- Det är vår i cyklopernas land. Äppelträden blommar och står som vita segel i ett hav av grönska. Himlen är blå och över havet, som ligger bara några kilometer från där jag sitter, hänger skyarna orörliga. Det är så vackert att det gör ont. Och så fridfullt. Landet är fullt av välstånd, butikerna fulla av varor, alla har vad de behöver och mer än så. Ändå är cykloperna inte lyckliga. Många av dem är arga och uppfyllda av hat. Och många av dem är rädda. Jag har bott här i tretton år och ännu har jag inte förstått varför det finns så mycket hat och rädsla här. Jag tittar mig omkring och ser nästan ingenting att hata, och nästan ingenting att vara rädd för.
Grunden till att det finns så mycket hat hos cykloperna, och så mycket fruktan, tror jag är enkel. Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara. Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.
Cykloperna kan inte hantera det ambivalenta. Det som inte är antingen ont eller gott förstår de inte, och det gör dem arga. Därför tycker de inte om litteratur. De säger att de tycker om litteratur, men den litteratur de tycker om är bara den som överensstämmer med deras bild av det goda och det onda, och det är inte litteratur utan bara något som liknar den. Litteraturen är till sitt väsen ambivalent, men det vet inte cykloperna.
Jag är författare och många av cykloperna har läst mina böcker. Några av dem har blivit väldigt arga. En cyklop liknade mig vid Anders Behring Breivik i deras största tidning, DN. Anders Behring Breivik mördade 77 människor. 69 av dem sköt han ner, en efter en, de flesta av dem var ungdomar och barn. En av de mördade, en flicka, hade blivit skjuten i munnen, men läpparna var hela, vilket innebar att han måste ha skjutit henne på nära håll medan hon skrek på hjälp eller bad om nåd. Cyklopen ansåg att jag kunde liknas vid han som gjorde detta, för att jag hade skrivit mina böcker. En annan cyklop skrev att jag är nazist. Nazisterna försökte utrota ett helt folkslag, och brände miljontals judar i ugnar. Många cykloper har skrivit att jag är misogyn, alltså kvinnohatare. Och nu senast, i förra veckan, var det en cyklop som skrev i DN att jag är en litterär pedofil, och att jag utnyttjat småflickor. Hon skrev också att jag hade en dold homosexuell relation till min bäste vän bakom min frus rygg. Tonen i artikeln var full av hat och förakt, och uttryckte att det finns något tvivelaktigt över mig, något obehagligt, förfärligt, onormalt, sjukligt. Att säga att artikeln var misstänkliggörande är en underdrift. Jag beskrevs som om jag vore kriminell.
Vilket var i så fall mitt brott?
Jag hade skrivit en roman.
Så lunkar vardagen på i cyklopernas land. Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.
Det cykloperna har störst problem med är identitet. Förhållandet mellan kvinnor och män förvirrar dem, eftersom det inte är entydigt. Och förhållandet mellan människor från den egna kulturen och andra kulturer, som inte heller är entydigt, förvirrar dem likaså.
Därför är cykloperna aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring. Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.
I fjällandet som jag kommer från har det nyss varit nationaldag. Då tar alla på sig sina finaste kläder och går ut på gatorna för att vifta med flaggor, se på barnparader och ropa hurra. Många cykloper är arga på detta, de säger att det är nazism. Många gånger har jag försökt förklara att vi bara tycker om vårt land. Men alla flaggorna, säger cykloperna då. De är uttryck för nationalism. Och nationalism är nazism.
Det är för övrigt mycket som är nazism för cykloperna. En gång i ett middagssällskap hamnade jag i skottgluggen när jag sa att jag trodde det var bättre för ett barn att födas naturligt, långsamt och smärtsamt genom vaginal förlossning, än med kejsarsnitt. Alla cykloper stelnade till. Så tittade en av dem på mig och sa att det var en reaktionär syn. En annan gång råkade jag illa ut när jag sa att jag trodde att min fru hade en annan anknytning till vårt barn än jag hade, eftersom hon haft barnet i sin kropp, fött det under smärtor och nu ammade det. Cyklopen sa att det var en kvinnofientlig ståndpunkt.
Jag har bott här så länge att jag från och till har börjat fundera på om det är cykloperna som har rätt och jag som har fel.
Ja, att jag faktiskt är en litterär pedofil, latent homosexuell nazistisk massmördare.
Varför skulle de annars säga det?
Den första romanen jag skrev, som snart kommer ut i cyklopernas land, på cyklopernas språk, handlar om en 26-årig lärare som blir förälskad i sin trettonåriga elev. Han inleder ett förhållande med henne, de ligger med varandra, och han flyr därifrån.
Varför skrev jag detta? Visste jag inte att sexuella förhållanden med minderåriga är förbjudna, och något djupt frånstötande och förkastligt? Att det är omoraliskt?
Jo, jag visste det.
Men varför skriva om något omoraliskt? När jag visste att det var fel?
Detta är cyklopernas fråga.
Deras svar är att jag gjorde det för att jag är man, och för att jag är litterär pedofil och latent homosexuell.
Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.
Jag begriper att de inte vill bli betraktade som dåliga människor. Och jag förebrår dem inte. Men jag vet, och jag tror att de vet, innerst inne, att de genom att inte säga ifrån blir till dåliga författare.
Alla mina böcker är skrivna med gott uppsåt. Även den som handlar om en vuxen mans sexuella relation till ett barn. Alla mina böcker är uppriktiga försök att förstå vad det vill säga att vara människa här och nu, i vårt samhälle och i vår tid. Med uppriktiga menar jag att de också behandlar de dåliga och klandervärda sidorna, alla svagheter, fel och brister, all missunnsamhet, all självhävdelse, all ambition, allt hat och förakt, även självhat och självförakt, och allt begär, inklusive det begär som leder mot det förbjudna. Och ja, jag är man, så det är perspektivet.
Centralt i böckerna är frågan om identitet. Vad är det som formar oss, vad är det som gör att vi blir det vi blir, tänker det vi tänker, känner det vi känner, gör det vi gör? De undersöker föräldrarnas inflytande, grannungarnas, skolkamraternas och närmiljöns inflytande, samhällets inflytande, kulturens inflytande. Rollernas inflytande och deras förändringar: att vara föräldrar innebar en sak för våra far- och morföräldrar, en annan för våra föräldrar och en tredje för oss. Att vara man eller kvinna var också en sak för våra far- och morföräldrar, en annan för våra föräldrar och en tredje för oss. När jag var liten tyckte jag om blommor, gillade jag färgen röd, tyckte jag om att läsa, grät jag ofta – något som var fel och som jag ofta fick höra var fel, och som ledde till att jag i puberteten kallades ”femi” – alltså att jag var tjejig, feminin. Senare i puberteten gjorde jag allt för att motverka detta, allt för att bli maskulin. Sårbarheten var stor, och kanske också på grund av att relationen till min far, som ofta var våldsam mot mig, han var en instabil företeelse jag aldrig visste var jag hade, längtade jag efter en enklare verklighet, minns jag, och har alltid haft ett regressivt element i personligheten, som sträcker sig ända tillbaka till barndomen, när någon annan hade ansvar för mitt liv.
Längtan efter det enkla, längtan efter det icke-ambivalenta, handfasta och konkreta, återkommer i alla totalitära rörelser; det är den de appellerar till. I mitt fall mötte den längtan också längtan efter det oskyldiga, efter det försexuella, ickevuxna, barnsliga, kanske för att min egen sexualitet då, och nu talar jag om tonåren, kändes så ohanterlig – det enda jag ville, att ligga med någon, verkade vara helt omöjligt: jag visste inte ens hur man gjorde.
Å, ensamheten i detta!
