lördag 2 maj 2015

Karl-Olov Arnstberg: ”Ingens hund”

Mitt senaste inlägg, ”Maktens Män”, har utlöst en del reaktioner. Några twittrare på yttersta vänstern betecknar mig som stolle och nazist. Andra mer sansade läsare på Facebook anser att jag fallit för en konspirationsteori och antingen inte alls borde ha skrivit om ”makten bakom makten” eller också redovisat resonemanget men mycket tydligare tagit avstånd och förhållit mig skeptiskt fri.

- Min egen uppfattning är att det vi vet om de kretsar, som bakåt i historien strålar samman till Cecil Rhodes har tyngd, i synnerhet därför att dessa organisationer faktiskt finns. Den som läser på lite vet dessutom att det är den ekonomiska världselitens och toppolitikernas egen lekstuga. Kärnfrågan är vad det är för lekar som de sysslar med där. Att de är kosmopoliter och globalister är så uppenbart att det inte är värt en diskussion. I vissa avseenden har de också redan förverkligat sina ideal. Pengar rör sig fritt över nationsgränser. En majoritet av världens största företag är transnationella och EU är en överstatlig organisation som strävar efter att optimera sin makt över Europas nationer. Det är inte en särskild orimlig tanke att det i dessa kretsar diskuteras en ny världsordning och möjligheten av en världsregering. Det finns ju inte bara kapitalistisk ondska i en sådan tanke utan också mycket gott: fred på jorden, ett jämnare fördelat välstånd etc.

Anledningen till att jag alls ger mig in på detta område är att det både till vänster och höger saknas sjukdomsinsikt. Som jag ser det har det västerländska idealet visat sig sårbart och politiskt sett kommer anfallen från både vänster och höger. Vänstern attackerar tänkandet och högern tar till sig deras postmoderna favoriter i form av normkritik, värdegrundsidéer etc., men har i grunden ett annat ideal, nämligen att jämna marken för det fria företagandet och få tillgång inte bara till kvalificerade kunskaper, utan också arbetskraft och högteknologisk expertis till ett attraktivt pris. Om indiska dataingenjörer slår ut svenska, såväl när det gäller kompetens som löner är det ju jättebra! Och att väst kan optimera sina krafter och på så sätt undvika att slås ut av asiatisk ekonomi och intelligens, det är också livsviktigt. När det gäller vår tids högteknologiska produkter så finns det en global konsumentkompetens som gör att ”winner takes it all”. Se hur det har gått för Nokia. Och se på framgångarna för Samsung.

För att återvända till försvaret för mitt eget skrivande, så utgår det från en sjukdomsinsikt som jag tillsammans med ett antal andra ”dissidenter” anser mig förfoga över. Att nationerna inte kan överleva som en kombination av nationella inkomster (skattemedel) och gränslösa utgifter, det kan ett barn förstå. När svenska makthavare och politiker inte gör det, är det ett av flera mycket tydliga sjukdomstecken. Att vi inte heller, trots att bevisen är såväl skrämmande som tydliga, vill värja oss mot en fientlig ideologi som islam, är ett ännu tydligare sjukdomstecken. Det tar sig till och med så extrema uttryck som att Svenska kyrkan öppnar dörrarna på vid gavel för islam, trots att företrädare för samma religion jagar och dödar kristna i andra länder. Flera sjukdomstecken? Att vi inte kan förbjuda tiggeri, trots att Sveriges städer är näst intill ockuperade av romska tiggare. Våra makthavare verkar inte ens tycka det är fel med illegala invandrare, utan tilldelar dem vissa skattefinansierade rättigheter och kallar dem ”papperslösa”. Och värst av allt, svenska journalister och politiker har skapat en näst intill östtysk repression, där den som ifrågasätter dagens extrema invandringspolitik och dess konsekvenser, riskerar att förlora såväl jobbet som sin heder och sin vänkrets.

Så länge de som kritiserar mig och andra ”dissidenter” inte äger denna sjukdomsinsikt utan tycker att ovanstående exempel bara är rasism (eller nå’t sådant) förtjänar de ingen tilltro när de försvarar massinvandringen och den förda invandringspolitiken. Jag bemöter därför inte deras kritik utan den rinner bara av mig. De vill inte ha någon dialog. De vill bara smäda och mobba sina meningsmotståndare, så att de tystnar. De företräder ett samhälleligt sett destruktivt ”åsiktstyranni” och yttrandefrihet är för dem liktydigt med att de själva har möjlighet att yttra sig, men ingen annan. Det enda jag kan göra är att lägga den typen av kritik till en redan respektingivande symtomsamling.

Däremot, den miljöpartist eller libertarian som börjar med att säga: ”OK, Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet har ett allvarligt politiskt problem”, kan få mig att spetsa öronen. Om vi därefter är någorlunda överens i vår definition av ”problemet”, då kan vi börja diskutera analyser och tolkningar – hur blev det så här? Då kan vi också börja diskutera hur man politiskt på bästa sätt kan komma tillrätta med situationen. Det är inga små frågor. Det handlar om hur Sverige ska kunna behålla sin välfärd. Det handlar också om hur vi ska undvika allvarliga motsättningar mellan olika grupperingar, kanske rentav ett framtida inbördeskrig.

När vi är någorlunda överens om diagnosen, då finns det hur mycket utrymme som helst för kritik gentemot det jag fört fram i mina bloggtexter. Om någon säger att jag totalt är ute och cyklar när jag lägger så stor vikt vid Frankfurtsskolan och förklarar att ”så här är det nog istället”. Då lyssnar jag och lär. Uppriktigt sagt struntar jag fullständigt i Frankfurtsskolan, om det visar sig att den inte har någon större betydelse. Och om någon kan lägga upp ett trovärdigt resonemang som visar att det där med Cecil Rhodes är rena fantasierna och att Bilderbergsgruppen inte alls diskuterar någon ny världsordning. Så bra! Med andra ord, det finns inga hjärtebarn i mina resonemang. Det finns heller ingen ideologi bakom mina reflektioner, jag är inte kär i mina egna resonemang. Det enda som finns är en längtan efter att förstå vad det handlar om, en diagnos och helst också förslag på läkemedel och en terapi. Varför har Västerlandet drabbats av denna sjukdom, som allt fler tänkare och skribenter utanför etablissemanget börjar beskriva i termer av ett pågående självmord? Man bör därvid minnas att det inte är något perifert självmord det handlar om. Det som drabbats är utan jämförelse den förnämsta högkultur som världen någonsin ägt.

En forskare som ligger i frontlinjen för etablissemangets repression heter Kevin B. MacDonald. Han är en amerikansk psykologiprofessor som skrivit två böcker som också kommit ut på svenska: ”Kritikkulturen” och ”Att förstå det judiska inflytandet”. Han är politiskt engagerad. 2010 blev han medlem i det högerextrema American Freedom Partys partistyrelse.

Nyligen var MacDonald i Stockholm och på inbjudan av Logik förlag höll han en föreläsning som också finns utlagd på nätet. Titeln var “The Psychological Mechanism of White Dispossession”. Jag har läst de två böcker som finns översatta till svenska och jag har lyssnat i datorn till MacDonalds föreläsning. Att han är politiskt engagerad långt ut på högerkanten intresserar mig inte ett skvatt och jag har dålig koll på vad American Freedom Party står för. Det är inte helt olikt att jag med stor behållning lyssnar på Cornelis Vreeswijk, trots att jag vet att han politiskt närmast bör betecknas som en snurrpotta, i likhet med så gott som alla i hans trubadurkretsar. Visserligen är jag inte jätteförtjust i Mikael Wiehe, men jag har inget politiskt problem med att lyssna till hans musik. På samma sätt har jag inget politiskt problem med att läsa och ta till mig Kevin B. MacDonalds forskning, så länge han följer reglerna för hur man forskningsmässigt bygger under sina påståenden – vilket han gör.

På denna föreläsning sa MacDonald just ingenting om judisk makt, förmodligen anser han sig klar med detta ämne. Det som låg i fokus för hans intresse var istället något som karakteriserade västerlandet, i synnerhet norra Europa, och som migranter tagit med sig till USA, nämligen moralisk universalism. Medan en majoritet av jordens befolkning bygger sina gemenskaper och sin moral efter släktskapsprinciper så fungerar inte det västerländska livsideal, som sätter agendan, på det sättet. Vi har en idé om en universell moral. Bland annat tar den sig uttryck i att väst sänt ut missionärer över världen, inte bara för att sprida kristendomen utan för att skola och lyfta medmänniskor ur sitt mörker och sina vanföreställningar. Västerlandet är ensamt om denna vilja att frälsa världen. Istället är den förhärskande principen som det heter i ett muslimskt talesätt: ”Jag mot min bror, min bror och jag mot vår kusin, min bror, jag och vår kusin mot våra fiender”. Solidariteten är inte kopplad till någon generellt giltig moral och föreställningar om rätt och fel utan till gruppen och dess moral.

Dessa två principer syns och kolliderar mycket tydligt när det gäller mordet på Fadime år 2002. Hon blev som bekant skjuten av sin far därför att han ansåg att hon vanhedrade familjen och släkten genom sin vilja att leva västerländskt och också ha en icke-kurdisk pojkvän. Att en fader skjuter sin dotter är givetvis ett mycket svårt brott mot den universella moralen. För fadern handlade det också om moral, men av ett annat slag, nämligen att återerövra vad han ansåg vara en förlorad heder. Han tillhörde med andra ord ett moralsystem som bygger på släktskap.

För att återgå till MacDonald, så är hans tankar om en universell moral kontra en släktskapsbaserad en viktig inkörsport när man vill diagnosticera den västerländska sjukdomen. Jag kommer så småningom att utveckla dessa tankar. Inte vet jag om de kommer att löpa i enlighet med vad MacDonald gillar eller ogillar, om de stöder hans politiska engagemang eller inte. Lika lite som jag bryr mig om Frankfurtskolan eller Bilderberggruppen så bryr jag mig om MacDonald. Jag vill veta, det är det som forskning handlar om. Så ser också det tänkande ut som följer forskningens regelbok. Om spåren leder till helvetets port, så nog fasen kommer jag att banka på.

Källahttp://www.exponerat.net/karl-olov-arnstberg-ingens-hund/
Refhttps://morklaggning.wordpress.com/2015/04/29/ingens-hund/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar