lördag 28 februari 2015

Eliten vill inte leva i samhället de bygger

Ibland sitter jag och tänker på vilken migrationspolitisk debatt vi skulle haft i Sverige om den övre medelklassen också drabbats av invandringens negativa konsekvenser.

- Tänk om nyanlända invandrare skickades till bostadsområden där den övre medelklassen bor. Tänk om ”kidsen” hängde vid de affärer och restauranger som Aftonbladets krönikörer besöker. Tänk om den övre medelklassen fick ta konsekvenserna av den segregation som ser till att nyanlända invandrare hamnar hos samhällets mest utsatta människor. Skulle vi haft en annorlunda debatt om invandringen då?

Idag är inte invandringen ett problem för den övre medelklassen i Sverige eftersom denna grupp bor i områden där majoriteten är svenskar och assimilerade invandrare, som efter att ha fått ett bra jobb har kunnat flytta in i den övre medelklassens bostadsområden. De individer inom den övre medelklassen som kritiserar invandring är solidariska människor som visar solidaritet med människor som bor i gamla arbetarklassområden som Rosengård och Fosie. För att bevisa att de välbeställda flyr från invandringens negativa konsekvenser så kan man ställa sig en enkel fråga: Vill någon i Täby flytta till Rosengård? Någon? Ingen vill flytta till invandrartäta områden och alla som har råd flyr från dessa områden. Den svenska opinionen skulle varit mycket mer kritisk mot invandring om alla skulle tagit del av invandringens negativa konsekvenser.

Även invandrare är medvetna om denna massiva flykt från invandringens sociala kostnader. Forskaren Ing-Marie Parszyk skrev i sin avhandling att assyriska föräldrar med sina barn i en skola med många assyriska barn var kritiska. Man ville att barnen skulle träffa fler svenskar för att lära sig det svenska språket och komma in i det svenska samhället. Invandrartäta skolor ogillades av invandrare.

Människor vet att invandringen har kostnader och ingen vill egentligen betala dessa kostnader. Fler och fler vill minimera sina egna kostnader. Den övre medelklassen i Sverige, har tack vare segregationen, lyckats betala minst för invandringen medan de som är mest utsatta tvingas betala mest eftersom de inte har råd att flytta ifrån invandrartäta områden.

När vänsterorienterade debattörer och politiker från den övre medelklassen pratar om tolerans så pratar de egentligen om att någon annan ska visa tolerans. Själva är de inte så ”toleranta” utan har distanserat sig ifrån allt som liknar en nyanländ invandrare. De skulle aldrig tänka sig att flytta till ett område där det bor nyanlända invandrare.

Att den övre medelklassen som har inflytande i mediala sammanhang och kan påverka opinionen, genom segregation lyckats hålla invandringens sociala kostnader långt borta från sin egen vardag, är nyckeln till att kritik mot invandringen inte är så populär i Sverige som den egentligen borde vara.

Professor Nihad Bunar som forskar vid avdelningen för barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet beskriver denna orättvisa situation på ett genialt sätt:

Vi skulle egentligen kunna dela den nuvarande svenska diskursen om mångkulturalism i två delar. Den första är den levda, men påtvingade, fattiga och stigmatiserade mångkulturalismen som råder i storstädernas förorter. Den andra är den föreställda som inte sällan reduceras till en politisk övertygelse om att alla människor är lika värda och ibland levda genom restaurangbesök, mångkulturella festivaler, kulturkonsumtion, ‘kompisar med invandrarbakgrund’, medelklassens mångkulturalism som dominerar den offentliga svenska debatten.”

Med andra ord så finns det en grupp välbeställda människor i Sverige som tror att den mångkulturalism som blir konsekvensen av en generös invandringspolitik, handlar om att äta en falafel och hänga med Abdullah någon lördag. Att faktiskt leva sida vid sida med invandrare i ett område där det finns många invandrare är ingenting denna välbeställda grupp kan tänka sig. Men som Bunar säger så är det just denna grupp, med sin bild av mångkulturalism, som dominerar den svenska offentliga debatten.

Orättvisorna fortsätter och man skickar nyanlända invandrare till små kommuner vars befolkning inte har en stark röst i mediala sammanhang. Protesterar de så dyker journalister från Stockholm upp och frågar om de är nazister. Protesterar de inte så får de bära invandringens sociala kostnader. Men jag kan lova att om några nyanlända invandrare dyker upp nära samma journalisters bostäder så kommer det bli en annan ton från dessa ”toleranta” människor som beskyddas från invandringens kostnader genom segregationen.

Trots att det är tydligt att det är de mest utsatta i samhället som bär invandringens sociala kostnader och att de som påverkar den offentliga debatten lever i homogena områden, där mångkultur är en kebabtallrik eller en arabisk filmfestival, så finns det opinionsbildare som inte ser detta. Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar skriver:

Sverige är ett land. Vi röstar fram en regering. Och en riksdag har beslutat att Sverige ska ta emot flyktingar. Då måste alla kommuner agera som en. Även om man måste tvinga dem.”

Konstigt nog förstår inte Fadakar att i den stund det blir känt att alla måste betala samma pris för invandringen som människor i Rosengård och Tensta betalar varje dag, så kommer toleransen för en generös invandringspolitik försvinna. En generös invandringspolitik får stöd så länge det är andra människor som betalar för det. Om alla människor skulle betala priset för en generös invandringspolitik skulle ingen vilja ha en generös invandringspolitik.

Grunden för en generös invandringspolitik är exploateringen av samhällets utsatta. Vanliga människor som inte har nog med pengar för att flytta från invandrartäta områden får leva i misär för att någon på Södermalm ska känna att han har ett samvete. Utan denna exploatering skulle en generös invandringspolitik inte vara möjlig i Sverige.

Nima Gholam Ali Pour

Litteratur:

Parszyk, Ing-Marie (1999). En skola för andra: minoritetselevers upplevelser av arbets- och livsvillkor i grundskolan.

Bunar, Nihad (2009). När marknaden kom till förorten: valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor.

Källa: http://samtiden.nu/11349/eliten-vill-inte-leva-samhallet-de-bygger/

fredag 27 februari 2015

Inrikesminister Ygeman: Svenska staten hjälper hem jihadister från Syrien

"Inte vårt ansvar att flyga hem svenskar" - Lars Danielsson, tidigare socialdemokratisk statsekreterare UD (Bonnier/DN) angående tsunamikatastrofen 2004,

"Sverige har varit ”behjälpligt med att plocka hem” ett antal individer från Syrien" enligt inrikesminister Anders Ygeman (s) (TT/Schibsted/SvD)

Via TT, bland annat återpublicerat hos Schibsted/SvD, nåddes vi härom dagen av nyheten att svenska staten och den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen hjälper jihadister i Syrien hem till Sverige. Svenska statens åtagande för svenska medborgare som sitter illa till i utlandet har alltså utvecklats rejält sedan den sk tsunamikatastrofen och nu kan svenska jihadister vara trygga i att staten är behjälplig i att forsla hem dem till Sverige för lite återhämtning.

Svenska staten fakturerar förstås svenskar man hjälper hem i efterhand, men frågan är om det är skattepengar vi någonsin får tillbaka.

Ygeman säger inte uttryckligen att det är IS:s mördare, våldtäktsmän, folkmördare, slavdrivare och ödeläggare av historiska reliker eller bara personer i dessas understödjande logistikorganisation man transporterar hem i regi svenska staten. Utan bara att de är "från Syrien". Citat ur TT:s artikel:

"Sverige har varit ”behjälpligt med att plocka hem” ett antal individer från Syrien, säger Sveriges inrikesminister Anders Ygeman till TT. Ygeman vill inte kommentera antal eller omständigheter, men enligt uppgift till TT rör det sig om personer som av fruktan för sitt eget liv inte vågat lämna väpnade grupper där."

Fruktar man sitt eget liv, vilket inte är direkt osannolikt i en krigszon där man samarbetar med en internationellt terroriststämplad organisation (oavsett om det är al Nusra, al Qaida eller IS), så är det skönt att få hjälp hem, förstås. Så jag kallar dem här för jihadister. Man kan ju tycka att i sammanhanget moderata organisationer som Fria syriska armén torde låta sina krigsturister lämna utan problem.

De svenska afghanistantolkarna åtlyder förstås inte samma behjälplighet när dessa fruktar för sina liv. De har ju bara hjälpt svenska soldater att upprätthålla svenska riksdagsbeslut.

Ja, det är inte annat än att man kan bli stolt över att vara svensk när den svenska välfärden och öppna hjärtan sträcker sig hela vägen ner till att omfamna och skydda terrorister och mördare hos IS. Vi är sannerligen en humanitär stormakt med global räckvidd. Vilket dock inte omfattade tsunamisvenskarna 2004. Utvecklingen har helt enkelt gått framåt sedan dess.

Bostadminister Mehmet Kaplans ständiga resor till Syriens grannland Turkiet blir helt plötsligt fullt logiska, och då inte bara för förslaget på hur man ska uppföra slumområdet i Sverige. Han är kanske helt enkelt vår tids Raoul Wallenberg, som hjälper jihadister som fruktar sina liv hem till trygga Sverige.

Viktigt att komma ihåg är att vi har bred politisk samsyn över blockgränserna här. Anna Kinberg Batra har förklarat att IS:s mördare i själva verket är offer. Att även hjälpa dessa offer hem till Sverige sticker antagligen i ögat på de flesta, men vi får väl vara stolta över svensk likhet inför lagen. Här i Sverige får alla en chans, rent av två eller tre och fler, även om man varit nere i Syrien och mördat, våldtagit och skövlat.

Källahttp://cornucopia.cornubot.se/2015/02/inrikesminister-ygeman-svenska-staten.html


En ny trojansk hest

Mens kommunismen var religion forklædt som et politisk system, er islam et politisk system forklædt som religion.

- En venlig mand forærede mig forleden en uhyggelig bog. Den udkom på engelsk i 1951 og året efter på dansk med titlen ”Stalins slavelejre – en anklage”. Forfatteren hedder Charles Orr, og udgiveren er Det Internationale Forbund af Frie Fagforeninger (ICFTU), som på FN’s foranledning havde sat sig for at beskrive det moderne slaveri i Sovjetunionen. Bogen er et nøgternt oplysningsarbejde og dokumenterer tilstedeværelsen af knap 200 sovjetiske arbejdslejre for politiske fanger, mange opført længe før Stalin.

I 1952 burde bogen have ramt den europæiske offentlighed som en meteor. Men livet gik som bekendt videre, fornægtelsen vandt, og snart var kommunisme og socialisme det nye ideal i Vesteuropa, på universiteterne osv. Dem, der protesterede højlydt, blev kaldt koldkrigere og krigsliderlige, hvilket leder os frem til et grufuldt paradoks: På intet tidspunkt i den vesteuropæiske historie har venstreorienterede idéer stået så stærkt som i den 40-årige periode frem til 1989, da kommunistiske partier skaltede og valtede med befolkningerne.

Grunden, til at jeg overhovedet begyndte at interessere mig for politik, var Den Kolde Krig. Hvis det passede, hvad jeg kunne læse mig til i bøger, aviser og blade i 1980’erne, var den jo helt gal på den anden side af Jerntæppet.

”USSR ud af Rusland!” hed en af de artikler, jeg læste dengang, og det skrev jeg så med filtpen på min Fjällräv. Siden fandt jeg ud af, at det stod endnu værre til i øst, og at den vestlige opinion lod sig narre af de officielle paroler, ”fredsbevægelsen” og venstrefløjens systematiske skønmaleri.

Hvad, der dengang var ”koldkrigere”, hedder i dag ”islamofober”, og det kan ikke kun være mig, der oplever en følelse af et deja-vu i disse år. Nok engang står vi over for en fjende, som vi ikke anerkender som sådan. Nok engang har vi inviteret fjenden indenfor som i historien om den trojanske hest.

Mens kommunismen var religion forklædt som et politisk system, er islam et politisk system forklædt som religion. Hverken kommunismen eller islam er således, hvad de giver sig ud for. Kommunismen var ret beset en tro på frembringelsen af et klasseløst samfund. Islam er ret beset en politisk model for et guddommeligt regime. Der er et stærkt element af fup og forblindelse involveret i begge fænomener. Ligesom i kommunismen ligger der i den islamiske bevægelse, der kom til Europa for 30 år siden takket være den irreversible masseindvandring fra Mellemøsten og Nordafrika, en forstillelse. Den spiller med fordækte kort, ligesom de muslimske ”kulturforeninger” herhjemme, der for manges vedkommende reelt er revolutionære celler, som arbejder for radikalisering og fundamentalisme på linje med de mest bogstavtro moskéer. Disse foreningers og moskéers bagmænd er ikke ”rodløse” enkeltindivider på jagt efter en identitet, sådan som vi har for vane at sige, men udgør kernen i et kollektiv med lange rødder tilbage til Koranen og Muhammeds eksempel, som forlener dem med vrede og politisk idealisme. De drømmer om et helt andet samfund domineret af hellige mænd, ikke blot et religiøst liv.

Hvor kommunismen i virkeligheden apellerede mest til idiotiske intellektuelle og ikke til ret mange almindelige mennesker, udgør islam en voksende appel for muslimer i Europa. De er kommet hertil i et tempo og omfang, som af fremtidens historikere vil blive kaldt en folkevandring, men de har taget islam med og gør den gældende politisk, kulturelt og socialt. Det går over al forventning.

Disse bestræbelser ses tydeligst hos salafister, wahhabister, Hizb-ut-Tahrir og Det Muslimske Broderskab. Det er i det hele taget karakteristisk, hvor nemt og ofte islam lader sig ”misbruge”. Hvis blot islam var en religion forstået som en metafysisk søgen efter indre ro og harmoni som i den mystiske sufisme, ville der ikke være grund til bekymring. Men sandheden er, at islam er så meget mere, og at store dele af både sunni- og shiaislam står i modsætning til de europæiske samfunds værdier og interesser. Det foruroligende ved islam er, at den sætter universelle, religiøse love og regler over de sekulære, demokratiske og nationale love i de europæiske lande. Intet sted, bortset fra Tyrkiet, har muslimer vist sig i stand til at reformere den hellige rangorden, og i Tyrkiet er magthaverne afhængige af et stærkt militær. Uden det ville den sekulære stat ikke holde længe, og der sker under præsident Erdogan en glidning tilbage mod en mere islamisk statsordning i Tyrkiet.

Forklaringen er den enkle, at islam også som skriftløs, folkelig størrelse har meget svært ved at underkaste sig lokale love. Islam er ligesom kommunismen et universelt begreb, dens arena hele verden og dens drøm et globalt broderskab. Når målet er universalisme, vil det lokale altid stå i vejen for målets realisering. Det er forkert at sige, at Vesten er i krig med islam. Det er islam, der er i krig med Vesten, det har den været i 1400 år. Det nye er, at islam pludselig befinder sig i hjertet af Europa, og at vi ikke har forstået faren derved, men plaprer løs om glæderne ved et ”multikulturelt” samfund, mens spændingerne vokser dag for dag.

Parallellen mellem kommunisme og islam skal ikke underkende bestræbelserne hos de muslimer, der faktisk forsøger at blive danske og tilpasser sig demokratiske love. De har brug for vores opbakning, for de sætter sig op mod kernen i islam.

De er oprørere. Islam derimod er oprørende.

Källahttp://m.jyllands-posten.dk/premium/kommentar/frontalt/ECE7487415/En-ny-trojansk-hest/

Inte som alla andra - den hatade "yrkesgruppen" journalister

- När jag skulle börja skriva ledaren för detta nummer kom jag att tänka på rubriken ”Tre nazister gripna för hot mot Expressen” som alla etablissemangets medier sedan upprepade under den gångna veckan.

Varför hade de gripna stått utanför Expressens redaktion? Planerade de attentat? Hade de bomber med sig? Nej, männen kom från nättidningen Nordfront och var blott utrustade med kamera och anteckningsblock. De väntade på en reporter som de ville intervjua. Polisen har följdriktigt, efter att ha utrett saken, förpassat Expressens polisanmälan till papperskorgen.

Att vänta utanför någons jobb för att ställa frågor. Känns metoden bekant? Det är vad Expressen själva gjorde mot privatpersoner som på internet kritiserat invandringen. Samma metod har Aftonbladet kört nyligen, vilket vi skrev om i förra numret.

Så vad gör då dessa ivriga frågeställare när någon vill ställa frågor till dem själva? De ringer polisen.

Inte lika dramatiskt blev det när vår reporter kontaktade Aftonbladet angående deras artikel om ”svenska män” som gruppvåldtagit en kvinna när förövarna i själva verket var somaliska medborgare. Polisen kom inte, men en lur i örat blev det. Och när nätradioprogrammet Granskning Sverige frågade Expressens reporter David Baas om samarbetet med Researchgruppen, som uppmanar till misshandel och varit inblandade i mordbrand, blev resultatet detsamma.

Journalister som hatar frågor är ingen internetmyt. Mediegranskaren Martin Wicklin berättar hur han förlorade alla journalistkompisar när han startade det mediegranskande SR-programmet Tredje statsmakten. Fienden behöver alltså inte vara en så kal­lad nazist, utan lika väl en mörkhyad anställd på SR som har fräckheten att ifrågasätta en publicering.

För en yrkesgrupp som tycker frågor är synonymt med hot, är naturligtvis manifestationer riktade mot dem alltid terrorattentat.

Svenskarnas parti satte nyligen plastband över entréerna till några tidningar i Skåne. Detta med en skylt om att det innanför banden spreds svenskfientlig propaganda. Polisen kom senare att utreda saken som ”nedskräpning”.

För detta grova brott valde Norra Skåne att stänga sin huvudingång så att inga spår skulle förstöras i väntan på brottsplatsundersökningen. Riksmedia skrev om ”nazistiska avspärrningar”.

I vilket annat sammanhang som helst hade upptejpade plastband varit lika fasanfullt som bananskal i brevlådan. Men det är annorlunda om det är mot journalister, menade journalisterna.

Med precis samma resonemang driver Expressen just nu ett mål i Högsta domstolen (HD) om att olaga hot ska kallas brott mot medborgerlig frihet ifall det drabbar dem. För det är annorlunda. Brott mot journalister är värre, menar journalisterna.

I Högsta domstolen sliter Expressen också med att få lagens utövare att begripa en annan sak. Nämligen att journalister som begår brott inte ska straffas såsom alla andra. 2012 köpte tidningens reporter Diamant Salihu illegala vapen och dömdes för det i domstol. Försvaret i HD följer samma logik som alltid. Att journalister är annorlunda. Reportrar måste få begå brott när de arbetar.

För även om det inte står i lagen så borde journalistyrket ges polisiära befogenheter. Ja, till och med ännu större frihet. För till skillnad från polisen ska tidningar också få upprätta och samköra personregister. Medan Polisens så kallade romregister är en styggelse så ska journalister få registrera både etnisk tillhörighet och sexuell läggning.

För att inte tala om privilegiet att beträda alla lokaler de önskar. När Expressen nekades komma in på Sverigedemokraternas privata valvaka skrev tidningen att det var deras rättighet. Det hotade till och med demokratin, om de inte fick komma in på den privata tillställningen.

En lika självklar rättighet propageras nu på ledarsidor om att få statlig finansiering när läsarnas betalningsvilja sjunker.

Fram tonar bilden av en yrkesgrupp som tycks betrakta sig som en myndighet. Där verksamheten ska bekostas av skattepengar, anställda skyddas av lag såsom för tjänstemän och med behörighet att göra vad andra inte får.

Blott på en punkt skiljer de sig. De vill inte lyda under offentlighetsprincipen som alla andra myndigheter. Inte ha skyldighet att redogöra för beslut, granskas eller tvingas svara på frågor.

Sådana institutioner har funnits i Europa. Den senaste kallades Stasi och var verksam i Östtyskland.

Måtte vi aldrig få en sådan myndighet i Sverige.

Källahttp://www.nyatider.nu/inte-som-alla-andra/
RefJournalisterna har blivit mediala rövargäng

- Jag har inget till övers för dessa bottendy-figurer, som totalt svikit sitt uppdrag och den yrkesheder som förr präglade "den tredje statsmakten", den granskande, kritiskt ifrågasättande, som skulle vara en motvikt mot politiker och alla slags odemokratiska överheter och maktmissbrukare. Idag är dom värre än allt det som skulle granskas, en formidabel yrkeskårskollaps. Hur dessa kackerlackor till förrädare kan sova gott om nätterna är en gåta. Med med trelitersdunkar rödvin som bedövningsmedel kanske det går att lura sig själv.

torsdag 26 februari 2015

Sveriges intellektuelle ‘utanförskap’

- Jeg har skrevet, at jeg betragter Sverige som et teaterdemokrati, og ytringsfriheden som pseudo. Det er ikke talemåder, men iagttagelser gjort over 40 år. Næppe i noget andet vestligt demokrati bliver de bedste hoveder holdt ude af den offentlige debat, fordi de har meninger der ikke deles af en lille magtelite og deres censorer og lakejer, journalisterne. Der indtræffer enkelte undtagelser, men det er alibier for alsidighed. Der sker derfor stort set intet af interesse i svenske medier, det er ude i blogosfæren og på debatfora, det brænder på. Det er vel derfor nabolandenes politikere og journalister ikke har opdaget, hvilket pseudodemokrati Sverige er.

To af de højtkvalificerede, udelukkede er Lars Bern og Karl Olof Arnstberg. Der er andre, også de der er emigreret eller er gået i indre eksil. De to nævnte er så gode, at de ville være selvskrevne essayister i Weekendavisen, hvis de var danskere. Det er derfor en kær pligt, at henlede opmærksomheden på dem. Lars Bern: Blir den tysta statskuppen slutet för folkstyret?:

"Jag har tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång mycket riktigt till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet."

"På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets."

Karl-Olov Arnstberg - Samhällsdemens:

"Folkhemmet tillhör redan gårdagen och vi har numera en maktelit som inte bara målat in sig själva i ett hörn genom sin invandringspolitik (såväl till höger som till vänster) utan hellre än att ta sitt förnuft kör samhället i sank."

"Det myndighetssverige som hölls i strama tyglar av bland annat folkrörelserna har idag ingen motkraft. Det finns inga folkrörelser utom kanske idrottsrörelsen. Vi som, anonymt eller under egna namn, för fram relevant kritik mot invandringspolitiken och har ett mycket gott underlag för våra undergångsprognoser, vi får inget gehör. Sverige har ingen mobiliserbar intelligentia. Det finns heller inget folk som låter sig mobiliseras till försvar för det svenska välfärdssamhället."

Källahttp://snaphanen.dk/2015/02/27/intellektuelt-utanforskap/
RefAtt förstöra ett land


onsdag 25 februari 2015

Dan Kräkman-Eliasson visar sin olämplighet

Igår presenterade den nye rikspolischefen Dan Eliasson polisens nya inriktning på DN Debatt. Polisen ska genomföra en storsatsning för att återta den förlorade kontrollen i utanförskapsområdena, kraftsamla för att bekämpa den organiserade brottsligheten och utöka det gränsöverskridande samarbetet för att motverka människosmuggling till Sverige.

- Nä, jag skojar bara! Eliassons polis ska fokusera på att bekämpa så kallade hatbrott, ”internets träskmarker” och öka skyddet för moskéer och medieredaktioner.

Det skulle inte behöva vara så här. I oktober släppte rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport där man slog fast att kriminella gäng styr totalt 55 områden – med minst 4000 invånare – i 22 svenska städer. Områden där polisen har tappat kontrollen och svensk lag inte längre kan upprätthålls. I dessa områden sker öppen narkotikahandel, utpressningar mot lokala näringsidkare och skottlossningar.

Den enfaldige kunde tro att rapporter likt denna skulle ha sporrat rikspolischefen när han vid årsskiftet tillträdde sitt jobb för den nya nationella polismyndigheten. Den enfaldige fick fel. I sitt första stora utspel som rikspolischef slår Dan Eliasson istället fast att näthatare är ett större problem än att maffialiknande strukturer kontrollerar fler och fler områden i Sverige.

Eliassons uppenbara olämplighet borde kanske inte komma som en överraskning för någon. Den nye rikspolischefen har under de senaste åren hoppat från skandal till skandal. För ett år sedan, när Eliasson var generaldirektör för Försäkringskassan, skrev han på Twitter i samband med ett tv-program där Sverigedemokraternas partiledare deltog att han ”kräks” när han ser Jimmie Åkesson. En synnerligen olämplig kommentar från en myndighetschef.

Hans tid på Försäkringskassan kännetecknades av svågerpolitik, korruption och brott. Flera chefer som lydde under Eliasson anställde sina fruar och flickvänner och gav dem höga löner. Internutredare som granskade anklagelserna om jäv fick order av Eliasson att lägga ner utredningen. När allt läcktes till Expressen försökte säkerhetschefen på Försäkringskassan – även han en underlydande till Eliasson – spåra läckan. Vilket är ett grundlagsbrott för myndighetspersonal. Skandalerna gjorde att Eliassons förtroendesiffror bland de anställda på Försäkringskassan sjönk från 68 till 26 procent på ett år. Det är alltså denna man som nu är högsta ansvarig för den svenska polisen.

Eliasson har en bakgrund som statssekreterare i Göran Perssons regering. Det är uppenbart att han inte lagt politiken åt sidan bara för att han sedan många år arbetat som chef på olika myndigheter. Det är skrämmande läsning Eliasson bjuder på. Politiseringen av polisen går nu in i en ny fas. Det öppna samhälle som Eliasson avser skydda inkluderar bara dem som tycker att invandring, mångkultur och hbtq-lobbyns makt är bra för Sverige.

Resten av oss utmålas som hotbilder mot det samhälle där Eliassons polisstyrkor ska upprätthålla lag och ordning.

Källa: http://www.samtiden.nu/11114/eliasson-bevisar-sin-olamplighet/
Ref: http://www.frontpagemag.com/2015/dgreenfield/obama-doesnt-want-an-open-internet-he-wants-a-government-regulated-cable-monopoly/

tisdag 24 februari 2015

Hallå, har någon sett till regeringen?

Den rödgröna regeringen trampar vatten redan fem månader efter valsegern. Det är oroväckande.

- Då och då inträffar händelser som ställer den kända verkligheten på ända. Vi kan kalla dem vändpunkter eller "game changers", med amerikanskt språkbruk.

För svensk del finns fyra sådana vändpunkter under de senaste åren. Den första är Pisa-rapporten i december 2013, som visade att svenska elevers resultat faller snabbast i hela västvärlden.
Den andra är Rysslands annektering av Krim i mars 2014, som rev upp hela den fredsordning som Europa vilar på. Den tredje är Migrationsverkets prognos i juli samma år, som visade att Sverige står inför ett asylmottagande de närmaste åren på nivåer som vi aldrig tidigare har upplevt.

Den fjärde är terrordåden i Paris och Köpenhamn nyligen som har blottlagt en chockerande svensk naivitet i synen på hotet från den våldsbejakande islamismen. För första gången i modern tid ställer sig judar återigen frågan om det finns en framtid för dem i Europa.

Dessa fyra vändpunkter är till sin natur helt olika, men de har det gemensamt att de ställer Sverige inför avgörande val. Det går inte längre att orientera sig efter gamla kartor. Hur vi svarar på dessa utmaningar kommer att definiera vilket slags land Sverige är om tio år. Det är helt enkelt skarpt läge.
Ingen uppgift är viktigare för en statsminister än att identifiera den sortens ödesfrågor i floden av ärenden som passerar Rosenbad. Dessvärre har vi fått en regering som verkar famla i blindo.

Passiviteten är förbluffande. Efter snart fem månader vid makten borde den rödgröna regeringen frusta av reformiver. I stället verkar Löfvens ministär vara lamslagen av idélöshet och intern osämja. Propositionslistan inför våren är i princip tom på väsentligheter. Utskottsmöten har fått ställas in i brist på förslag att behandla. Och många av ministrarna i den uppblåsta 24-mannaregeringen har knappt setts till över huvud taget.

Någon som har hört av vår strategi- och framtidsminister Kristina Persson? Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson? Eller för den delen vår nye näringsminister Mikael Damberg?

Och Gustav Fridolin, som skulle rädda den svenska skolan på 100 dagar, har mest gjort sig känd för att prata på Youtube, kräva rena toaletter och läxa upp läroboksproducenter för bristen på genustänk.

Det är talande att nästan allt medialt ljus numera riktas mot den borgerliga oppositionen. Vem vinner partiledarstriden inom Kristdemokraterna? Klarar Jan Björklund att klamra sig fast i Folkpartiet och hur ska Moderaterna svara på de andra partiernas integrationsutspel?

Det är där energin finns i svensk politik just nu, på gott och ont.

Invändningarna är givna. Regeringen har tvingats regera på alliansens budget, och kan därför inte bedömas på egna meriter förrän vårbudgeten läggs den 15 april. Såväl försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman har dessutom tagit ett fast grepp om sina portföljer.
Men det som saknas är en tydlig färdriktning. Vad vill den här regeringen med ödesfrågorna?

Att döma av läckor till Svenska Dagbladet blir det ingen satsning på försvaret värd namnet, trots det nya säkerhetsläget runt Östersjön. Inte ens nu, när balterna fruktar för sin säkerhet och Sveriges territorium kränks systematiskt, förmår alltså regeringen se det exceptionella i situationen.

Lika tomhänt står regeringen inför det historiskt höga flyktingmottagandet. Det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg grät i radions Studio Ett i veckan över den svåra situation hon har att hantera. Andra kommunalråd har lika förtvivlat efterlyst åtgärder i det tysta.

I det läget svarar regeringen med en debattartikel full av luft. I stället för konkreta och kraftfulla förslag presenterar man en servettskiss med önskemål om fler bostäder och jobb.

Det är chockerande. Här har vi en situation med akut bostadsbrist samtidigt som 70 000 nyanlända med uppehållstillstånd ska ut i kommunerna bara i år, och regeringen står svarslös. Bostadsministern pekar på tillfälliga modulhus som mirakellösningen. Men bara att producera en moduletta kostar omkring 600 000 kronor. Vilka kommuner har resurser att satsa så mycket pengar på tillfälliga boenden som måste monteras ner när bygglovet löper ut?

Det finns tider när Sverige kan kosta på sig en regering utan riktning och styrfart. Men detta är inte en sådan tid. Vi lever med en oroligare omvärld än på mycket länge och de inhemska utmaningarna är också av ett allvarligare slag än på många år.

Vi har inte råd att misslyckas med skolan, flyktingmottagandet, försvaret och kampen mot den islamistiska terrorn. Vi behöver en regering som vågar tänka nytt och visa handlingskraft.
Löfvens ministär verkar dessvärre inte mogen den uppgiften.

Anna Dahlberg, Expressen

Källahttp://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/halla-har-nagon-sett-till-regeringen/

- Det har börjat röra på sig i gammelmedia. Inte undra på, dagens röra i Sverige är en katastrof.


måndag 23 februari 2015

Australian politician calls Islam 'death cult'

Australian politician and religious pastor Daniel Nalliah. (AAP)

- Islam is a "death cult", according to Australian politician Daniel Nalliah.

Mr Nalliah, who is leader of the Rise Up Australia Party and president of Catch the Fire Ministries, made the claim at his party's Victorian election campaign launch today.

"Tony Abbott, our prime minister, called the ISIS group in Iraq and Syria a death cult," he said.

"I go one step further. I call Islam the death cult."

About 80 people attended the launch, along with special guest speaker Lord Christopher Monckton.

Lord Monckton, a renowned climate change denier, claimed the media was paving the way for a Sharia law takeover.

The right-wing party's campaign launch also delved into issues including climate change and abortion.

Mr Nalliah's anti-Islam comments came following Australia's commitment to battle against ISIL in the Middle East.

He said the Koran told its followers not to integrate and to kill infidels if at war.

Mr Nalliah also said there were many Muslims who came to Australia to flee sharia law, but were concerned the government was not doing enough to stop it coming here.

"There are many Muslims who don't want to live the lifestyle of the teachings of the prophet Mohammed to the letter," he said.

Mr Nalliah's comments came after the Australian National Imams Council (ANIC) denounced ISIL, saying there is nothing Islamic about the militant group's murderous actions.

"Since the ISIS group was established, we have been very clear about denouncing their lies and betrayal of our faith," the Grand Mufti of Australia, Ibrahim Abu Mohammad, said in a statement on Monday.

"These criminals are committing crimes against humanity and sins against God. Forced eviction, threats of execution and burning of places of worship including churches have no place in any faith."

The ANIC also wants the term "Islamic" not used when referring to IS, saying it serves only to give credence to the group's illegitimate claims of religious authority.

Additional reporting by AAP.

Källahttp://www.9news.com.au/national/2014/09/15/14/56/rise-up-australia-leader-calls-islam-a-death-cult


- Helt rätt ställningstagande. Koranens suror - om man förstår att läsa och uttolka dem korrekt (kronologin avgörande), en senare sura (vers) äger giltighet över en tidigare -lämnar inga tvivel. Och gällande Quran tillåter inga förändringar, Medina-surorna de senare, tar över de mildare  Mecca-surorna, de tidigare. Det är alltså fastslaget att de mest våldsamma inslagen inom doktrinen är den "enda och rätta" islam. Som t ex islamisten Erdogan, Turkiets president, klart uttrycker. Att peka på ISIS, eller annan valfri islamsk mördar-/terrororganisation är ett fegt västerländskt uttryck för att undvika konfrontation. Vilken konfrontation är helt nödvändigt, islam låter sig inte modereras och anpassas via dem själva, det strider mot profeten Mohammeds, ytterst Guds budskap,

Refhttp://enoughfornow.tripod.com/meccaandmedina.html

GÄRNA MÅNGFALD MEN INGEN HÖGER

Att P3 är vänstervridet har länge varit en truism. I praktiken har det ofta betytt att vänstern tillåtits mer svängrum där. Den mångfald man eftersträvar ska täcka in allt. Utom högerpersoner.

JAG FRÅGAR DE CHEFER JAG INTERVJUAR OM DE HÄR SIFFRORNA. NÄR JAG SEDAN LÄSER IGENOM SVAREN FÅR JAG LITE INTRYCKET ATT DE ALLA HAR VARIT PÅ SAMMA MEDIETRÄNINGSKURS.
ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG

”Alla som kan få skit i det här reportaget är ju bara människor som kommer tjäna karriärmässigt på att få skit från Ivar Arpi.”

Redan innan jag hade kommit igång med att skriva det här reportaget spred sig ryktet om det. Inte helt lyckat kanske. Jag, som uppfattas som ett högerspöke av många, skulle alltså intervjua P3-profiler om vänstervridenhet inom Sveriges Radio. Vilket jag också har gjort.

Att P3 är vänstervridet har länge varit en truism. Något så självklart att det blir löjligt att säga det högt. Som att ifrågasätta gravitationen. Några kontroverser under supervalåret 2014 har dock gjort att diskussionen om hur SR förhåller sig till sitt public service-uppdrag blivit aktuell igen. Poeten Athena Farrokhzads sommarprat där hon bland annat förespråkade en kommunistisk revolution, vilket fick den moderata riksdagsmannen Gunnar Axén att kasta ut sin tv för att ”slippa finansiera eländet.” Och P3-profilen Kakan Hermanssons utspel om att ”All Cops Are Bastards” under kravallerna i Stockholm i höstas är ett annat exempel.


Citatet jag inledde texten med då? Det var komikern Ola Söderholm som i Lilla Drevet, en podcast på Aftonbladet kultur, började prata om reportaget som jag då ännu inte hade skrivit. Söderholm är även en tidigare medarbetare på Tankesmedjan i P3 som är ett satirprogram i SR som själva beskriver sig som ”ett humor- och satirprogram om nyheter, aktuella ämnen och samhällsdebatter med ett särskilt fokus på inrikespolitik”. Söderholm menade vidare att min tes var att P3 är vänstervridet. Och det hade han ju helt rätt i.

”Lite av ett case har ju Ivar Arpi ändå”, svarade Kringlan Svensson, även han en tidigare medarbetare på Tankesmedjan.

Jag har pratat med chefer på olika nivåer, både nuvarande och tidigare P3-medarbetare, läst artiklar, undersökningar och granskningar. Och ja, lite av ett case har jag nog. Men efter att ha lyssnat på Lilla drevet bestämde jag mig för att ringa upp Kringlan och fråga honom om han verkligen höll med mig.

– Ja, men du har ju ett case. Lite förmildrande är det väl att när man drog igång Tankesmedjan så var rekryteringsbasen rätt begränsad, för man försökte verkligen få in någon konservativ eller liberal. Vilket är svårt att hitta. Och att Alliansen faktiskt satt vid makten när programmet drog igång. Det har varit mer bashing åt höger än åt vänster. Men det är mer min känsla.

– Satir i Sverige är som regel mer vänster än höger. Det är tradition. Och det är större marginaler ut mot vänster, om man tänker på en sådan som Kakan Hermansson till exempel. Det präglar hela samhällsdebatten att vi har större överseende med vänsterextremister än med högerextremister. Därför finns det en vänster-Kakan på P3 men inte en höger-Kakan, säger Kringlan.

Det finns en välbekant dramaturgi här. Vänstern är god, högern är ond. Och devisen att humor alltid ska sparka uppåt, annars är det inte kul. I praktiken har det ofta betytt att vänstern tillåtits mer svängrum. Min egen observation är att många inom högern dessutom pratar om sig själva som om de gått på myten om Den Onda Högern. Kanske spelar det in i vad Kringlan säger: Att det finns fler vänster-Kakan, men mycket få höger-Kakan.

Men nu tar vi det lilla lugna. Är det verkligen så att Sveriges Radio har större överseende med extrema vänsteråsikter? Hur opartiska är man på Sveriges Radio?

Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning utan strävar efter att ge publiken en bred, mångsidig och nyanserad bild samtidigt som vi värnar det demokratiska samhällets grundtanke och alla männi-skors lika värde. Opartiskheten är grunden för vår trovärdighet. Kravet på opartiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.

Så skriver Sveriges Radio om opartiskhet på sin webbplats. Det är Myndigheten för radio och tv – tidigare Granskningsnämnden – som ska se till att public service-bolagen tillämpar riktlinjerna för opartiskhet. Där granskar man enskilda fall.

Medieforskaren Kent Asp har visat att Miljöpartiet har stort stöd bland journalister, hela 42 procent. Men siffrorna är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här, i neutralitetens högborg, får vänsterblocket sammanlagt 82 procent. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt journalisternas partisympatier, och hans resultat visar samma sak som Asps: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20–25 åren.

Enligt en opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro i november 2014 (1 171 tillfrågade) är det Sverigedemokraternas väljare som i störst utsträckning anser att Sveriges Radio är partiskt. 63 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att Sveriges Radio är mycket eller ganska partiskt. Endast 10 procent av dem upplever att Sveriges Radio är helt opartiskt.

På samma sätt finns en likhet i andelen allianssympatisörer bland medarbetarna (16 procent) och tilltron till företagets opartiskhet bland alliansens väljare. Endast 15 procent av allianspartiernas väljare upplever programutbudet som helt opartiskt vilket kan jämföras med 39 procent bland de rödgröna väljarna.

ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG

Jag frågar de chefer jag intervjuar om de här siffrorna. När jag sedan läser igenom svaren får jag lite intrycket att de alla har varit på samma medieträningskurs. Varenda en av dem hänvisar direkt till en SOM-undersökning där SR mycket riktigt åtnjuter väldigt högt förtroende bland svenskar. Ett annat svar som återkommer är att de som arbetar med politik inte svarar på enkäter om politiska sympatier.

Såhär svarar Cajsa Lindberg, som är kanalansvarig och beställare för hela P3 och tidigare var ansvarig för Tankesmedjan.

– Det kan också ha att göra med att vi haft en högerregering och det är alltid lite så att sittande regering blir lite hårdare granskad.

Då återstår att se om den nuvarande regeringen kommer innebära en radikal omsvängning i SR:s granskning, deras satir samt var den politiska tyngdpunkten läggs.

Vad tycker då P3-profiler själva om det politiska klimatet på kanalen? Åsiktskorridor är ett återkommande ord. Det finns en kultur där vänsteråsikter accepteras som självklara medan mer borgerliga åsikter framstår som mer extrema, mer ideologiska.

De fyra satirprogrammen som P3 sänt de senaste tio åren är: Så funkar det, Hej Domstol, Pang Prego och nu Tankesmedjan. De har gjorts från samma kontor i SR:s lokaler i centrala Malmö ett stenkast från Gustav Adolfs Torg. Det har varit som ett slags stafettpinne, med personkopplingar mellan alla programmen. Det är också en viss typ av människor som rekryteras.

Det är ju så med de här humorprogrammen, det är ofta folk som, om de är män gjort ståuppkomik, eller om de är kvinnor har tecknat satiriska serier, säger Kalle Lind som gjorde Hej Domstol och sedan togs in som Tankesmedjans första producent. I dag gör han bland annat den populära podcasten Snedtänkt.

Men varför är det så få högermänniskor som gör satir i P3? Gör ens högern satir över huvud taget?

– Traditionellt har det nog varit så att även högern erkänt att vänstern har någon sorts godhetskapital. Vänstern är ju fin, den har ju en massa vackra ideal och bryr sig om småfolket och så, säger Kalle Lind.

Men kanske är det helt enkelt så att högern inte producerar komiker och satiriker. Det kan vara så att om man vill bli komiker och satiriker i Sverige så söker man sig till vänster. Eller det kan vara så att vänstermänniskor söker sig till kulturområdet i större utsträckning. Det innebär i så fall att P3 inte har möjlighet att hitta lika många begåvade, roliga unga talanger på högerkanten, medan det vimlar av dem på vänsterkanten. Det kan vara så. Men det kan lika gärna vara så att de som rekryterar gör det i enlighet med en viss mall. Och att de som är mer högerinriktade ses som mer extrema, som att de inte passar in på SR, och i synnerhet inte P3.

När jag pratar med dem som är närmast ansvariga för Tankesmedjan verkar det inte vara något problem att så få med högersympatier jobbar där. Jag ringer upp Anne Sseruwagi som är kanalchef och ansvarig utgivare för Sveriges Radio Malmö sedan fyra år, och då även för Tankesmedjan. Jag frågar henne om hon tycker att Tankesmedjan är ett vänsterdominerat program.

– Nej, jag tycker inte att det stämmer.

Vi pratar i runt en timme, men svaret förblir detsamma. Jag ställer frågan om och om igen, på olika sätt. Nej, varken SR, P3 eller Tankesmedjan är vänsterinriktat, menar Sseruwagi. Såhär svarar Cajsa Lindberg:

– Jag kan förstå att den politiska satiren kan uppfattas som vänster. Men det är på grund av att vi faktiskt i åtta år har haft en högerregering. Och i satirens natur ligger det att man slår uppåt mot dem som har makten.

Jag åker till Radiohuset i Stockholm för att prata med Björn Löfdahl, som är Sveriges Radios programdirektör, och frågar honom om hur han tänker om det här.

Är det orimligt att begära att politisk satir i public service ska vara opartisk?

– Det är snarast en filosofisk fråga! Som individ har man ju en personlig drivkraft. Och att göra humor mot sin naturliga reflex blir nog ganska svårt. Att göra opartisk humor? Det låter inte riktigt som humor. Det tror jag inte riktigt går.

– På något sätt är humor ändå att hävda sig nedifrån och upp. Traditionellt i Sverige har det betytt att den kommer från vänster. När det går åt andra hållet blir det något annat än humor.

Varför är vänstern roligare än högern?

– Jag tror att det ligger i den dynamiken. Med en underhet som slår mot överheten, säger Björn Löfdahl.

Att sparka uppåt verkar både för Björn Löfdahl och Cajsa Lindberg handla om att slå från vänster. Det är en vanlig föreställning som funnits länge, och mycket längre än de åtta åren som Alliansen satt vid makten. Det är den dramaturgi som finns i svenskt kulturliv: att man ska vara vänster för att få vara uppkäftig och vanvördig.

Vad säger Ola Söderholm, upphovsmannen till citatet jag inledde texten med. Han har jobbat med ståuppkomik i åtta år, slutade på Tankesmedjan för ett år sedan och driver i dag bland annat Lilla drevet på Aftonbladet kultur. Jag ringer upp honom och frågar om han har någon förklaring till varför inte så många i högern blir ståuppkomiker eller kulturarbetare.

– Om man har högervärderingar och håller på med kultur kanske man inte politiserar det lika mycket. Jag menar, vänstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl litegrann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Men varför finns det så få roliga högerkomiker i Sverige?

– Vänstern har en syn på sig själv som antietablissemang och att man är emot makten. Det är en bättre grogrund för humor.

Är det verkligen så? Någon som inte passar in i mallen är ståuppkomikern Aron Flam som betecknar sig själv som libertarian. Han har jobbat både på P3 och SVT ger medhåll om att det finns en vänstervridenhet. Vi träffas på Neoredaktionens kontor. Aron Flam är jetlaggad. Han har precis kommit tillbaka från USA. Jag frågar honom om hur han upplevt sin tid på public service, finns det en slagsida åt vänster?

– Men vadå public service, hela landet är som en våt filt av självcensur, till att börja med. JMK är dominerat av vänster, och hela det smörgåsbord av teorier de får läsa är vänster. Jag har läst filmvetenskap på Stockholms universitet och jag vet mycket väl vad det handlar om.

– Klart det påverkar att SVT rekryterar därifrån, eller SR, det är klart att det gör det. Då får man en viss vinkling.
– Sen vet jag inte vilka som hamnar på att bestämma över nöje och humor. Det är vanligtvis inte artister eller humorister, utan det är en viss typ av medelklass: miljöpartister, vänster, Feministiskt initiativ:are. Man kan kalla dem Nöjesguidens radikala stödtrupper.

Aron Flam ser ett stort problem med hur SR rekryterar.

– Det finns ett visst problem om SR och SVT sköter så mycket av sin rekrytering från Nöjesguiden. Det är vad jag skulle kalla en demokratisk katastrof. De anställer folk som tycker precis som de själva gör, för att uttrycka samma saker som alla andra. Sedan klappar de varandra på ryggen och säger ”Det där var modigt! Nu gick du verkligen ut och sparkade in en vidöppen dörr!”.

– Det här är människor som jag har hört säga i festliga sammanhang, att DDR som det visas i filmen Das leben der anderen [De andras liv (2006)] är deras drömsamhälle.

För tio år sedan publicerades boken Popvänstern av Erik Zsiga (som skriver om Viktor Orban på sid 40 i detta nummer) som handlade om ungefär samma sak som det här reportaget, men med ett bredare anslag. Han citerar bland annat Uje Brandelius, frontman för Doktor Kosmos och sedan 2009 pressekreterare på Vänsterpartiet: ”[högern] har ju inga ämnen. Vi vänstermänniskor har ju skitmycket ämnen att sjunga om.”

Samma attityd kom till uttryck när Martina Montelius under en debattkväll för ett par år sedan raljerade om att hon gärna skulle se en pjäs om arbetslinjen. Som att det skulle gå att reducera högern till arbetslinjen.

Erik Zsigas bok handlade om andra personer (bland annat var Marcus Birro vänster på den tiden) men samma attityder fanns då som nu. Men då var det Socialdemokraterna som satt i regeringen, inte Alliansen. Som Zsiga skriver: ”Vänstern måste inte alltid vara i underläge på riktigt, den får ändå cred för det eftersom den allmänna bilden är att vänstern är i underläge. Att vara vänster – eller rättare sagt att inte vara höger – anses helt enkelt lite mer upplyst […]”

Jag ringer upp Erik Zsiga, som efter valförlusten just har slutat som pressekreterare hos Carl Bildt, och frågar honom om vilka reaktioner han fick när hans bok publicerades.

– Det blev faktiskt ett jävla liv.

– Det var väldigt mycket, ja nästan bara, kritik. Men några höll med mig. Wille Crafoord gjorde det och tog i samband med det sina första stapplande steg i att komma ut som borgerlig. Linda Skugge försvarade mig också. Hon tyckte att jag hade rätt även om hon tyckte att det var fel att hon hamnat i skottgluggen i boken också.

När jag pratar med dem som faktiskt jobbar på Tankesmedjan säger flera av dem själva att de är uttalat vänster, förutom Jonathan Unge och Kalle Lind. Trots detta hävdar cheferna jag pratat med att det inte finns en slagsida åt vänster.

Annars är mångfaldstanken något som alla chefer jag pratar med återkommer till. Olika sorters etnicitet, bakgrund, kön och perspektiv. Det gäller att spegla hela Sverige bättre, enligt Cajsa Lindberg – ett Sverige som alltmer utgörs av människor från olika delar av världen.

– Nu har jag inte jobbat på Sveriges Radio i så många år men jag upplever att vi de senaste åren jobbat väldigt aktivt med mångfaldsfrågor och det är jag faktiskt väldigt stolt över, säger hon.

Vi borde ha en mångfald av åsikter på P3, inte bara av ytliga egenskaper, säger Ramon, som jag träffar och tar en promenad med en fuktig novemberdag.

Ramon har arbetat med olika program på P3 i åtta år. På grund av de korta kontrakten – de flesta arbetar på korttidskontrakt på mellan tre och sex månader på P3 – så vill han helst vara anonym. Han vill helt enkelt inte riskera att framstå som besvärlig. Jag frågar honom om hur han uppfattar att man jobbat med mångfald.

– Just nu pågår en diskussion internt om vad mångfald egentligen är. Och det är bra. Såhär ser det ut ungefär: De som känner vit skuld säger att mångfald är otroligt viktigt och att kvotering är bra. Och sedan har vi dem med ”spännande bakgrund” och de menar att kompetens spelar in. Det är relativt få som spelar sitt rasifieringskort.

– Man säger att mångfalden är viktig för ögat. Det ska se ut som Sverige gör. Men det är bara yta. Det blir ett slags Benettonversion av verkligheten: Många med konstiga efternamn, någon exotisk etnicitet och någon som tillhör subkulturer. Det ser bra ut på pappret. Men alla har samma åsikter. Samma perspektiv. Samma klassbakgrund. Det märks också tydligt när man rekryterar sommarvikarier: Vilken idiot som helst kan få ett vikariat så länge man har rätt etnisk bakgrund, säger Ramon.

Ramon har själv en annan bakgrund än etnisk svensk, men har aldrig spelat på det, menar han.

– En klippt och skuren P3-medarbetare, enligt cheferna som rekryterar, ska helst tillhöra en sexuell minoritet, och synligt vara av annan etnisk härkomst. Ryss eller östeuropé är inte tillräckligt coolt. Sedan ska du helst ha namn som är superudda. Det är ganska många som byter namn för att passa in, precis som man att man anpassar sig till åsiktsklimatet, säger Ramon.

– Är det så att det står mellan en jävligt rolig Jonatan Unge, som ser supersvensk ut, och är briljant på det han gör, och en Bintou med afrikansk-asiatisk bakgrund men är medelmåtta. Då är det Bintou som får det i nio av tio fall, säger Ramon.

(BILD - antenna)
ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG

Okej, vem är då den där Jonatan Unge? Han började vikariera på P3 2009 då han hoppade in på Morgonpasset. På Tanke-smedjans hemsida står det att han är redaktionens borgerliga alibi. Det är skrivet med glimten i ögat. Men det är ju också sant. Det är för övrigt Unge som skvallrat till de andra om att jag håller på med det här reportaget. Hur höger är han? Jag ringer och frågar. När han gick på mellanstadiet var han kommunist och gick omkring klädd i någon rysk pansarsoldatsuniform som han hade fått av sin mammas kompis som varit i Ryssland. Mest för att reta sin morfar, berättar han för mig.

– När jag fick rösta första gången blev det Folkpartiet. Sedan har det blivit Centerpartiet någon gång.

– Det enda jag kan säga är att jag är ganska säker på att de flesta på P3 är ganska vänster, säger Jonathan Unge.

Känner du dig inte utanför?

– Eftersom jag är så jävla light-höger så känner jag mig inte ensam. Jag kan tänka mig att Blondinbella skulle känna sig mer ute vid kaffeautomaten än vad jag gör.

När jag lyssnade som mest på P3 var det när jag själv var vänster och jobbade på lager. Med det sagt är ändå mitt intryck att P3 har blivit mer vänster. Har du märkt av något sånt?

– Jag talade lite med Ola [Söderholm] och Liv [Strömquist] om det. De menade båda två att det under hela 90-talet var ute med politisk humor, och så även på P3. Man skämtade inte om politik.

– Jag vet inte om det var P3 som ledde utvecklingen, men på något sätt blev det inne med politik. Alla började uttala sig politiskt, skämta politiskt, så antingen har man följt en trend eller så har man skapat den, säger Jonathan Unge.

BILD (det-enda)
Jag ringer Liv Strömquist. Utöver att hon har jobbat till och från på P3 sedan 2005, och på Tankesmedjan var hon med från starten 2010, så är hon också en av Sveriges mest kända serietecknare. Helt kort kan man säga att hon ofta gör satir, med udden åt höger, och med feministiska teman. För att lägga alla korten på bordet så har hon även gjort en elak satirteckning av Andreas Ericson, som är Magasinet Neo:s vd. Men det pratar vi inte om under den här intervjun. I stället frågar jag henne om hon har märkt av det Jonathan Unge pratar om.

– Jag tror att det har varit en trend i hela samhället. För tio år sedan, när jag började, fanns det inte en politisering av popkulturen som det finns i dag.

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

Men den trenden har gjort att det blivit svårare med opartiskhetskravet. Något som återkommer i alla samtal med både chefer och medarbetare är att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 orsakade mycket huvudbry. Under valrörelsen inför valet 2010 satte producenten för Tankesmedjan upp en vit tavla med ett streck i mitten. Skämtade man om vänstern gjorde man ett streck till vänster om linjen, och skämtade man om högern så satte man ett streck till höger där. Statistik för att garantera opartiskhet var tanken. Det fick inte bli för många skämt åt endera hållet. Det blev ganska överspänt, menar Jonathan Unge. Dessutom är det svårt att alltid veta om ett skämt slår åt höger eller vänster.

– Chefen kunde gå in och säga ”nä nu har ni gjort för mycket om Moderaterna, nu måste ni slå åt vänster, mot sossarna”. Men det blir konstigt.

– Om de vill ha mer högeråsikter, eller om de tycker att det är för taskigt mot Sverigedemokraterna, då får väl de som rekryterar på SR anställa folk som är höger, eller skapa ett program för Sverigedemokraterna, säger Liv Strömquist.

BILD (nymoralism)
Men det är en mångfald som Julia Blomberg, programchef för P3 i Malmö sedan ett och ett halvt år, inte tycker är så viktig. Det var Blomberg som efterträdde Cajsa Lindberg när hon började arbeta som programchef på hela P3. Det är Julia Blomberg som har rekryteringsansvaret för bland annat Tankesmedjan. Jag prövar Jonathan Unges tanke på henne.

Jag har pratat med folk som jobbat på Tankesmedjan. En sak som är slående är att det är ganska så vänsterinriktat. Och frågar man folk som jobbar där så säger de själva att de är vänster, förutom Jonathan Unge. Har du någon reflektion om det?

– Jag kan aldrig fråga någon vad de har för politiska åsikter. Och de politiska åsikterna ska ändå inte föras fram i våra program så det är inget viktigt att fråga om.

Låt oss säga att det skulle vara så att alla ni rekryterat visar sig vara vänster. Skulle inte det vara ett problem ur en mångfaldssynpunkt?

– Fast det skulle jag inte kunna veta eftersom jag inte frågar dem om det. Det skulle vara någon sorts åsiktsregistrering.

– Och dessutom är det viktiga att de som jobbar här är så professionella att de kan ta vilket perspektiv som helst.

Undersökningar visar ju att nästan alla som arbetar på SR står till vänster. Och i princip alla de jag pratat med på Tankesmedjan säger sig själva stå till vänster. Har ni inte missat en dimension i mångfaldstänkandet då? Om folk ändå delar politisk världsbild i stor utsträckning.

– Men om folk är professionella som journalister så kan de ta upp ämnen oavsett om det är åt höger eller åt vänster. Det är inte så att man blir blind för verkligheten för att man röstar på ett visst parti, säger Julia Blomberg.

BILD (FI-kampanj)
Tillbaka till Liv Strömquist. Hon menar att det i grunden är något konstigt med opartiskhetskravet.

– Vad skulle hända om det blev ett nazistiskt maktövertagande, skulle man då som Sveriges Radio vara tvungen att förhålla sig och inte gilla en anti-nazistisk grupp på Facebook? Människor måste få ha åsikter, tänker jag.

Hon menar att det är upp till cheferna och producenterna att ta in personer så att man speglar olika perspektiv. Det kan inte krävas av varje medarbetare att de ska vara helt opartiska. I alla fall inte när det kommer till satirprogram.