I den allra första romanen skrev jag om alla dessa känslor. Huvudpersonen var 26 år, lika omogen som narcissistisk, men oavsett hur mycket jag skrev om honom fick jag inte grepp om det, klarade inte att förlösa det. Så placerade jag honom i ett klassrum – jag hade själv stått i ett klassrum när jag var arton år och undervisat trettonåringar – och alla dessa känslor, hela detta spektrum av regression och progression, passivitet och begär, auktoritetsflykt och auktoritetslängtan, fick en katalysator: han blev förälskad i en trettonåring. Jag visste mycket väl vad jag gjorde och i två veckor led jag alla helvetets kval, kunde jag skriva om detta, var det inte spekulativt, var det inte ett tabu som alla skulle tro att jag själv motsatte mig? Jo, så var det, men det var här det brann, och det var i detta som allt jag hade inombords kunde finna en form.
Att skriva en roman om en händelse är inte detsamma som att försvara den händelsen. Händelsen väljs för att något väsentligt kan uttryckas i och med den. Detta väsentliga finns inte ens förrän händelsen visar fram det. Det är det som är litteratur. Ingen tror väl att deckarförfattare försvarar mord för att de skriver om mord? Jag utnyttjade en tretton år gammal flicka genom att använda henne i en roman, men hon finns inte, bara i romanen, så vari ligger utnyttjandet? Och vari ligger faran?
I cyklopens artikel nämns Monika Fagerholms ”Diva” som exempel på en roman där den trettonåriga flickan får ett eget språk, ett eget liv, en egen värdighet. Inte som i min bok, där hon bara utnyttjas och konsekvent betraktas utifrån en manlig blick. Jag läste Fagerholms ”Diva” när jag hade skrivit min roman, och älskade den. Den är full av det enda verkligt viktiga när det gäller litteratur: frihet. Senare skrev jag en bok med en trettonårig pojke i centrum, den har hans perspektiv och är, som jag ser det, ute efter ungefär detsamma som Fagerholm i ”Diva”: att beskriva detta liv som det var, finna dess värdighet, dess språk, och vara ärlig i förhållande till det. Jag lyckades inte, det är ingen stor bok, men den är fri, och den friheten är grunden till att jag skriver, och till att litteratur finns.
Vad är litterär frihet?
Eller, mer intressant, vad är motsatsen?
Det är att säga hur litteraturen skall vara. Det är att säga hur litteraturen skall tänka. Det är att säga: detta är galet tänkt, detta är fel, det är inte så vi vill ha det. Det kan du inte göra. Det kan du inte säga.
Det kan du inte säga.
Det är cyklopernas litteratur.
Boken där jag beskrev en vuxen mans förälskelse i en tretton år gammal flicka är en roman om ett övergrepp, men också en bok om regression och infantilitet. Varför ville jag skriva om det? Det infantila finns överallt omkring oss, vi lever i en kultur som dyrkar ungdom, som dyrkar det enkla och dyrkar det barnsliga: sätt på teven vilken kväll som helst så får du ett exempel. En roman är motsatsen: den söker komplexitet, den söker mångtydighet, den söker sanning på andra håll än de där sanningen formuleras i slagord, eller där den är inramad, fastlåst och obeveklig, rigid och oföränderlig. Också en roman som handlar om det enkla och om regression, är komplex och expansiv blott i kraft av att vara en roman – och om inte, så är det ingen roman. Jag beskrev den infantile mannen som dyrkar barnet, den skyldige som dyrkar den oskyldiga, och även om romanen är realistisk och konkret förhåller sig till denna relation, så sträcker sig metaforen ut i samhället och samtiden. Är metaforen giltig? Det vet jag inte, det kan jag inte veta, men det jag gör som författare är att skriva om mina egna känslor, böjelser, tankar och insikter i tron att jag bara är en av många, så att den inre giltigheten också har en yttre giltighet. Det är alltid helt ovisst när man skriver, och den ovissheten står för ett enormt risktagande. Kritikerna och litteraturvetarna tar aldrig den risken, och i min erfarenhet vet nästan ingen av dem om att den existerar. Det innebär inte att jag vill frånta dem deras roll, någon måste läsa och sätta texten i det sammanhang den söker, eller säga att det som texten söker förblir oförlöst. Men kritiken får inte säga att det som texten söker inte får sökas. Om en roman söker det vackra i nazismen kan kritiken säga att nazismen inte är vacker, men den kan inte säga att romanen inte skall söka det vackra i den.
