fredag 1 maj 2015

Det är någonting obehagligt över Stefan Löfvén

Landsfaderlig eller komplett landsfarlig?

Bästa läsare!

- F-n, fick jag statsministerns namn rätt i rubriken? Jag dubbelkollar. Nä, inte riktigt. Han stavar sig Löfvén. Men det är en bagatell i sammanhanget.

Jag vet, jag kan vara på väg att bli dement. För tjugo år sedan hade jag inte tvekat en sekund på hur en statsministers eller partiledares namn stavats, även om hon eller han varit nytillträdd. Ja, jag hade nog vetat både det ena och det andra om vederbörande redan innan personen ifråga kommit på tal som kandidat.

Men numera är det med största kärvhet jag grottar ner mig i partiledarna. Felet kan vara mitt, t.ex. att jag tappat sugen. Men jag har ändå en känsla av att det också kan vara partiledarnas fel. De känns så ointressanta i jämförelse med hur partiledarna var förr i tiden.

För 20 år sedan hade jag aldrig varit okunnig om vem som var ledare för mitt dåvarande parti, Moderata samlingspartiet. Idag är deras partiledare ”den där långa kvinnan med den komiska frisyren”. Nej, detta är inte ett försök att mobba, för folk kan inte rå för hur de ser ut. Men jag får sitta och tänka i flera sekunder innan jag kommer på vad hon heter. Pia Kindberg-Batra, eller nånting sånt. Efter DÖ är den borgerliga politiken beige.

Det ligger mycket i ett namn. ”Olof Palme” var en riktig blodtryckshöjare för många. ”Ulf Adelsohn” fick folk att tänka på bastkjol. ”Thorbjörn Fälldin” var sin norrländska dialekt personifierad. Och ”Alf Svensson” var en politisk präst som lika gärna kunnat varit den omtyckte distriktsläkaren. Men det rådde ingen tvekan om vad de hette, vilka de var och vad de ville.

Idag ploppar partiledarnamnen upp frekvent men går obemärkt förbi. Håkan Juholt var nog den siste partiledaren som gav en tydlig ping på min gamla politiska radar. Jag vet det med säkerhet eftersom jag utbrast i ett ”Nej, inte den knölen” när han blev nominerad till Mona Sahlins efterträdare. Fast egentligen skulle han aldrig ha blivit detta ping på radarskärmen om det inte varit för att han verkligen är en legitimerad knöl.

Nu har sossarna Stefan Löfvén som partiledare. Han skulle gott få fortsätta passera obemärkt förbi mitt dagliga liv om det inte vore för att han de facto är vår statsminister.

Jag har passerat den inledande fasen av ignorans. Ni vet, den där känslan som dominerade mången icke-socialists hjärna: ” – Ny sosse-ledare? Jag bryr mig inte…”. Nu befinner jag mig mer i ett stadie av djup häpnad: ” – Hur fan gick det här till?”. Och låt mig genast inflika att berättelsen om hur en sosseledare ”födds” brukar sällan skildras vare sig sanningsenligt eller unisont med själva skedet. Officiellt är det en valberedning som utsett Löfvén som enda kandidat och en partikongress som valt honom. Visserligen har pressen skvallrat lite om spelet bakom galleriet, men sanningshalten i dessa spekulationer kanske inte har världens högsta sanningshalt.

Nu går jag in i ytterligare en psykologisk fas. Jag har inget namn på den, men känslan består av ett obehag. Stefan Löfvén inger mig inget förtroende. Han både talar och agerar som om han vore programmerad. Som en robot. Eller som en torped?

Jag är inte ensam om den här känslan. Jag har hört journalister som intervjuat Löfvén kommentera att hans svar känns inrepeterade. Visserligen orerar alla politiker numera utifrån en argumentationsplattform (det är därför som de känns så anti-intellektuella i TV-rutan), men de regisserade orden döljs när de ändå lyckas formulera sig med naturlighet. Fast med Stefan Löfvén är det både ordvalet, kroppsspråket och blicken som tillsammans ger ett intryck av att denne man är försedd med trådar som någon drar i.

Jag är kanske lite elak här, men när jag hör Stefan Löfvén prata får jag intryck av att ”det här har inte han tänkt ut”. Nej, jag säger inte att han är en dumbom. Jag kan mycket väl stå mig kort i jämförelse mot honom. Han kan mycket väl göra mig schack matt. Men han försöker skapa en auktoritet i sitt väsen som helt enkelt inte existerar. Kanske är han i själva verket väldigt osäker? Tro mig, jag skulle känna mig väldigt obekväm i rollen som Sveriges statsminister, även om jag har en politisk agenda i mitt bagage. Om så är fallet, då är han ett tacksamt verktyg för den som håller i de trådar jag nyss nämnde. Vem? Eller vilka?

När Göran Persson styrde (S) fanns inte denna känsla. Göran Persson var en ”führer”. Svetsarlärlingen som blev ombudsman framstår idäremot inte som en despot i Riksbuffelns anda, vilket borde väcka sympati. Men det gör Löfvén inte hos mig. Löfvén känns inte som rätt man på rätt post. Visst, jag ogillar socialdemokrati by default, men med Löfvén får man ett starkt intryck av att man inte vet vem som verkligen leder vårt land. Allt vi kan vara säkra på är att socialdemokrati innebär högre skatter – men i övrigt är det partiet ideologiskt otydligt. Vilket i sig inte är något nytt.

Senaste gången jag uppmärksammade statsminister Löfvén på min blogg var hans närvaro vid platsen för dödsskjutningar i Göteborg där han lade blommor vid en pizzeria inför ett stort pressuppbåd. Det var så uppenbart att han inte var där för offrens skull, utan bara fiskade efter de grundläggande sympatierna som med tiden skall resultera i landsfaderlighet. Detta fungerar inte på mig, och uppenbarligen inte på lokalbefolkningen i Göteborg heller. Politiker som fiskar efter sympatier på detta sätt brukar ha en dold agenda. Vi bör därför istället tala om landsfarlighet hellre än landsfaderlighet när vi har med statsminister Löfvén att göra.

Någonting som kännetecknar Löfvén är otydlighet och en avvaktande inställning till olika frågor. Nu litar kag på Wikipedia som säger att han varit svetsare, men Löfvén liknar mest en trädgårdsmästare. Ja, jag tänker givetvis på Mr. Chance, den karaktär som Peter Sellers spelade i filmen ”Välkommen, Mr Chance”. (Till min förfäran ser jag nu att en skribent på Aftonbladet redan kommit till samma slutsats; det tycks bara gå utför med mig som bloggskribent – dags att knyta fast repet i takbjälken…) Men vi lever inte i filmens värld. Det här är på riktigt.

Under det första halvåret som statsminister har Stefan Löfvén farit flitigt omkring i utlandet. Maktutövningen inom landet har istället praktiserats av miljöpartisterna och en och annan socialdemokratisk minister (ju mer korkad denna är, desto större är chansen att man lär sig veta vad de heter, vilket är ytterligare en aspekt när vi talar om landsfarlighet). Stefan Löfvén dyker upp emellanåt i TV-rutan, väljandes sina strider med en PR-mässig noggranhet som nästan väcker misstankar om att han har särskilda strategiska rådgivare. Men mest av allt åker han runt och försöker framstå som en viktig statsman.

Med det lilla jag tittar på TV kan jag inte riktigt påstå att jag har några exempel på lager där Löfven verkligen lyckats framställa sig som genuint statsmannamässig. Även om han kan säga att ”jag har suttit i överläggningar med förbundskansler Angela Markel, och hon är enig med mig om att…” så kan jag inte låta bli att översätta detta till ett perspektiv där Angela Markel suttit och pratat med en främling från Sverige eller Danmark, kanske till en början funderandes på om hon satt där och pratade med en journalist, tills hon listat ut vem han var, och sen sagt att ”vi gör så här och så här”, varvid Stefan Löfven nickat och hummat. Musen som röt, typ.

Ja, mitt scenario är inte alls otänkbart. Det är egentligen bara på kläderna man kan se skillnaden mellan en politiker och en journalist i Sverige. Angela Markel är säkert medveten om att svenska journalister är ett synnerligen agitatoriskt släkte, och verkligen känt sig osäker på om hon pratat med en dito eller en kollega, även om denne suttit några gånger och sagt ”jag tycker att” eller ”jag anser att”. Jag vet, jag drar alla journalister över en nerlusad kam här. Men ni vet vad jag talar om. Ideologiskt är det väldigt liten skillnad mellan de som styr i Sverige och de som väljer vad man skall rapportera om de styrande.

Jag kan inte säga att jag för stunden kan plocka upp något namn på någon annan person som jag vill se som Sveriges statsminister. Sorry. För stunden kommer jag bara på en enda (politisk) kandidat, och bara det faktum att jag nämner detta namn visar hur pass jävla illa läget är inom den svenska politiken: Göran Hägglund.

Detta kanske säger en del om min egen syn på rikspolitiken när jag föredrar en avgående partiledare i ett parti som är på väg att försvinna. Nota benne: detta är inte mitt ”bästa”-val, utan snarare mitt ”minst onda”-val som jag begår med full skam. Och fastän jag säger att det är det minst ond valet gör det ont utav bara helvete när jag erkänner detta halvuns till sympati för KDS (det var moståndet mot kvotering av föräldraledigheten jag uppskattade). Det är kanske därför jag faktiskt avstår från att rösta tills vidare.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Det är lika bra att jag säger det här redan nu i ett post scriptum eftersom det ändå lär dyka upp i kommentarsfältet. Jodå, jag vet att Stefan Löfvén har blivit ”godkänd” av Bilderberg-gruppen. Jag är mycket väl införstådd med vad som försiggår där. Detta kan mycket väl vara en ledtråd till varför Löfvén är där han är efter valet, samt varför han har ”ett internationellt fokus”, för att uttrycka det i icke alltför konspirationsteoretiska termer.
D.S.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-rasar-i-ny-matning_4509550.svd

Statsministern är kul:

https://www.youtube.com/watch?v=_AJsinNjrKA&feature=youtu.be

Källahttps://peterharold.wordpress.com/2015/04/23/det-ar-nagonting-obehagligt-over-stefan-lofven-landsfaderlig-eller-komplett-landsfarlig/
Refhttp://snaphanen.dk/2015/04/27/en-mageloest-ukarismatisk-person/
Refhttp://erixon.com/blogg/2015/05/dags-att-falla-vansterregeringen/
Refhttp://www.motpol.blogspot.com.tr/2015/05/socialdemokrati-utan-ideer.html
Refhttp://fnordspotting.blogspot.se/2015/05/lo-ett-lontagarvurmande-sarintresse.html
Ref: http://www.6mannen.se/politisk-pajas/
Ref: http://avpixlat.info/2015/05/04/grodkungen/
Refhttp://erixon.com/blogg/2015/05/oecd-svenska-skolan-totalt-kravlos/

Ref: Geografilektionen
“Han är helt obildbar, fjanten. Går inte att få mannen med boxarnäsa och ett par ögon som känns lika levande som en mumies. att förstå någonting om något hur mycket man än försöker. Du skulle ha lättare att få  vem som helst ur ett gäng från en sprillans ny SFI-klass att fixa en djupanalys av valfri Ranelid-bok första lektionsminuten faktiskt. Men tack hörrudu.”

Ref: Klart som korvspad
- Jag har just slöslyssnat lite på gårdagens partiledardebatt i tv. En del saker var imponerande luddiga...

Som när statsminister Löfven försökte ge en bild av vad som skall gälla för svensk vapenexport.

Han förklarade efter bästa förmåga att det finns demokratier, icke-demokratier, icke-diktaturer och diktaturer. En demokrati är en icke-diktatur, en icke-diktatur kan vara en demokrati men icke alltid, en diktatur kan icke vara en demokrati men en icke-demokrati behöver icke vara en diktatur. Därför skall vi exportera vapen till dem. Eller icke. Ärendet är under utredning.

Där någonstans stängde jag av.





1 kommentar:

  1. Lövet är inte min Statsminister så jag kan gott stava namnet fel. Har han inte ens fixat Socialhögskolan utan lämnat den halvvägs då klarar man inte annat än kanske svetsa. Definitivt inte styra landet. Jag förstår fullt varför Lövet reser runt, han tar chansen så länge det varar.

    Har full förståelse för ditt val av Hägglund. Har inga förslag.

    SvaraRadera