– Hela grejen med ett satirprogram är att det är människor som jobbar där som känner för politik, är jättepassionerade, älskar politik och har jättestarka känslor kring politik. Annars blir det mycket tråkigare, tycker jag.

– Jag tycker inte det är någon fara alls att uttrycka en stark åsikt och smasha in den så att säga. Det blir bättre satir då.

BILD (BALANCE)
Någon som länge jobbat inom Sveriges Radio är Henrik Torehammar. Han står numera med ena foten i P3 och den andra i P1. Vi tar en kaffe, och jag frågar honom om hans tankar om mångfald.

– Jag har en sån här grand theory om svensk offentlighet att vi håller på att förvandlas till ett amerikanskt college på 80-talet. Nu har vi en sådan här bindestrecks-identitet. Vi pratar om representation. Och vi gör allt det som de gjorde för trettio år sedan inom den amerikanska akademin, fast på en mycket större canvas.

Det är också något som Liv Strömquist är inne på: Att vi har ett allt känsligare politiskt klimat i Sverige. Unga människor i dag blir rasande om man säger ”det var bara ett skämt”. Folk blir illa berörda och anser sig ha rätten att slippa bli det. Det finns en trend att det alltid är fel att provocera eller skapa obehag. Men själva poängen med ett skämt kan vara att just skapa obehag, säger Liv Strömquist.

– Det är en sorts nymoralism. Jag vet ärligt talat inte var den kommer ifrån. Jag tror att det kan handla om att man överhuvudtaget har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Jag tycker man kan se det på fler ställen att man kan inte skilja på en romankaraktär och en verklig karaktär. Att man inte kan skilja på ett skämt och en politisk åsikt. Det är rätt oroande.

Jag pratar med Kalle Lind om det. Hur vi blir allt sämre på att förstå humor.

– Man försöker dekonstruera något. Men då kommer liksom någon underifrån och säger till mig ”hallå, var är transperspektivet i detta?” eller ”hallå, det här var ju ett kolonialistiskt tänkande”, så är det mycket i dag. Och det förstår jag på något vis ideologiskt, men jag tycker att det är förödande för humorn.

Så vad blir slutsatsen? Frågar man cheferna är det inget problem att så många är vänster inom SR, P3 och Tankesmedjan, om man ens erkänner att det är på det viset. Många inom SR:s ledning verkar knappt reflektera över politisk homogenitet. Deras mångfaldsperspektiv tar inte hänsyn till medarbetarnas ideologiska hemvist. Samtidigt kan det också vara som Liv Strömquist säger, att det är ganska absurt att kräva av varje enskild satiriker att vara helt neutral. Problemet är alltså snarare hur SR rekryterar. Den mångfald man eftersträvar har mer med etnicitet, kön och annat att göra. Så är det vänsterinriktat på P3? När jag frågar Ramon är det absolut så. Och även om man själv inte håller med är det lätt att falla in i ledet.

– Även jag har fallit in i ryggdunkandet. Och det gör mig bitter. När det man gör lika gärna hade kunnat vara en kampanj för Feministiskt Initiativ. Då går man hem med tungt huvud och tänker: Det här kan jag fan inte stå för.





Radio vänster

NEO #1 – 2015

Möjligheten att ta ut svängarna är större åt den politiska vänsterkanten. Det menar många av satirikerna bakom P3:s humorprogram, som också i allt större utsträckning skämtar om politiska ämnen. Ivar Arpi har pratat med bland andra Liv Strömquist, Kringlan Svensson, Jonathan Unge, Kalle Lind och Aron Flam om humor, politik och opartisk public service.

Moa Berglöf, tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, tröttnade på valnederlagsdepp och decembermörker och bjöd sex ledande samhällsdebattörer på middag och samtal om borgerlighetens framtid. Tommy Möller, Sakine Madon, Viktor Barth-Kron, Gunnar Strömmer, Lotta Gröning och Henrik Torehammar diskuterar landsbygd, identitetspolitik och dansbandshögern.

Neo välkomnar en ny krönikör, Hans Bergström. ”Inte ett enda inlägg har, såvitt jag kunnat se, berört hur detta utbredda offentliga tiggeri påverkar livsmiljön och livskvaliteten i Sverige.”, skriver han i sin premiärtext kring frågan ”Ska Sverige finnas?”. Paulina Neuding uppmärksammar det eskalerande våldet mot ambulansförarna, Dick Harrison tar sig an skönmålande historiska kungaporträtt och du möter även Anders Jacobsson, den ena halvan bakom böckerna om Bert och Sune och nybliven Neoprenumerant.

Källahttp://magasinetneo.se/tidningen/?tidning=338

Journalismen – ett hot mot demokratin

Dr Thomas Jackson, psykiater, traditionskristen konservativ politiker och fritänkare skriver här om en form av informativ fartblindhet som han menar växer och frodas hos en kollektivt narcissistisk svensk journalistkår. Journalisterna i gammelmedia har blivit makthavare med en egen maktideologi – journalismen, enligt Jackson.

- I gamla tider stod präster och myndigheter för samhällsinformation och attitydbildning till allmänheten inom ramen för lokal tradition. I denna dynamik växte den moderna demokratin och rättssamhället fram. Makten att informera var och är den mest basala och viktigaste komponenten i byggandet av civilisation. För den kristna tron är sanningsbegreppet mer fundamentalt än i andra religioner. ”Sanningen skall göra Er fria” formuleras i Johannesevangeliet kapitel 8 vers 32, en formulering med ett oändligt djup och fundamental betydelse för det kristna samhällsbygget. Sveriges ämbetsmän och institutioner har tagit detta för givet, en självklarhet, fram till 1960-talet.

På 1960-talet inträffande för Sverige ödesdigra ting. Ett var den tilltagande vurmen för den starkt antikristna kommunismen. Flera idédebatter på 1950- och 1960-talet med Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten som gavs utrymme i media, ägda till stor del av icke-kristna intressen, resulterade i en begynnande underminering av det ditintills så framgångsrika lutherska samhällsbygget. Kristna konservativa debattörer släpptes inte fram i media förutom när de förlöjligades. Journalismen började göra sig märkbar, den fann sina instrumentella metoder, den formulerade det katastrofala grundpostulatet att icke folkvalda journalister hade rättighet att styra den information som allmänheten skulle få del av.

Maktförskjutningen kulminerade i den kommunistiska 68-revolten bland studenter. Här i Sverige växte det fram ett kollektivt Stockholms-syndrom (ett begrepp inom psykiatrin som betyder ”identifikation med den som hotar”) mot Sovjetunionen, den militära giganten som i ett ögonblick kunde utplåna Sverige. Den historiska situationen var idealisk för en makthungrande ouppfostrad, alltså icke-kristet fostrad, journalistkår, allt ifrån studenter till professorer med ett dubiöst sanningsbegrepp. Landet låg vidöppet för dem och de förstod att de kunde göra karriär, få ekonomisk profit och få anseende genom att vrida information till sin egen eller sin kommunistiska ideologis fördel. Mycket av detta ägde också rum internationellt med den så kallade Frankfurtskolan som bas. Frankfurtskolan var och är ett vetenskapligt mediokert genomtänkt system av klar icke-kristen prägel. Ett blodbestänkt sammelsurium av psykoanalys och marxism. Sanningen skulle icke vara central längre. Den som hade informationsmakten kom i centrum. Var det en tillfällighet att samtliga centrala personer i Frankfurtskolan tillhörde en anti-kristen ideologi – den kommunistiska?

Vi känner alla till en mängd lögner som spridits av förenade hönshjärnor och tricksters i journalistkåren som:

1. Det är mobbaren i skolan som har problem – inte mobboffret.

Kommentar: Att säga att mobbaren har problem är ett slag i ansikte, mage och själ på det redan utsatte mobboffret. En satanisk hållning utan någon som helst grund i seriös vetenskaplig forskning. Svenska fnittriga feministiska journalister ljuger. Ego-uppblåsta så det bubblar om dem.

2. Alla människor vill jobba – ingen sjukskriven fuskar.

Kommentar: Alla normala människor, dock icke svenska journalister, förstår att många fuskar för att få förtidspension och sjukskrivning. Till exempel hela Englands utvärderingssystem av sjukdomsrelaterad arbetsoförmåga utgår från att en stor procentandel försöker lura välfärdssystemet på pengar. Men detta mörklägger svenska journalistkåren. Uppriktigt sagt verkar den så obegåvad att jag inte tror den har förmåga att ens förstå begrepp och referensramar i saken. Stackars Sverige.

3. Invandring är lönsamt per definition.

Kommentar: Detta är inget annat än en stor lögn som trumpeterats ut i decennier av ”ego-uppblåsta” journalister. Även om viss invandring är lönsam rent ekonomiskt så är definitivt inte all invandring det.

4. Den största och mest katastrofala mörkläggning av svensk journalism som undertecknad känner till är dock mörkläggningen av iatrogena by-proxy-övergrepp (sjukvårdsframkallade övergrepp från närstående) hos barn och vuxna, till exempel den så kallade apatiska barn-epidemin i Sverige. Vad som gör iatrogena by-proxy-övergrepp speciellt tragiska är att vuxna lurar läkare att börja undersöka och felbehandla deras barn genom att fabricera symtom hos barnen. När läkaren väl förstår att han är lurad så kan han inte avslöja övergreppet eftersom han själv varit en stor del av övergreppet. Skulle han i ett sent skede i övergreppet säga till föräldrarna att han misstänker att de ligger bakom, skulle läkaren själv riskera åtal för deltagande i barnmisshandel och kanske komma i fängelse eller mista sin legitimation. ”Han borde vetat bättre, han som kallar sig läkare” och mycket annat kan föräldrarna skriva i sin anmälan mot läkaren som kommer mer eller mindre helt i övergreppsmännens händer. Allt detta har undertecknad, specialist på simuleringsdiagnostik, gång på gång informerat svensk media om men då har de hängt ut mig som en okunnig rasist. Offren har blivit en sanslös tortyr av flyktingbarn inför öppen ridå i det svenska etablissemangets regi, där vi vet att många barn är svårt plågade. Detta förstår vi bland annat genom att de har extrema nivåer av stresshormoner i blodet. Men detta mörklägger journalisterna som utser sig själva till experter på allt möjligt. Svenska mediokra journalister har skapat världens kanske mest tragiska medicinska skandal där tusentals flyktingbarn svårt torterats under en tidsperiod över tio år – eftersom läkare kommer i en hopplös situation: A. de uthängs av journalister som rasister om de slår larm. B. De riskerar polisanmälas av övergreppsmännen för felaktig vård. Men den här typen av kognitiva reflektioner klarar helt enkelt inte svenska journalister av. Krasst uttryckt är de för korkade. Istället intervjuar journalisterna de alltmer fåtaliga i saken sanslöst okunniga läkare som tycker som de själva.

En annan central punkt är att svenska journalister inte förstår att Mohammed och Jesus Kristus representerar två totalt olika religioner med två gudar som inte har det minsta med varandra att göra. Det är två helt oförenliga gudsbilder och värdesystem, men kristna präster som påpekar detta uppenbara sanna påstående skjuts i sank av de mediala prästerna – alltså journalisterna – som menar sig ha tolkningsföreträde. Är det någon mer än jag som är pessimist inför framtiden?

Det finns en mängd andra punkter där svenska journalister i en primitiv onyanserad journalism sätter sig över medborgarna, bestämmer vad folket skall tycka och tänka utan den minsta självkritik. Jag benämner denna ideologi för journalism. Jag använder en -ism eftersom jag ser den som en ideologi, hos journalister, en mycket destruktiv sådan eftersom den släppt det kristna sanningsbegreppet som tidigare varit navet i det svenska samhällsbygget. En annan benämning torde vara demokratur.

Källahttp://www.nyatider.nu/journalismen-ett-hot-mot-demokratin/

Sammetsrevolution?

- År 2011 antog Ungern en ny grundlag som redan i inledningen slår an tonen: ”Gud välsigne den ungerska nationen” och ärar kung S:t Stefan som grundare av Ungern för tusen år sedan. Detta retade förstås gallfeber på EU:s politruker. En nation som är stolt? Som värdesätter kärnfamiljen? Kristna värden och abortkritik? Nej, detta kunde icke ske! Man hotade med sanktioner om inte grundlagen ändrades, i synnerhet ville man få bort en lag om folklig kontroll över Ungerns centralbank. EU krävde att centralbanken inte skulle styras av folkvalda, utan vara ”fri”, vilket är detsamma som fri för den globala finanseliten att styra och ställa som den vill.

Ungern blev tvunget att böja sig, men kampen stannade inte där, vilket vi redogör för i detta nummer. Bland annat hittar man andra sätt att skydda det ungerska folket från bankväldet.

1989 blev Ungern det första landet som rev järnridån mellan öst och väst. I Rumänien motsatte sig dock regimen, och efter blodiga strider avrättades presidenten Ceaușescu för brott mot folket. I de flesta kommunistiska länder blev det dock en fredlig revolution, i Tjeckoslovakien, där jag föddes, kallar man det Sammetsrevolution.

I dag höjs dock röster för att man borde ha utkrävt ansvar, inte varit så förlåtande. Även om alla politiska kandidater måste genomlysas efter kopplingar till den kommunistiska diktaturen, så har många tidigare kommunister lyckats bibehålla höga positioner. Inte minst gäller detta företagsvärlden, där de tidigare socialisterna använt stulna tillgångar för att bli de värsta kapitalisterna. Bödlar går ostraffade.

Även i Sverige är en revolution på gång. Sverige har blivit som det gamla Östblocket, där folk upprepade flosklerna om det ”socialistiska samhället” som ingen längre trodde på. Det var bara ett bevis på att man var lojal mot makten. Om man spelade med lite mer öppnade det vägen till karriär, möjliggjorde en fin utbildning för barnen. I Sverige säger man ”mångkultur berikar” och ”Sverige måste ta sitt ansvar”, trots att alla vet att det inte är sant. Privat säger man något helt annat.

Det är uppenbart att journalisterna börjar känna att marken rämnar under deras fötter. Få läsare tror längre på vad de skriver. Journalisterna går upp i falsett i sina allt mer hätska utfall mot oliktänkande. Man samarbetar med vänsterextremister för att hacka forum och ”hänga ut” vad de flesta i dag tänker privat. Den 13 februari utmålade Expressen fem unga kvinnor som terrorister. En av kvinnornas ”brott” var att hon ”var på plats” när Svenska motståndsrörelsen hade ett öppet informationsmöte. Hon hängdes ut med namn och bild på tidningens framsida.

Journalisterna själva börjar inse att verkligheten håller på att komma ikapp dem. Den 12 februari publicerade Ann-Charlotte Marteus en krönika i Expressen med rubriken ”Det är jag som är åsiktskorridoren”. Där erkänner hon att hon varit en av de drivande i att tysta debatten om massinvandringen, att föra över den från ett sakligt till ett moraliskt plan. Marteus beskriver sin uppgift som att ”slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.” Hon skriver att verkligheten själv blev för henne ”fascistisk”.

Hon skriver att journalisterna genom ”självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt” lyckades tygla folkviljan så att ”Sverige blev inte som Danmark, tack och lov”, men att ”priset blev högt”.

Marteus erkänner alltså det vi i alternativ media sagt hela tiden – att det är journalisterna som bär ansvaret för censuren, för hetsen mot oliktänkande och, som hon uttrycker det, ”moralfebriga politiker” som sitter i knäet på media. Det är journalisterna som bär ansvaret för att ”Sverige inte blivit som Danmark”.

Marteus, du skriver att priset blev lite väl högt, när problem med invandringen inte får diskuteras öppet. Vad säger du till anhöriga till sverigedemokraten Mattias Philipson, som tog sitt liv efter Expressens hetsartiklar? Vad säger du till alla gruppvåldtagna svenska flickor (eller flickor som haft ”oturen” att se svenska ut)? Alla mördade svenskar? Alla som fått en asylförläggning mitt i byn? Kommer du att säga ”Förlåt, men det priset var det värt för att påtvinga er en mångkultur”?

Åsiktskorridoren gäller inte heller bara invandring, som du vill påskina. Genusidiotin, att trycka ned duktiga elever i skolorna, tvinga pojkar att bära kjol på dagis, degraderandet av svensk kultur och historia – listan kan göras lång.

Räkna inte med någon ”sammetsrevolution” när folket slutar att vara rädda för era uthängningar och kommer för att utkräva rättvisa. Ni har blod på era händer.

VÁVRA SUK

Källa: http://www.nyatider.nu/sammetsrevolution/

söndag 22 februari 2015

The Swedish Immigration Challenge

Youtube link: https://www.youtube.com/watch?v=RxSN-xxlVxY

Mycket träffande, man måste kanske skratta åt eländet, det är en tragikomisk fars, som dåren Reinfeldt och 7partiet utsatt Sverige för.

lördag 21 februari 2015

Tung näringslivsprofil totalsågar svensk media

Youtube länkhttps://www.youtube.com/watch?v=KcmHFryimvk

Sajten Newsvoice har träffat Lars Bern, ledarprofil från bland annat näringslivet och med ett förflutet i Svenska Dagbladets styrelse. Han sitter idag i SvD:s stiftelse och talar i intervjun om svensk media som han totalsågar och understryker att ifall man vill veta vad som verkligen pågår ute i världen gäller alternativa kanaler.

- Bern menar att medierna präglas av ett konformt konsensustänkande om vad som är “sant” och ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan makthavare och journalister. Journalisternas ambitioner om att granska makten är borta sedan länge, nu gäller istället att säkra rätt kontakter inom politiken och näringslivet för att på det sättet gynna sina egna karriärer. Ställer man alltför jobbiga frågor till makthavarna kan det bli sista intervjun.

Hela journalistkåren har gått från att vara en kritiskt granskande kår mot den politiska makten och istället blivit en megafon för den politisk makten. Det tror jag har att göra med en försvagning av mainstream media och det hänger samman med att det är en döende industri.

Den ena kvalificerade journalisten efter den andra som kan tänka självständigt [försvinner], så till slut blir det bara kvar ett gäng som fjäskar för politikerna för att få något att skriva om.

SVT:s Rapport och Aktuellt menar han är förutsägbara i sina val av nyheter att förmedla, och det urval som görs är chockerande dåligt – det som händer i världen avspeglas knappt i svenska medier. Då han själv ska inhämta nyheter blir det istället via utländska kanaler och nätet. SVT kallar han erbarmligt då de hela tiden strävar efter att vara så politiskt korrekta som möjligt.

Vill man följa med de verkligt viktiga händelserna i världen så är det ju ingen ide att överhuvudtaget titta på svenska medier.

Vidare menar han att den som bara följer svensk media till slut blir hjärntvättad. Ett ljus i mörkret är dock vissa kvinnliga journalister med utländsk bakgrund som avviker från konformismen.

Bern tillägger även att det var ännu värre förr då endast statlig tv och radio fanns, och att den politiska debatten aldrig varit sämre än nu.

Källahttp://avpixlat.info/2015/02/20/medierna-styrs-av-journalisternas-och-makthavarnas-omsesidiga-beroendeforhallande/