Självklart var nazismen också vacker, för hade den inte varit det så hade ingen låtit sig förföras av den.
Den skönhet som vi vet är fel, är det bara romanen som kan beskriva.
Varför skall den göra det?
För att nazismens skönhet finns.
Alla andra institutioner i samhället säger ”så bör det vara”, överallt annars finns det regler, påbud, skrivna och oskrivna, och alla går ut på att få livet att fungera så smidigt och smärtfritt, så rättfärdigt och likvärdigt som möjligt. Jag är inte emot det rätta, men jag insisterar på rätten att få säga att också det som är orätt finns.
Vi vet att det kanske inte är bra att dricka, ändå dricker vi.
Vi vet att det inte är bra att skälla på våra barn, ändå skäller vi på våra barn.
Vi vet att det inte är bra att vara missunnsam, ändå är vi missunnsamma.
Vi vet att det inte är bra att vara bitter, ändå är vi bittra.
Det vi vet att vi skall vara står klart och tydligt för oss. Det vi är, trots vad vi vet, är något vi måste dölja, som inte har något språk, som är våra hemligheter. De leder till skuld, till skam, till bortträngning, till förstörd självkänsla. Vi tiger om det. Och det kan vi göra, på tu man hand, men samhället som helhet kan inte tiga om det, kan inte förhålla sig till det som om det inte fanns, för det finns, det är här, och det måste ha ett språk för att kunna begripas. Inte moralens språk, som säger du skall icke, inte mediernas språk, som reducerar det, utan litteraturens språk, som säger: detta finns. Det är kanske inte bra, men det finns, det är här, vi måste förhålla oss till det som en realitet.
Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?
Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.
Märkligt är det inte. Att bli kallad pedofil i cyklopernas största morgontidning är ingen trevlig upplevelse. Jag har fyra barn, de äldsta har börjat läsa tidningen, och jag bara väntar på frågan ”Pappa, vad är pedofili? Varför säger hon att du är pedofil?”
Detta är ingen fiktion. Jag som skriver detta är en verklig människa, och mina barn är verkliga.
Karl Ove Knausgård
Källa: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/karl-ove-knausgards-rasande-attack-pa-sverige/
Ref: Svidande vidräkning med Cyklopien/Absurdistan:
http://snaphanen.dk/2015/05/20/knausgaard-i-kyklopernes-land/#more-182936
Ref: Marcus Birro, Facebook:
https://www.facebook.com/marcus.birro/posts/972353162809365
- Som alltid, det krävs en icke-svensk (även om KOK är en högst välkommen, naturaliserad svensk-dansk) för att säga 'sanningar'. Att han är "nästan" svensk gör honom till dock till öppet villebråd, Cykloperna tål inte att en vit, 'nästan-svensk' yttrar sig i icke-"god", anbefalld PK-riktning. Det är höjden av motsatsen till den kommenderade 'värdegrunden' (#tyck som 'staten' bestämt eller du kommer att råka illa ut... Sovjet... DDR... Mao-kina... etc).
Sverige är ett mer än halvtotalitärt land, en skamlig demokratur, västvärldens skamfläck ur ett strikt demokratiskt perspektiv. Där möjligen en insiktfull, inporteradneger eller arab kunnat gå hem ostraffat med KOK-liknande åsikter. Och ur ett muslimskt perspektiv, bär tilläggas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar