Hitler åt på 30-talet. Likheterna är slående:

- 5 mars 1933 hölls på Hitlers begäran nyval. Löfven utlyste extraval, men såg att han inte skulle vinna så han backade.
- Efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom sossarna drev Hitler 23 mars igenom den så kallade ”Fullmaktslagen”, som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år. Löfven har ”Decemberöverenskommelsen” med alla utom V och SD.
- För att uppnå de mandat som krävdes för att genomdriva lagen hade Hitler lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om förmåner. Vad har till exempel KD, som ju före jul ville bromsa invandringen, fått för löften?
- I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet. Är Löfvens tanke att förbjuda SD?

Vi ser alltså samma mönster i Löfvens agerande som i Hitlers, bara med något långsammare takt i genomförandet.

Men i motsats till Europa under 1930-talet, har vi numera en främmande och starkt växande ideologi, lika diktatorisk och skoningslös som nazismen – islam. Vad kan hända om ett islamistiskt parti får fotfäste i vår svenska riksdag (exempelvis Hizb-ut-Tahrir eller Muslimska brödraskapet/Islamiska förbundet). De har varit igång en tid nu. Och om de, med stöd av socialdemokrater, miljö- och vänsterpartister, blir minoritetsblocket i regeringsställning? Framhjälpta av våra medier vars absolut flera medarbetare är just miljö-och vänsterpartister …

På FN:s hemsida kan vi läsa en prognos över ländernas utveckling, prognosen baseras på HDI (Human Development Index). Enligt den är Sverige närmast ett u-land 2030, om bara 16 år.

Vi hade chansen att ändra kurs i september 2014. Alltför få tog den. Vi fick nästan en ny chans med det utannonserade extravalet. Vi blev snuvade på den.

Vid årsskiftet går vi enligt kinesisk astrologi in i Fårets år.

Låt oss hoppas att det inte är ett får som ska slaktas på något diktatoriskt altare.

Gott Nytt År, Sveriges folk.

Källa:  http://www.d-intl.com/2014/12/29/nyarskronika-lofven-foljer-hitlers-exempel/

-----------------------------

- Det närmaste ett får vi ser, är uppsynen på Adolf Löfven. Hitler hade en magisk utstrålning, Löfven precis tvärtom. De tomma, småplirande ögonen hos Swe-Tsaren är så fåraktiga, att jag måste be djurrasen får om ursäkt. Löfvens blick är om möjligt tommare.

Reinfeldts ”öppna gränser” och de utopiska nya Moderaterna

"Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art", skriver Tommy Hansson.

- Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.

Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och Alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.

Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.

Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen att Sverige ska ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull, och att varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:

”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.”

I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:

”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?”


Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.

Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.

Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.

Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som ska etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.

Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktat uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har Alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.

I likhet med alla verklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.

Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.

Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund.

Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.

Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter 15 november 2006:

Fredrik Reinfeldts sannolikt narcissistiska personlighetsstörning, som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykiatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.

Källahttp://www.d-intl.com/2014/12/28/kronika-reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

--------------------------

- Kan bara instämma. Och det är otroligt att inte bara hans eget kapade parti ("dårmoderöderna") låtit katastrofen pågå, alla de övriga partierna i sjuklövern har hoppat i samma galna tunna, inte ett ord av kritik, utan snarare tvärtom, T ex Annie Lööf, centerbabblerskan, som precis som flygspanaren Reinfeldt verkar ha stirrat sig blind på obrukbara skogs- och slymarker från 10 000 meter upp, marker där inte en mänsklig käft kan överleva, och definitivt inte obildbart Mena-slödder, vana vid ökensolshetta. Hon hävdar på fullt allvar (får man väl tro?) att 40 miljoner personer har Sverige plats och råd med. Reinfeldt har inte satt något tak öht, hur skulle en dåre - utan normala själskunskaper - kunna göra det?

Först självmål sedan harakiri

Statsminister Löfvens märkliga utlysning av extraval den 3 december var ett grovt misstag, ur ett socialdemokratiskt perspektiv ett självmål. Ett valresultat i mars skulle rimligtvis innebära en minimal möjlighet för de rödgröna att bli ett riktigt majoritetsblock, en viss risk att Alliansen får övervikt och det troliga resultatet att det inte blir någon viktig förändring mellan de två huvudalternativen.

- Grundtipset är att Sverigedemokraterna förväntas vinna en hel del ytterligare mandat. Det troliga är att Löfven inte uppnår något med valet och då det är hans initiativ får han skulden för det misslyckade valet. Alliansen kan knappast lastas för Löfvens bristande tålamod – inte ens en vända i finansutskottet, eller ett hot om att utfärda nyval istället för att deklarera ett sådant beslut som taget.

Det senare bryter mot konstitutionens avsikt att minst tre månader skall användas för att söka efter en lösning innan statsministern trycker på nyvalsknappen. Alliansen har bara att sitta still i båten och låta Löfven genomföra processen med sitt usla beslut.

Men också Alliansen visade sin inkompetens och gör ett självmål eller snarare ett självmordsförsök. Decemberöverenskommelsens första effekt är att rädda Löfven från sitt destruktiva extraval och därutöver erbjuds han fyra år med en tandlös opposition. Efter den perioden kommer Alliansen knappast ses som en serös opposition, så i realiteten har den förmodligen givit bort regeringsmakten för åtta år framåt.

Alliansen skulle ha betydligt större möjligheter att vinna 2015 än 2018. Vid ett extraval har de inte hunnit visa hur de fegar ur och Löfvens prestation som statsminister är endast ett kaotiskt halvår med missgrepp på missgrepp. Till 2018 har regeringen rimligtvis presterat något och några ministrar kan framstå som lämpade för uppgifterna. Socialdemokraterna kan ha återupprättat sitt sargade rykte som regeringsdugliga.

När man föreslår nya regler föreslår man normalt regler som kan ge en fördelar och inte regler som automatiskt gör en till förlorare. Så inte Alliansen. Med en druckens envishet föreslog Reinfeldt före valet ”största konstellationsregeln” som förefaller garanterat självdestruktiv då Alliansen låg runt 10 procent efter de rödgröna i sommarens prognoser.

Man erbjuder sig att hjälpa sina motståndare att få ihop en riksdagsmajoritet. En person med normalt politiskt omdöme skulle överlåta åt sina konkurrenter att försöka förhandla fram en riksdagsmajoritet åt sin politik, inte att ge dem en blank check. Löfven utställde inget motsvarande löfte att bli tjänstefolk åt Alliansen om den blev något större.

Vad Alliansen möjligen skulle kunna föreslå är att ”största konstellationsregeln” skall gälla den 22 mars. Då kapitulerar man inte bara och skänker bort regeringsmakten. En sådan överenskommelse kan ses som riskabel och ofördelaktig då Löfven ju leder i opinionen. Men den är i alla fall inte direkt dum. Nu ger man upp utan någon chans till framgång; det är kapitulation utan villkor.

En seriös opposition är beredd att ta över regeringsansvaret och genomföra sin politik så långt detta är möjligt i riksdagen. Oseriösa partier gör utspel och hänvisar sedan till att man inte har egen majoritet för att genomföra sin politik fullt ut och då får det vara. Man agiterar och hoppas få sitta kvar nästa mandatperiod trots att oppositionsrollen misskötts. Detta är den policy Alliansen intagit.

Utöver att släppa makten så har Alliansen dessutom parat ihop Socialdemokraterna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är naturligtvis taktiskt slugt att före valet peka ut att huvudmotståndaren är i ”dåligt sällskap”. Men efter valet gäller det att minimera skadorna av en ny regering genom att få den att vända sig bort från det dåliga sällskapet. Inte utan skäl tolkar både Sjöstedt och Löfven decemberöverenskommelsen som att den största konstellationens budget är den som skall få passiv hjälp från motståndarna och för att den rödgröna budgeten skall ha större stöd än Alliansens så behövs vänsterns stöd.

En minimal ambition för en bättre regeringspolitik skulle få Alliansen att rösta ner regeringen och sedan tvinga fram en socialdemokratisk regering utan MP som sambo och vänsterprassel. Nu driver man den oansvariga linjen att stötta en mer vänsterinriktad linje än nödvändigt bara för att få lite mer kontrast till en borgerlig politik. Om väljarna uppfattar att det tillämpas en sådan ansvarslös taktik skulle nog ytterligare väljare irritera sig på Alliansen; den fungerar nu som promotor för dåligt sällskap till socialdemokratin.

Decemberuppgörelsen lyckas inte ens sätta upp migration och integration bland de tre frågor för vilka de skall söka arbeta fram en ny politik (försvaret, energin och pensionerna). Det betyder att de inblandade stoppar huvudet i sanden och försöker smita ifrån dessa problem ytterligare år. Med ”breda uppgörelser” och en S + MP-regering så betyder det att Miljöpartiet har en reserverad plats vid bordet. Med MP utanför regeringen så finns möjligheten att ta med dem om de passar, men de är inte nödvändiga för att nå en uppgörelse.

LO-basen Thorwaldsson hyllar statsministern för den stora framgången, men Löfven har inte presterat ett enda klokt drag. Det är motbjudande att en genuint oskicklig politiker räddas av ännu större klåpare. Det känns som att se på en dålig komedi där alla inblandade snavar på sina egna fötter och faller pladask; dum, dummare dummast.

I grunden handlar farsen om Reinfeldts SD-fobi. Han ger hellre bort regeringsmakten än hamnar i sällskap med SD. Varje ansvarsfull politiker överväger möjligheten att främja sina väljares preferenser istället för att följa sina antipatier. Det är oprofessionellt. Att en ledare vid makten lyckas få andra att följa sina nycker är en sak, men vad än värre är att dessa nycker förblir premisser trots att ledaren avgått.

Påläggskalven Batra har inte visat någon förmåga till självständighet utan förblivit her master’s voice. Reflektion, interndemokrati och rationellt tänkande tycks obefintligt. Alliansen tycks ha ersatt arbetslinjen med ”största konstellationsregeln” som bärande idé. Att den är demokratiskt sett ytterst tvivelaktig är något som parterna i decemberöverenskommelsen lyckats undvika att diskutera. Det är naturligtvis inte en struntfråga, som kan avfärdas med att den tyvärr inte hann diskuteras.

Att riksdagen flyttar över makt från riksdagen till regeringen och oppositionen övergår till ett symboliskt motstånd är en avdemokratisering. Motivet bakom detta är de envetna ansträngningarna att avdemokratisera invandringsfrågan. En rad beslut plockas bort från den politiska processen och beslut fattas av byråkrater och jurister istället för av folkvalda representanter.

Det mest flagranta beslutet hittills av denna postdemokratiska typ är när en hög tjänsteman på Migrationsverket 2013 fattade beslutet att syrier inte längre skulle få temporära uppehållstillstånd i tre år utan permanenta uppehållstillstånd. Ett principiellt och kostsamt multimiljardbeslut slussas igenom utanför riksdagen. Den politiska maktens samtycke kamoufleras; de politiskt ansvariga är osynliga och den politiska debatten är obefintlig.

Kampen för massinvandringen och mobbningen av SD tar sig allt mer odemokratiska former. Det är i sig ett universellt fenomen att när folkets entusiasm för etablissemangets politik svalnar, så svalnar också etablissemangets entusiasm för demokrati.

Sverige har börjat halka nerför ett sluttande plan. Det är dags att tänka till nu, decemberuppgörelsens rätta plats är i papperskorgen. Den är en dålig metod för ett dåligt syfte. Sverige för en extrem, destruktiv och impopulär invandringspolitik och det finns stor risk att ett sådant syfte också leder till synnerligen diskutabla metoder.

Prins Hamlet summerar: There is something rotten in the state of Sweden.

Källahttp://avpixlat.info/2014/12/30/forst-sjalvmal-sedan-harakiri/

Sverige ett kommunistiskt blivande u-land?

Sverige är rikt, vackert och modernt. Men det har jämförts med nationer som Sovjetunionen. En FN-rapport säger att landet snart kommer att bli 'ett av tredje världens länder'.

https://www.youtube.com/watch?v=wUkpeQNyZUg

”Men redan år 2025 har Sverige rasat till plats 36-38 och ligger efter Kuba, Lettland och Litauen, och år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico som lever långt under en levnadsstandard av medelsnitt. Därmed kommer Sverige att i stort sett rankas som ett U-land”.

Källahttp://www.exponerat.net/video-sverige-ett-kommunistiskt-blivande-u-land/


måndag 29 december 2014

Reinfeldt ute och flyger

- Det skrämmer mig när jag läser om att vår tidigare statsminister setat på 10.000 m höjd i regeringsplanet och hittat platser i våra vida skogar där han tror att vi kan erbjuda näst intill obegränsat livsutrymme för flyktingar. I min senaste bok Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag ett avsnitt om den låga bildningsnivån hos vår nya politiska yrkesklass. Fredrik Reinfeldt bekräftar min bild av en obildad politisk klass. På något sätt känner jag en lättnad över att han inte längre är regeringschef.

Om Reinfeldt varit en bildad man hade han vetat varför det boreala skogsbältet på norra halvklotet är och alltid har varit så glesbefolkat. Klimatet och jordmånen på de här breddgraderna kan helt enkelt inte föda särskilt många människor per ytenhet. Vad han inte tycks ha lärt sig är att den mark som kan bära ett produktivt jordbruk är ianspråktagen. Den svenska jordbruksmarken klarar inte av att hållbart föda mer än kanske 7 miljoner människor, och det trots dagens moderna jordbruksteknik. Vi är idag starkt importberoende för att kunna föda vår befolkning.

Han har en föregångare inom politiken som hette Stalin och som på sin tid hade liknande idéer om att befolka de nordliga boreala skogsområdena.

De största hoten mot en långsiktigt hållbar utveckling på våra breddgrader kommer från naturliga faktorer som historiskt orsakat en serie bakslag för de människor som levat här. Perioder av missväxt har vid olika tillfällen lett till betydande bakslag med kraftigt decimerad folkmängd. Ofta har de berott på klimatets naturliga variationer. I dagens värld med en global handel med jordbruksprodukter är detta inte längre ett lika allvarligt hot. Men hotet finns kvar, flera historiska bakslag för vår förmåga att föda befolkningen har faktiskt berott på geologiska händelser där effekten varit global och då drabbas nordligt liggande områden som Sverige absolut värst.

Senast det inträffade en geologisk katastrof var året utan sommar 1816 som följde på vulkanen Tamboras stora utbrott året innan. Åren efter utbrottet drabbades hela världen av svår missväxt. Skördar slog fel, växtsäsongen decimerades med flera månader, boskap dog och många människor avled till följd av sjukdomar och svält. Varken solljus, vind eller regn kunde tränga igenom en dimma som bildades. 1816 var det näst kallaste året på norra halvklotet efter 1601 som i sin tur berodde på vulkanen Huaynaputinas utbrott år 1600. Liknande effekter på den globala försörjningen med livsmedel kan orsakas av relativt måttliga asteroidkollisioner. Detta är den bakomliggande orsaken till att människor i stora skaror aldrig slagit sig ner i våra skogar, som Reinfeldt tycks tro är realistiskt.

En global katastrof som drabbar jordbruket leder till stor brist på livsmedel över hela världen, så när vårt jordbruk packar ihop finns det ingen mat att importera. Då blir effekterna liknande de vi upplevt vid tidigare hungerkatastrofer. Skillnaden är bara den att nu är vi mer än tio gånger fler munnar som behöver föda. Och mig veterligt så har inte Reinfeldt och hans regering byggt upp några beredskapslager med livsmedel av den typ vi hade under Andra Världskriget.

Den som lärt sig sin historia vet att denna typ av katastrofer inträffar med intervall på något eller några århundraden och nu var det 200 år sedan senast. Och då pratar vi ändå inte om supervulkaner som Yellowstone m.fl.. Den klimatkatastrof som en massa politiker pratar om förväntas inträffa med ungefär samma tidskala. Skillnaden är den att stora globalt katastrofala vulkanutbrott vet vi att de inträffar då och då, klimatkatastrofen finns hittills bara i datormodeller som inte varit möjliga att verifiera mot faktiska observationer.

Våra politiker är helt fixerade vid tron att det största hotet mot en hållbar värld kommer från människan själv. Även om man inte skall förringa den miljöpåverkan som vi människor orsakar, så är den fortfarande ytterst ringa i jämförelse med vad naturen själv kan ställa till. Den ensidiga fixeringen vid människans påverkan är nog lite som fyllot som letar efter sina borttappade nycklar under en gatulampa, trots att han tappat dem i mörkret utanför lampans sken.

Att planera för en kraftig ökning av befolkningen på våra breddgrader utan att ta fram en beredskapsplan för hur dessa människor skall kunna ges föda och värme i händelse av en geologisk katastrof, är att spela hasard med miljontals människors liv. Knappast värdigt en humanitär stormakt.

Källa:  http://antropocene.se/2014/december/reinfeldt-ute-och-flyger.html

-------------------------------

- Efter denne imbecille korkskalle, fick vi Stefan Löfvén, tillika korkskalle fast på andra grunder. Märkligt att just Sverige producerar de största ärthjärnorna som statsministrar, på raken. Det måste vara nåt fel i det politiska systemet.

Om klimatfrågor

- När det gäller klimatvetenskapen tar jag rygg på landets mest prominenta klimatforskare professor Lennart Bengtsson som ni mött tidigare på den här bloggen. Lennart tillhör main-stream inom klimatforskningen. Han har dock tilldragit sig kritik från alarmisterna när han vägrat ställa upp bakom deras larmande.

Människan började påverka klimatet på jorden från den dag vi började bli bofasta och bedriva jordbruk för ca. 10.000 år sedan. Genom skogsavverkning började vi påverka vätskebalans och albedo, vilket med tiden fått effekter på klimatet och ekosystemet. Många ökenområden är delvis orsakade av detta. Under de senaste 100 åren har skogsskövlingen tilltagit genom att 2/3 av regnskogarna avverkats och samtidigt har användningen av fossila bränslen tillkommit. Detta har bidragit till att jordens atmosfär påverkats genom att halten av växthusgasen koldioxid ökat från under 0,03% till 0,04%. Den ökningen tillskrivs i huvudsak mänskliga aktiviteter.

Koldioxid är en växthusgas som absorberar en del av jordens värmeutstrålning i logaritmiskt avtagande takt beroende på koncentrationen. Detta bidrar till att höja jordens temperatur. I intervallet 0,00% till 0,03% leder det till en uppvärmning på några grader. Eftersom effekten är i stort sett mättad vid 0,03% bidrar inte en högre halt med tillnärmelsevis lika mycket. Haltökningen med 0,01% under 1900-talet bedöms ha bidragit med i storleksordningen 0,5 grader C och en ytterligare dubblering av halten kommer att medföra i storleksordningen någon ytterligare grad.

Om detta är de som behärskar strålningsfysikens lagar helt överens. Att man pratar om att skeptiker skulle förneka grundläggande naturlagar är bara politisk retorik för att tysta en kritisk vetenskaplig debatt.

Baserat på det vi vet om växthuseffekten började man i slutet av 1900-talet att bygga datormodeller för att försöka prognostisera hur en fortsatt stigande koldioxidhalt skulle påverka klimatet. Eftersom de sista decennierna på 1900-talet innebar en relativt snabb återuppvärmning efter en köldknäpp runt 1970 kom modellerna att utformas på ett sätt som pekade på en fortsatt kraftig uppvärmning. Det räckte inte med strålningsfysiken för koldioxid, utan man la in förstärkningseffekter på 3-4 ggr det som strålningsfysiken för koldioxid visade. Man saknade även en tillräcklig historiskt täckande databas för temperaturer, så en stor del av de data man använt är teoretiska datorberäkningar. Det har t.o.m. gått så långt att FN:s forskare på oförklarade grunder ändrat på uppmätta temperaturer på ett sätt som stärkt intrycket av en uppvärmning. På det sättet pekade nästan alla modeller på det som rubricerats som en katastrofal uppvärmning.

Detta passade FN-byråkratin som ständigt är på jakt efter en ökande överstatlig roll. Man skapade det politiska organet IPCC för att samla vetenskap bara om hur människan kan tänkas påverka klimatet framöver och vilka åtgärder som det motiverade. Naturliga klimatförändringar som vi haft i 4.500 miljoner år sopades under mattan, eftersom man inte kunde använda dem politiskt.

Datormodellerna som togs fram kom att förutsäga en katastrofal utveckling, vilket sedan bildat underlag för klimatpolitiken. Det rådde säkert konsensus blad teoretiska forskare som satt fjättrade bakom sina datorskärmar, men absolut inte bland empiriker. De senare har dock tystats och hindrats från att publicera observationsbaserad forskning fram till nu.

Från år 1996 har den kraftiga uppvärmningen efter 1970 upphört och temperaturen har nu varit i stort sett konstant i över 18 år. Det har lett till att 97% av klimatmodellernas prognoser avviker kraftigt från den observerade verkligheten. Detta är alla överens om och teoretikerna kämpar förtvivlat för att försvara sina dyra datormodeller, man har hittills kommit med 66 olika förklaringar till varför uppvärmningen avstannat. Klimatpolitikerna har även för säkerhets skull slutat att prata om global uppvärmning och gått över till klimatförändring.

Den enda statistiskt fastställda klimatförändringen är en uppvärmning på 0,74 grader C under 1900-talet, varav ca. en halv grad kan tillskrivas stigande koldioxidhalt. Resten är en naturlig återhämtning sedan Lilla Istiden - en över 300 år lång köldperiod.

Övriga klimatförändringar som FN och en rad officiella organ pratar om ligger inom ramen för klimatets naturliga variabilitet. Det rör sig om extrema väderhändelser vilka alltid uppträtt, de får bara större ekonomiska och mänskliga konsekvenser i en värld med fem ggr så många människor.

Isutbredningen är densamma idag som för 35 år sedan och havsnivån har haft en konstant stigning med ca. 2mm/år i 150 år sedan Lilla Istiden. Det finns inga faktiska observationer som tyder på en accelererande stigning. När SVT:s alarmistiska reporter Erika Bjerström står i Florida och pratar om meterhög havsnivåhöjning p.g.a klimatförändringar så pratar hon alltså i nattmössan. När sådana händelser inträffat har de berott på att man pumpat ut för mycket grundvatten så att marken sjunkit vilket inte är samma som havsnivåhöjning.

De förändringar som faktiskt kan observeras och som avviker från normal variabilitet är att varmare klimat och mer koldioxid orsakat en ökning av växtligheten på uppskattningsvis 0,3% per år och att ökenområden krymper när växtligheten blir mer tålig mot torka. Det här är en viktig orsak bakom ständigt stigande skördar från världens jordbruk. Vi har i åratal slagit skörderekord varje år och svälten har minskat trots snabbt stigande befolkning.

FN:s klimatarbete började på allvar i Rio år 1992, det har ännu inte satt något spår i ökningstakten på fossilanvändningen i världen. Klimatpolitiken har i princip bara haft betydelse i västvärlden inom EU och i Vita Huset (dock ej längre i USA-kongressen). Kanada och Australien har beslutat att hoppa av och USA kommer att göra det så snart Republikanerna även tagit makten i Vita Huset.

Klimatpolitiken som vi känner den involverar mindre än en miljard av jordens människor, medan de resterande över sex miljarderna i realiteten struntar i den. De ser bara klimatpolitiken som ett bra sätt att pressa pengar av västvärlden. Att Kina påstås ha gått Obama tillmötes är en illusion. Vad Xi har lovat är att man har ambitionen att börja begränsa sina enorma utsläpp om 15 år, när han vet att Kinas befolkningstillväxt avstannar och därför innebär att utsläppen automatiskt börjar avta. Kina och Obama har f.ö. redan kommit i konflikt med varandra vid klimatkonferensen i Lima.

Allt detta sagt så kan man inte helt utesluta att klimatet kommer att förändras inom hundra år och att detta delvis kan orsakas av människans utsläpp av växthusgaser och skogsskövling. Jag har stor förståelse för att många människor kan känna oro över detta. Därför är det viktigt att hela tiden göra forskningen på detta område bättre så att vi har en bra beredskap. Vad gäller dagens miljöproblem så är fortfarande fattigdomen det absolut allvarligaste, varför fattigdomsbekämpning bör ha högre prioritet än antropogen klimatpåverkan och begränsning av energianvändning. Det är också den politik som världens två största länder Kina och Indien för.

De främsta observerbara effekterna av den stigande koldioxidhalten är blomstrande växtlighet och biologisk mångfald samt krympande ofruktsamma öknar. Sannolikt kommer framtidens historieböcker att förundras över dagens totalt verklighetsfrånvända klimatlarm – man kommer att se på oss som vi idag ser på det medeltida mörkret och verklighetsförnekandet.

Källahttp://antropocene.se/2014/december/klimatfragor-fran-en-facebook-van.html
Refhttp://antropocene.se/2014/december/de-har-berovat-en-hel-generation-tron-pa-framtiden.html

I begynnelsen var ordet

Det finns naturligtvis många sätt att skilja ut människan från (de andra) djuren på. Vår stora hjärna, att vi går på två ben och har motställda tummar, vår avancerade användning av verktyg, vår kännedom om livets ändlighet etc. Fick jag frågan skulle jag nog ändå satsa på språket som den viktigaste skillnaden, något som jag inte precis är ensam om:

Det som framför allt gör oss till människor är språket. En apa kan bara visa med teckenspråk att den vill ha en banan, men den kan inte uttrycka någon mer komplex mening, som till exempel tanken att apan Joe är en stor alfa-hanne, men att han börjar bli gammal och lat. Människans språk är unikt genom att vi förstår futurum och konditionalis, kan tala om ting som försvunnit och använda metaforer.

- Med språkets hjälp kan vi också slå ihop våra individuella tankar till ett gigantiskt tänkande, ett kollektivt fenomen. Det är med hjälp av språket vi utökar människans minnesdomän, med boktryckarkonsten och datorn. Hela tiden är det språket som står i centrum, också när det är binärt. Matematik är språk. Musik är också språk.

Orden är inte bara den gåva som höjer oss över vår organiska existens utan också det som förenar oss. Med ordens hjälp bryter vi gränserna till andra människor. Vi viskar kärleksord i den älskades öra, vi skapar demokrati och gemenskap med ordens hjälp. Inte bara det, vi lurar och förgör varandra med ordens hjälp. Med orden skapar vi ordning och rättvisa. Vi bryter också ner ordningen och korrumperar rättvisan. Orden kan vara sataniska verktyg men också heliga. Tio Guds bud är Guds gåva till mänskligheten. Jesus förmedlar Gudsorden till människorna. Kort sagt, orden är allt. Utanför ordens rike lurar vansinnet och undergången.

Se där en rejält tilltagen inledning till det jag vill ha sagt – om tystnaden.

Den första tystnaden har jag bloggat om flera gånger. Det är den tystnad som makthavarna svarar sina undersåtar med, när dessa ställer besvärliga frågor. Enkla frågor som kräver enkla svar, svar som makthavarna inte kan ge därför att de förfogar inte över de rätta och övertygande orden:

- Varför har vi massinvandring till Sverige?
- Varför ska detta som var vårt inte längre vara vårt utan tillhöra hela världen?
- Varför ska vi försörja människor som vi inte känner och inte vet vilka de är?
- Varför ska vi vara snälla mot andra som inte är snälla mot oss?

Makthavarna svarar men svaren tillfredsställer inte:

1. Vi ska ha massinvandring därför att det finns så många flyktingar i världen. Och förresten får man inte använda begreppet massinvandring.
2. Alla människor har lika värde och vi ska inte skilja mellan vi och dom.
3. Egentligen försörjer vi dem inte därför att invandringen är lönsam.
4. Det handlar om olikhet. Det är berikande med många olika sätt att vara.

Våra invändningar:

1. Att vi ska ta emot en del flyktingar, visst, men varför så många fler än alla andra länder? Och varför måste alla komma hit, kan vi inte hjälpa dem på plats, för det är väl ändå därhemma hos sig de helst vill vara? Och hur kan vi veta vilka de är när de allra flesta kastar sina pass?
2. Att alla människor har lika värde är bara konstigt. Har Hitler och Jesus samma värde? Har en våldtäktsman samma värde som sitt offer? Nej, det där kan vi inte tro på.
3. Men att invandringen är lönsam är ju inte alls sant! Det är ju blåljug!
4. Det är naturligtvis bra med många olika slags korvar, danser och sånger. Men det är inte bra med många slags människor som har svårt att förstå varandra. Det skapar såväl konflikter som segregation och Sverige är ett av Europas mest segregerade länder. Är det berikande med segregation?

Nu inträder det första slaget av tystnad. Makthavarna slutar tala med oss. De svarar inte på våra frågor, bemöter inte längre våra invändningar. Det finns inte utrymme på mediernas debattsidor. De talar med varandra och kallar oss främlingsfientliga och rasister. De förklarar för de devota och enfaldiga hur ondsinta vi är. De behöver minsann inte lyssna till oss. Ingen behöver lyssna till oss därför att vi är lägre stående varelser som kritiserar dem och deras maktutövning.

Men: när makthavarna inte längre lyssnar till, talar med och respekterar de människor som utsett dem till sina företrädare, då mister de sin legitimitet. Maktutövandet blir till ett övergrepp. En utväg för dem blir att skaffa sig ett nytt folk, vilket de är i full färd med.

Det andra slaget av tystnad handlar om att täppa till munnen på tvivlarna, dissidenterna, oppositionen. De som vill säga något, de som vill föra fram motargument. Det ska de minsann inte få göra! De ska bara vara tysta!

Här träder mobbningen in. Tonläget skruvas upp och de fula tillmälena haglar. Här agerar den politiska makten hand i hand med mediemakten. För de allra flesta blir det omöjligt och alltför kostsamt att opponera. De lyder och håller tyst. Som LRF meddelar i ett mailsvar till opponenten Håkan Karlberg:

/…/ när det gäller partier som inte delar grundläggande värderingar om alla människors lika värde erbjuder vi dem inte någon av våra arenor för att föra ut sitt budskap. Vi anser att det står oss fritt att bestämma över våra egna mötesplatser. Under hösten har vi åter haft frågan uppe för diskussion, men inte sett någon anledning att göra en annan bedömning nu än tidigare. Uppslutningen bakom vårt ställningstagande är stort, såväl centralt som i LRFs sjutton regioner.

Ve den LRF-medlem som skulle vilja säga att detta med alla människors lika värde är nonsens. Bäst att hålla tyst! Bäst att nicka och hålla med.

Den tredje sortens tystnad är den som gör det riskfyllt att tala om hur massinvandringen drabbar det egna. Här kommer bostadsbristen in. Här kommer vårdköerna in. Här kommer fattigpensionärerna in. Här kommer skolan in. Här kommer alla välfärdssamhällets allt hårdare exploaterade tillgångar in. Vad är t.ex. kulturarvet värt, i jämförelse med alla dem som söker asyl och behöver en bostad? Som en bloggläsare uppgivet skriver i ett mail till mig:

Alla gamla fina herrgårdar, är inte dessa tillhöriga vårt kulturarv? Allt förstörs med Bert Carlssons hjälp – nu senast Hemmeslövs herrgård i Halland. Skall rymma 500 platser. Den kulturförstörelse som pågår kommer inte att föra något gott med sej. Hjälp mig hitta argument för att behålla kulturarvet!  Hela Sverige från norr till söder är ockuperat!

Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.

En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.

En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren.

Karl-Olov Arnstberg

Källa: http://morklaggning.wordpress.com/2014/12/28/i-begynnelsen-var-ordet/

söndag 28 december 2014

Decemberkartellen - De vet helt enkelt inte vad de sysslar med

Det som förvånar mig med den pågående politiska turbulensen är att folk verkar tro att politikerna vet vad de sysslar med.

- Politik är att fatta omöjliga beslut utifrån osäker och otillräcklig information. De flesta som ägnar sig åt politik saknar grepp om vad de sysslar med. Det är sammanträffanden, tillfälliga opinioner, media, gemensamma intressen, envisa särintressen, egenintresse och opinionsmätningar som driver politiken. De flesta som sysslar med politik har inte ens någon ideologisk bas som leder dem mot strategiska mål eller ens något slags visioner.

Så saker blir som de blir. De flesta beslut fattas mer eller mindre i blindo. Och politikerna ökar sin makt över medborgarna för att de kan.

Den obegripliga decemberöverenskommelsen skall ses mot denna bakgrund. Alla har snöat in stenhårt på problemet med SD som vågmästarparti i riksdagen. Faktorer som respekt för den demokratiska processen har förmodligen aldrig förekommit i diskussionen. Det är möjligt att ingen på den borgerliga sidan ens tänkt tanken att de har ett ansvar för att driva borgerlig politik, gentemot de väljare som röstat på dem.

Ibland blir det skit. I detta fall en hel latrintunna.

Men tro inte att det är så mycket bättre i det rödgröna lägret. Stefan Löfven har ingen plan, ingen vision och inget projekt – annat än att gå ärenden åt ett särintresse, LO.

I decemberuppgörelsen lurade Löfven i och för sig skjortan av Alliansen. Men det är default-läge. Sossar är genetiskt programmerade för att förhandla. Alla som ger sig i kast med dem kommer att förlora eller bli lurade.

Eller titta på MP. De kastade sig över ett par självmordsprojekt till symbolfrågor (som förbifarten och Bromma) som de i slutändan aldrig kan vinna – och vek samtidigt ner sig centrala medborgarrättsfrågor som massövervakningen. Det fanns ingen smart plan, ingen övergripande strategi, ingen taktisk skicklighet – inget.

Nu kan man i och för sig argumentera för att det enda som vore värre än inkompetenta politiker som irrar planlöst är kompetenta politiker med en plan. I vart fall så länge politikens övergripande syfte är att öka politikernas makt över folket.

Att starta ett nytt liberalt, kompetent, konsekvent och meritokratiskt parti i Sverige skulle kunna vara en idé: Ett parti som målmedvetet rullar tillbaka politikens makt över medborgarna.

Fixa finansieringen, så kan vi kanske snacka om saken.

I väntan på det (jag håller inte andan) är det bara att konstatera att det är yttre påverkan som gäller. Opinionsbildning för frihetliga projekt. Att rasa mot morallagstiftning och förmynderi. Ständig jakt på slöseri med skattemedel. Att ställa ansvariga till svars. Att skapa ett tryck för frihetliga reformer.

Källahttp://henrikalexandersson.blogspot.com/2014/12/decemberkartellen-de-vet-helt-enkelt.html
Ref: http://www.motpol.blogspot.com.tr/2014/12/decemberkartellen-bekraftar-behovet-av.html
Refhttp://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-ar-borgerligt-hogforraderi_4217681.svd
Refhttp://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alliansen-skapar-nu-en-riktig-kris_4217605.svd
Refhttp://petterssonsblogg.se/2014/12/29/vad-var-egentligen-problemet/
Refhttp://avpixlat.info/2014/12/29/obehagligt-eko-fran-varlden-nar-demokratin-avskaffas-for-landets-basta/
Refhttp://www.samtiden.nu/8313/ett-overgrepp-pa-parlamentarism-och-demokratisk-anstandighet/
Refhttp://antropocene.se/2014/december/etablissemanget-lagger-bransle-pa-missnojesbrasan.html

--------------------

- I ett LO-svetsar-Metall-perspektiv, så kan man bete sig hursomhelst, i s k förhandlingar. Endast överenskommelser räknas, oavsett dess validitet, dess legitimitet, spelar ingen roll. Detta synsätt har den vämjelige fjanten Swe-Tsaren Löfvèn tagit med sig som landets statsminister. Och totalt urholkat allt vad hederlighet, väljarresepekt, grundlagsrespekt... name it... inget finns kvar i den råa grobianattityd som kännetecknar fuckföreningar. En kvarleva av ett partsförhållande på arbetsmarknaden, Idag en maffiaorganisation, som precis som politiker, enbart ser sitt uppdrag i egoismens tecken, sko sig den, som sko sig kan.

Jag har varit på båda sidor av förhandlingsbordet, som fackordförande i SALF (Arbetsledareförbundet), men mestadels på arbetsgivarsidan, där jag förhandlade mot riksfack-organisationer, som ansvarig för ett multiföretag, med flera fackliga motparter. Så jag vet vad jag talar om. Och, detta har några år på nacken, på min tid fanns iaf en slags 'hederlighet'. Numera totalt bortblåst.

Sverigedemokraternas perfekta storm

[Är någon av dessa Sveriges nästa statsminister?]

- Sedan förra valet har jag i olika sammanhang, där jag haft en chans att göra mig hörd, kritiserat den etablerade politiska yrkesadelns katastrofala val av strategi för att bemöta sin farligaste utmanare – de invandringskritiska Sverigedemokraterna. Redan för tre år sedan menade jag att den strategin skulle leda till att SD fick 14% redan i valet år 2014. Jag misstog mig med en procent. Efter att SD mer än fördubblat antalet väljare i senaste valet, har paniken nu utbrutit inom såväl den samlade vänstern som den borgerliga alliansen. Man har träffat en överenskommelse som sätter det demokratiska parlamentariska statsskicket ur spel, bara för att nu hindra att SD:s väljare skall få ett inflytande över landets politik.

Det ödesdigra misstag som det politiska etablissemanget begår, är att man på detta sätt stänger ute nästan en miljon väljare från allt inflytande, istället för att övertyga dem om att den egna politiken är bättre och få dem att ändra sig. Man ger helt enkelt upp demokratin och erkänner samtidigt SD i exakt den roll som partiet vill ha – att vara det enda alternativet i svensk politik till den politiskt korrekta värdegrund, som är det politiska etablissemangets gemensamma program. SD är nu i realiteten den enda fungerande politiska oppositionen i landet.

Självklart är detta en drömsits för SD. För dem att gå till val redan i mars år 2015 med en t.f. partiledare och med interna motsättningar och en osäker intern ledarsituation var knappast en önskesits. Nu kan de i lugn och ro ordna upp sin egen makthierarki, hitta nya politiska kandidater bland alla dem som kommer att strömma till, sedan man blivit det enda oppositionspartiet och de kan stärka sin partiorganisation med alla de skattepengar som strömmar in som en följd av att man blivit tredje största parti.

Med en tillväxtfientlig socialistisk och av gamla kommunister stödd S+Mp-regering kommer det mesta i samhället att gå mot det sämre framöver p.s.s. som vi sett i t.ex. Frankrike. Arbetslösheten kommer att öka, skatterna stiger, skolan fortsätter sin katastrofala utförslöpa och våldet i invandrargettona ökar. Samtidigt har de gamla allianspartierna i realiteten förbundit sig att inte opponera. År 2018 kommer SD att storma fram i opinionen kraftigt stärkta av att vara Oppositionen med stort O och med en betydligt starkare kandidatlista och partiorganisation än tidigare. Och tro inte för en sekund att de inte även kommer att får massor av röster från våra nyblivna svenskar efter att vänsterkrafterna haft chansen att visa upp sin politik.

Som om detta inte vore nog har den avgående statsministern valt att fortsätta agera lokomotiv för SD genom att komma med ännu fler obalanserade obegripliga uttalanden som sårar nationella känslor hos väljarna. När man lyssnar till Fredrik Reinfeldts senaste utspel måste man tyvärr fråga sig om karln är riktigt frisk. Att dessa utspel glädjer SD-ledningen torde det under alla omständigheter inte råda någon som helst tveksamhet om.

Mitt stalltips när jag ser hur de övriga partierna nu valt att agera är att SD fortsätter sin frammarsch och nog blir större än både M och S i valet år 2018. Flera av de tynade småpartierna har skrivit under sin dödsdom. Minst två av V, Mp, C, Fp och Kd kommer att tvingas lämna riksdagen. Dvs om inte de etablerade yrkespolitiska partierna träffar en ny ohelig överenskommelse som fjärmar landet ännu mer från parlamentarisk demokrati, när man likt idag inser vartåt det barkar.

Jag kan nu bara se en realistisk utväg för etablissemanget att långsiktigt stoppa SD:s roll som en i framtiden ledande politisk kraft och det är att börja bedriva delar av deras mer nationalistiska och kulturkonservativa politik, så att de inte har tillräckligt att opponera mot. Jag har t.ex. i flera år försökt påverka Kd att fylla det tomrum på den politiska kartan som Reinfeldts Moderater lämnat obevakat, just för att inte det skulle fyllas av SD. Tyvärr lyckades inte jag och andra få dem att lyssna förrän nu när Hägglund i elfte timmen börjar antyda en omprövning. Dessvärre tror jag han är för sent ute. Jag hoppas dock att jag har fel.

Källahttp://antropocene.se/2014/december/sverigedemokraternas-perfekta-storm.html

Priset för uppgörelsen blir högt

Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra har gett Jimmie Åkesson en försenad julklapp, då de i helgen uppfyllde ett av hans viktigaste politiska mål. Och det utan att han själv behövde lyfta ett finger för att få den. Priset för decemberöverenskommelsen riskerar att bli mycket högt.

Statsminister Stefan Löfven står med Miljöpartiets båda språkrör till höger om sig och alliansens partiledare till vänster om sig. Alla ler nöjt. Det är lördagen den 27 december 2014 och sex partier, tror de närvarande bakom podiet, har satt nya regler för den svenska parlamentarismen genom en överenskommelse säkrad av ett handslag, istället för att formellt förändra och skriva om riksdagens arbetsordning. Det senare skulle vara en grundlagsnära reform som, med den brådska som nu krävs, det inte finns tid till. De sex partierna har kommit överens om ett arbetssätt som de inte klart uttrycker motivet till. De vill med sitt gemensamma initiativ detronisera Sverigedemokraterna som politisk kraft och i minst tre år till begrava migrations- och integrationspolitiken, i hopp om att väljarna skall glömma bort de sistnämnda frågorna.

Själv undrar jag hur mycket otur de haft när de tänkte. De sex partiledarnas lösning är som tagen ur mellandagarnas realisationssortiment. Billig, med sekunda kvalitet och en hållbarhet som väcker tvivel. Svaret från Sverigedemokraterna kom som ett brev på posten en timme senare. SD ska lämna in en misstroendeförklaring mot statsminister Löfven direkt när riksdagen öppnar i januari 2015. Partiets ledande företrädare menar att överenskommelsen mellan Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet strider mot en av grundprinciperna i en parlamentariskt styrd demokrati.

Den 27 december 2014 uppfyllde regeringen och Alliansen ett av Jimmie Åkessons tyngsta vallöften: att bli riksdagens enda oppositionsparti. Risken är nu uppenbar att många borgerliga väljare – som är missnöjda med Löfven och regeringens politik – kommer ha svårt att acceptera att deras riksdagsledamöter inte tydligt artikulerar och ger uttryck åt detta missnöje.

Sverigedemokraterna lät inte många minuter gå innan de markerade sin nya roll i svensk politik, och visade för alla oss andra att de övriga partiledningarna fortfarande inte begripit att SD i dag är allt annat än det splittrade rännstensparti Jimmie Åkesson tog över i början av 2000-talet. Att det här är just den här positionen han strävat efter som ett av hans och partiets viktigaste delmål. Fundera över hur borgerliga väljare kommer reagera när deras riksdagsledamöter inte stödjer den kommande misstroendeförklaringen. Miljöpartiets Gustav Fridolin, som lovat att rama in den och hänga den på sitt kontor, har all anledning att även han fundera över detta inför nästa riksdagsval.

Det politiska haveriet blir om möjligt ännu tydligare när Anna Kinberg Batra, Moderaternas blivande partiledare, redovisar de områden om vilka regeringen och Alliansen ska föra diskussioner: energi-, pensions- och försvarsfrågorna. Inom samtliga områden inget nytt, förutom att Miljöpartiet för första gången är med i de blocköverskridande samtalen, och som de sannolikt kommer få se sig överkörda i. Dagens stora förlorare, ur ett renodlat partiperspektiv, är Miljöpartiet. Men den största förloraren är den svenska parlamentariska demokratin eftersom ingen av parterna ville bryta upp blockpolitiken mer än minimalt.

Löfven har nu fört oss in i den politiskt sett kanske farligaste situation vi befunnit oss i sedan 1809 års regeringsform instiftades. Vi närmar oss en situation som liknar den i Tyskland 1932, och jag utesluter inte att Sverige kan befinna sig där 2018 – eller allra senast 2022. Nittio år senare.

Lördagens ”historiska” överenskommelse kommer inte ha försvagat Sverigedemokraterna annat än symboliskt och kortsiktigt, så länge inte de övriga sex partierna på allvar tar tag i och hanterar effekterna av invandringspolitiken. I dag är detta politikområde helt låst av Miljöpartiet som mer eller mindre tvingat fram en libertariansk politik från de övriga sex partierna. Ett politikområde som inte ingår i de planerade samtalen efter överenskommelsen, men där det inom fem av de sex partierna finns en mer eller mindre kraftig opposition mot dagens ordning.

Regeringschefen Stefan Löfven och oppositionsledaren Anna Kinberg Batra gav således i helgen Jimmie Åkesson en försenad julklapp, då de uppfyllde ett av hans viktigaste politiska delmål. Utan att han själv behövt lyfta ett finger för det. Priset för detta riskerar att bli mycket högt.

Källahttp://www.dagenssamhalle.se/debatt/priset-foer-uppgoerelsen-blir-hoegt-12865

”Decemberöverenskommelsen” en kopia av Hitlers ”Fullmaktslagen”

Vi kan nu fråga oss vem av partierna som är mest ”brunt”. Ja inte är det då SD som står upp för folkets väl och talar sanning, utan det är den nybildade sexklövern som nu kopierat Adolf Hitlers Fullmaktslagen, (tyska Ermächtigungsgesetz) som kom 1933.

Från Wikipedia:

Fullmaktslagen (tyska Ermächtigungsgesetz) var en lag som antogs av den tyska riksdagen den 23 mars 1933 och som trädde i kraft dagen därpå. Lagen, vars formella titel var Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich (”Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd”), innebar att Tysklands rikskansler Adolf Hitler blev högsta lagstiftande organ. Hitler blev därmed Tysklands diktator.

Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) hade tillsammans med Tysknationella folkpartiet (DNVP) absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter och ge lösa löften till Centrumpartiet (Z) kunde lagen antas med 441 röster för och 94 emot. I och med detta var Weimarrepublikens tid definitivt slut.

Jämför detta med gårdagens ”Decemberöverenskommelsen”. Annie Lööf som ville lagstifta bort att man kunde rösta på en annan än sin egna budget. Det kan nästan likställas med att förbjuda ett parti att rösta alls, eftersom SD aldrig skulle få egen majoritet med sin budget.

Och precis som i Tyskland, där man hotade ledamöter och gav lösa löften, så har även detta skett i Sverige. SD-politiker hotas och till och med misshandlas till tystnad för att lämna partiet och Löfven ger lösa löften stup i kvarten som han aldrig håller.

Likheten är slående mellan nazitysklands Hitler och DDR-Sveriges sexklöver. SD går mot storslam i valet 2018.


Källahttp://www.exponerat.net/decemberoverenskommelsen-en-kopia-av-hitlers-fullmaktslagen/


Anm. Svetsar-Löfvén och Hitler har ett gemensamt ytterligare,,, ruttna tänder. Det påstås att Mao, Kinas kommunistdiktator, hade samma anfrätta garnityr. Är det lögnerna som fräter hål i emaljen?

Anm 2. Nya Statsbärande Demokratiska Arbetar Partiet # NSDAP,  det nya Sveriges anti-demokratiska partiet.

Statsvetare sågar ”Decemberöverenskommelsen” – ”Löfven vinnare demokratin förlorare”

Ett historiskt handslag mellan blocken för att i ett desperat försök hålla borta SD från mer makt, en statskupp helt enkelt, gör det lättare att regera – och vinnaren är inte oppositionen utan regeringsmakten, och demokratin förlorar i vitalitet, anser Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Vi får en mindre spänstig debatt med en opposition som inte får bråka om budgeten i sju år, säger han.

Han tycker att överenskommelsen är en märklig lösning på en märklig situation och säger att det är regeringsmakten som vinner på det här. Oppositionen är förloraren och demokratin är den stora förloraren. Det blir bara demokrati när det är val, fortsätter han.

Statsvetarprofessor Tommy Möller vid Stockholms universitet ställer sig frågande till hur Allianspartierna nu ska kunna bedriva en kraftfull opposition eftersom man kommer lägga ner sina röster i budgetfrågor.

— Jag förstår inte hur det går ihop, säger han.

S-märkte statsvetarprofessorn Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet, som är något mer nykter i sina åsikter, tror att SD kommer att lyfta fram sitt parti som det enda som står på folkets sida.

Nu är det upp till Alliansen och de rödgröna att visa på tydliga skillnader så att väljarna upplever att det finns alternativ, säger han enligt HD.se.

Källahttp://www.exponerat.net/statsvetare-sagar-decemberoverenskommelsen-lofven-vinnare-demokratin-forlorare/
Refhttp://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=67





lördag 27 december 2014

Köpt tid

Den 27 december har nu övergått i den 28:e.

- Decemberöverenskommelsen ligger kvar i det politiska medvetandet och en ny dag randas. Sex partier har låtit runda gällande regelverk genom att lova varandra att inte utnyttja de möjligheter riksdagens arbetsordning ger för en aktiv oppositionspolitik. Ett handslag om en grundlagsnära reform som, med den brådska som nu krävs, det inte finns tid till att genomföra formellt. De sex partierna har kommit överens om ett arbetssätt som de inte klart uttrycker motivet till – de vill med detta detronisera Sverigedemokraterna som politisk kraft och i minst tre år till begrava migrations- och integrationspolitiken i hoppet om att väljarna skall glömma bort detta område. Om det inte nu finns en annan agenda. Om det inte var tid de ville skapa då de äntligen börjar förstå att det finns ett politikområde de försakat. Medvetet.

Det de har skapat, om vi skall se någorlunda positivt på det och försöka förstå om det finns något annat syfte med denna överenskommelse än det som de kommunicerade, är tid. Tid att reparera Sahlinismens och Fredrik Reinfeldts försyndelser och börja ta tag i migrationsområdet. På samma sätt som Sverigedemokraterna kapat initiativet i den frågan så har Miljöpartiet på senare tid blockerat alla reformer tillsammans med Fredrik Reinfeldt. Den senares sorti från den politiska scenen har dock öppnat upp för en mer nyanserad inställning än Miljöpartiets. Kristdemokraterna har lanserat sina första tankar och jag vet att inom ett par månader kommer Folkpartiet lansera sina. Inom moderaterna finns ett tryck från kommunalt håll att börja tillämpa en mer restriktiv syn på migration.

Kvar står Socialdemokraterna. Och i äktenskap med det parti som fortfarande blockerar alla samtal om detta. Och med en intern opinion, inte sällan skolad på Bommersvik, som kommer gapa fascist i varje försök att på något sätt få kontroll över migrationens ekonomiska effekter. För de som hävdar att all migration är lönsam så bör de läsa bland annat världsbankens tidigare direktör för flykting- och migrationsfrågor och numera professorn i nationalekonomi vid Oxford Paul Collier. Han slår effektivt hål på de myterna men lyfter samtidigt behovet av migration på två till fyra generationers sikt. Han klarar av en nyanserad analys. Det har inte socialdemokratin lyckats med sedan 2002 när Mona Sahlin tog sig an Sverigedemokraterna och gjorde kampen mot dem till sin livsgärning. Sedan 2002 har Sverigedemokraterna utvecklats från ett splittrat rännstensparti till ett parti som, med Decemberöverenskommelsen har förutsättningar att kunna nå 20-procentsnivån i valet 2018.

Ni som inte tror mig kan gå in i valfri Allians- eller moderatgrupp idag på Facebook och titta. Det går tretton virtuellt rivna medlemskap på varje dussin i skrivande stund. Jag utesluter inte att Decemberöverenskommelsen kommer resultera i att vi valet 2018 har tre partier i intervallet 20-28 procent samt att något Alliansparti försvinner från spelplanen. Om det var för att Stefan Löfven och Anna Kindberg Batra ville undvika att borgerligheten anpassade sig till Sverigedemokraterna som var målet så anser i varje fall jag att det målet inte kommer kunna uppnås. Sverigedemokraterna är ett i grunden borgerligt parti och har vi då två stycken i intervallet 20-22 procent så kommer det ske förflyttningar. Moderater, Folkpartister och Kristdemokrater i allmänhet gillar ministertaburetter precis lika mycket som Mikael Damberg et al månar om sina. Minister. Det är fint att vara. Fint som snus.

Det kommer inte vara hållbart i längden, i år fick Magdalena Andersson skaka fram 48 nya miljarder till Migrationsverket då prognoserna for genom taket och hon kan knappast – trots hennes försäkringar om motsatsen, att det är sådant de gör varje dag på finansen – förväntas göra det varje år till och med 2018 eller 2022. Socialdemokraterna måste nu på allvar visa en annan – modigare och mer statsbärande – sida och ta tag i detta område. Ta tag i det och likt Folkpartiet välja väg. Folkpartiet väljer den libertarianska vägen med lägre löner och försämrat arbetsskydd för att säkra välfärdens åtagande. Dessvärre en väg där internationell forskning tvärtom pekar på ökade kostnader för samhället i andra sektorer. De som sin Wilkinson, Jämlikhetsanden, och sin Todd vet vad jag pratar om. Studier som bottnar i verkligheten. Socialdemokraternas vägval vet vi inget om ännu. Om det ens kommer något. Vår senare historia är en historia av hummanden och harklanden som borde förskräcka alla som studerat ledarskap.

Decemberöverenskommelsen.

Den har nu fört oss in i den kanske farligaste situation vi någonsin befunnit oss i sedan 1809 års regeringsform. Vi närmar oss de facto samma situation som rådde i Tyskland 1932 där åratal av trixningar med regelverk till slut blev praxis och en praxis som NSDAP till slut säkrade makten med. Jag utesluter inte att Sverige kan befinna sig där som senast 2022. Nittio år senare. Om inte.

Om inte den köpta tiden nu används på ett klokare sätt och med ett bättre omdöme av främst Stefan Löfven än han visat hitinitlls. Dagens ”historiska” överenskommelse kommer inte ha försvagat Sverigedemokraterna annat än symboliskt och kortsiktigt så länge inte de övriga sex partierna på allvar tar tag i migrations- och invandringspolitikens effekter. Idag är detta politikområde precis lika låst av Miljöpartiet som tidigare i en libertariansk politik från de sex partierna. En politik som inte ingår att samtala om i överenskommelsen men där det inom fem av de sex partierna finns en mer eller mindre kraftig opposition mot dagens ordning.

Den 27 december köpte ni er tid. Använd den väl. Chansen kommer inte åter.

Källahttp://ledarsidorna.se/2014/12/tid/

Väljarna kommer att straffa Alliansen. Hårt.

Allianspartierna har just lovat att stödja en rödgrön budget de kommande fyra åren – oavsett hur den ser ut. Vilket är fullständigt absurt.

- Kartellens överenskommelse innebär dessutom att S och MP tvingas luta sig mot V, för att vara största tänkbara regeringskonstellation. Allianspartierna har alltså gått med på att ge V avgörande makt över budgetprocessen, istället för att mest vara stödhjul. (Vad man har uppnått är alltså att vi nu har både SD och V som potentiella maktspelare, istället för bara SD.) Har de blivit skvatt galna?

En röst på Alliansen blev med andra ord en röst på minst tre år av rödgröna budgetar och mer makt till V.

Källahttp://www.henrikalexandersson.blogspot.se/2014/12/valjarna-kommer-att-straffa-alliansen.html
RefI dag blev riksdagen svagare

Tips till Annie Lööf

Den 8:e november 2013 gav Annie Lööf detta löfte till Alliansens väljare.

Ni centerpartister som idag fick se er partiledare vika sig för socialisterna, kan ju tipsa henne om denna film.

ref: https://www.youtube.com/watch?v=gY0DOnNK3Wg

Gillar hon inte skor från tidigt 1900-tal, finns det modernare rätter att välja på här.

Källahttp://petterssonsblogg.se/2014/12/27/tips-till-annie-loof/

- Att ljuga - en del av politikers normalbeteende, ansvaret mot väljarna totalt bortblåst, så fort ett val är överståndet.

Ett nytt parti är fött

Idag föddes ett nytt parti i Sveriges riksdag. Det är ett kristet, liberalt miljöparti uppblandat med värderingar från gamla Högerpartiet och med med starka inslag av svensk arbetarrörelse. Partiet kommer att ta sig namnet ”Nya Kristliberala Arbetar- och Miljöpartiet Socialmoderaterna”. I folkmun kallas det nya partiet redan för sexklövern.

- Det fina med det nya partiet är att det öppnar för betydande rationaliseringar vad gäller den politiska verksamheten i Sverige eftersom man nu i praktiken bara får tre partier att betala ut partistöd till. Förutom det ovan nämnda partiet så blir det enda oppositionspartiet Sverigedemokraterna, samt ett parti långt ut på vänsterkanten som lär fungera som stödparti för det nya partiet.

Eftersom det numera bara är tre partier så torde det också vara möjligt att genomföra en rejäl reduktion av antalet riksdagsmän/kvinnor vilket borde kunna komma skattebetalarna tillgodo i form av rejäla rationaliseringar.

Det nya partiet kommer också att underlätta för väljarna som tidigare hade sex partier att välja på. Numera spelar det i praktiken inte någon roll på vilket parti i sexklövern man röstar på, man kommer att få samma politik i alla fall.

Nu avvaktas med spänning nästa opinionsmätning för att se hur väljarna ställer sig till de ”Nya Kristliberala Arbetar- och Miljöpartiet Socialmoderaterna”.

Källahttp://petterssonsblogg.se/2014/12/27/ett-nytt-parti-ar-fott/

Den inre censuren

- Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs inauguralföreläsning.

 Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet. 

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

- Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia

- De agerar som en hjord.

- De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

- Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

- Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

- Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

- Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

- Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

- Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.

Karl-Olov Arnstberg

Källa:  http://morklaggning.wordpress.com/2014/12/27/den-inre-censuren-2/