Nu har Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor hållit sitt första tal i Almedalen. Hon skiljer ut sig från andra genom att ta upp frågor som svenska folket efterlyser men som det etablerade Sverige helst förtiger: den internationella terrorismens fasor och identitetspolitikens dårskap.
- Förslaget att kunna döma terrorkrigare för förräderi är ett klarspråk vi inte hört från ett regeringsparti förut. Ännu viktigare anser jag förslaget, som jag tagit upp i bloggen, att hindra terrorkrigare från att komma tillbaka till Sverige.
Det kallas uteslutningsföreläggande. Det är oerhört viktigt att dessa potentiella säkerhetsrisker, som nu är så många att polisen inte kan ha dem under uppsikt, inte får chansen att begå terrorhandlingar i Sverige.
De som reser iväg till Syrien ska veta att de inte är välkomna tillbaka.
Viktigt var också att hon angrep identitetspolitiken och modebegreppet ”trygga miljöer” som betyder att yttrandefriheten avskaffas så att ingen ska behöva känna sig kränkt. Det är en viktig liberal och borgerlig uppgift att bekämpa denna vänsteraktivistiska inskränkning av samhällsdebatten och yttrandefriheten.
Ebba Busch Thor är tydlig, rättfram och framför allt aktuell med fräscha profilfrågor.
Sånt här gillar jag!
Källa: http://erixon.com/blogg/2015/06/ideologisk-ebba-med-verklighetsforankring/
----------------------------------
- Det var en frisk injektion i den sjuka "Alliansen". Och i åsiktskorridoren. Nu är invälleriet, identitetspolitiken, och terroristmjukeriet satt på kartan, klart och tydligt inom den s k borgerliga sektorn. Plus att SD sannolikt får skärpa till sig, nu har KD markerat position som i vissa avseenden t o m ut-trumfar ett allt mer taktiserande, tystare SD. Bra debut som partiledare!
tisdag 30 juni 2015
måndag 29 juni 2015
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
especially in Absurdistan democrature, the totalitarian state
replacing former democracy Sweden.
-----------------
- Dan Park återigen anmäld för hets mot folkgrupp i Malmö -
Så är Dan Park ute i hetluften igen. Sedan när blev religionen islam en folkgrupp? Det är dags, har varit ett bra tag nu, att polis och politiker tänker till, istället för att uppföra sig som en Stasigrupp, och anklagar folk för dittan och dattan. Islam är en religion, farlig sådan, men ändå en religion.
http://www.exponerat.net/dan-park-aterigen-anmald-for-hets-mot-folkgrupp-i-malmo/
Religion? Snarare en ideologi, en våldsam och oförsonlig sådan. Islam definitivt ingen "folkgrupp", ren PK-fantasi inom det hukande orättsväsendet i demokratur-Sverige.
------------------
Ytterligare feghet, Englands premiärminister PK-agerar å islams vägnar, och lägger sig i medias yttrandefrihet:
"He said the broadcaster should use "so-called Islamic State" or the acronym ISIL or ISIS (Islamic State of Iraq and the Levant/Syria) when discussing the terror group, which he said was "seducing too many young minds in Europe, in America, in the Middle East and elsewhere".
DAVID Cameron has criticised the BBC for using the term 'Islamic State' as he claimed it gives undue credibility to the "poisonous death cult".
DAVID Cameron has criticised the BBC for using the term 'Islamic State' as he claimed it gives undue credibility to the "poisonous death cult".
------------------
Hög tid att berätta vad invandringen kostar
Varför har fakta om invandringens kostnader för samhället så länge undanhållits oss?
Jag har i tidigare insändare efterlyst vilken budget politikerna arbetar efter beträffande dessa kostnader utan att få svar.
- Efter att ha tagit del av en ledare i Smålandsposten, den 5 mars 2015, vill jag dela med mig av denna artikel med ett för svensk press ovanligt innehåll.
Mellan 1984 och 2014 har Sverige beviljat uppehållstillstånd för 1 867 953 personer. Av dessa faller 5 6326 (2,9 procent) under FN:s flyktingkonvention. Sverige har med andra ord gett skydd till långt fler asylsökande än var flyktingkonventionen kräver. Ungefär hälften av alla som fått uppehållstillstånd, har fått det av humanitära skäl eller till följd av att de är anhöriga.
Inom de närmaste åren kommer Sverige att ta emot cirka 350 000 asylsökande, vilket är fler än vad som bor i hela Malmö. Läggs anhöriginvandring till blir det totalt cirka en halv miljon i befolkningsökning. Det är lika många som det bor i Göteborg.
Våra system är inte dimensionerade för att ta hand om så många människor.
Bland annat har Migrationsverket begärt att under en femårsperiod få 157 miljarder kronor – en ökning med 18 miljarder.
Andra delar av det offentliga, till exempel i kommunerna särskiljer man inte nyanlända från andra. Det borde vara en fråga för kommunpolitiker att följa upp kostnader och att undvika att handla i blindo.
Klart är emellertid att trycket ökar på bland annat skola och socialtjänst.
Men, det kan konstateras att Sverige är sämst av alla länder i OECD på att få in invandrare på arbetsmarknaden. De partier som drivit på för en liberalisering av migrationspolitiken är förunderligt oförberedda på integrationsområdet.
Den svenska invandrings- och flyktingpolitiken är unik i västvärlden, och på alla sätt ett gigantiskt socialt och ekonomiskt experiment som antingen kan lyckas eller resultera i en samhällskatastrof.
Jag anser att etablissemanget har skyldighet att informera fakta för väljarna i denna kanske viktigaste samhällsfråga. Hur länge har de två största partierna, S och M, tänkt tiga i denna fråga?
Jag uppmanar politikerna i S och M att öppet diskutera migrationspolitiken. Ni kan inte längre låtsas som att mottagandet kan ökas ytterligare utan extraordinära åtgärder. Likt vanliga människor borde även politikerna visa oro och ta sitt samhällsansvar och inse att Sverige inte bemästrar en massiv ny invandring om den sociala stabiliteten för alla i landet ska behållas.
Mona N:son Denne
Oberoende debattör
Helsingborg
Källa: http://www.hd.se/min-mening/2015/04/08/hog-tid-att-beratta-vad-invandringen-kostar/
Ref: http://motpol.blogspot.se/2015/06/invandringskollaps.html
- - - - - - - - - - - - - - - -
-Kors i taket! En gammelmediablaska släpper igenom en tidigare otänkbar text i PK-förtryckets åsiktskorridor. Var chefredaktören avsomnad i ett rödvinstöcken?
Jag har i tidigare insändare efterlyst vilken budget politikerna arbetar efter beträffande dessa kostnader utan att få svar.
- Efter att ha tagit del av en ledare i Smålandsposten, den 5 mars 2015, vill jag dela med mig av denna artikel med ett för svensk press ovanligt innehåll.
Mellan 1984 och 2014 har Sverige beviljat uppehållstillstånd för 1 867 953 personer. Av dessa faller 5 6326 (2,9 procent) under FN:s flyktingkonvention. Sverige har med andra ord gett skydd till långt fler asylsökande än var flyktingkonventionen kräver. Ungefär hälften av alla som fått uppehållstillstånd, har fått det av humanitära skäl eller till följd av att de är anhöriga.
Inom de närmaste åren kommer Sverige att ta emot cirka 350 000 asylsökande, vilket är fler än vad som bor i hela Malmö. Läggs anhöriginvandring till blir det totalt cirka en halv miljon i befolkningsökning. Det är lika många som det bor i Göteborg.
Våra system är inte dimensionerade för att ta hand om så många människor.
Bland annat har Migrationsverket begärt att under en femårsperiod få 157 miljarder kronor – en ökning med 18 miljarder.
Andra delar av det offentliga, till exempel i kommunerna särskiljer man inte nyanlända från andra. Det borde vara en fråga för kommunpolitiker att följa upp kostnader och att undvika att handla i blindo.
Klart är emellertid att trycket ökar på bland annat skola och socialtjänst.
Men, det kan konstateras att Sverige är sämst av alla länder i OECD på att få in invandrare på arbetsmarknaden. De partier som drivit på för en liberalisering av migrationspolitiken är förunderligt oförberedda på integrationsområdet.
Den svenska invandrings- och flyktingpolitiken är unik i västvärlden, och på alla sätt ett gigantiskt socialt och ekonomiskt experiment som antingen kan lyckas eller resultera i en samhällskatastrof.
Jag anser att etablissemanget har skyldighet att informera fakta för väljarna i denna kanske viktigaste samhällsfråga. Hur länge har de två största partierna, S och M, tänkt tiga i denna fråga?
Jag uppmanar politikerna i S och M att öppet diskutera migrationspolitiken. Ni kan inte längre låtsas som att mottagandet kan ökas ytterligare utan extraordinära åtgärder. Likt vanliga människor borde även politikerna visa oro och ta sitt samhällsansvar och inse att Sverige inte bemästrar en massiv ny invandring om den sociala stabiliteten för alla i landet ska behållas.
Mona N:son Denne
Oberoende debattör
Helsingborg
Källa: http://www.hd.se/min-mening/2015/04/08/hog-tid-att-beratta-vad-invandringen-kostar/
Ref: http://motpol.blogspot.se/2015/06/invandringskollaps.html
- - - - - - - - - - - - - - - -
-Kors i taket! En gammelmediablaska släpper igenom en tidigare otänkbar text i PK-förtryckets åsiktskorridor. Var chefredaktören avsomnad i ett rödvinstöcken?
Löfven anser vi ska vara "tacksamma"
Samtidigt som en klar majoritet av svenska folket vill ha en
förändrad invandringspolitik, 58 procent anser att vi tar emot för många
enligt en mätning nyligen, sitter landets statsminister i radio och
påstår att vi alla ska vara tacksamma för den massinvandring de tvingar
på oss och som orsakar så mycket skada i det svenska samhället.
- Stefan Löfven intervjuades idag i SR P4 Extra och menade att vi ska vara tacksamma över massinvandringen för att befolkningen ökar – detta trots att Sverige redan har ett födelseöverskott. Han lovade även att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.
Och i SR P1 Morgon uppgav Löfven, som inte vill kalla Kina en diktatur men kallar SD nyfascistiskt på inrådan av ett ökänt virrig politisk aktivist, att han förstår varför människor lockas av Sverigedemokraternas “enkla budskap”.
Utöver att en majoritet anser att Sverige tar emot för många invandrare, visar en mätning Novus gjort för TV4 att hela åtta av tio svenskar anser att invandringsfrågan – som påverkar i stort sett samtliga övriga samhällsfrågor – inte tas på allvar av politikerna. Föga förvånande visar andra mätningar entydigt att det parti vars invandringspolitik man gillar bäst, är just SD:s.
Socialdemokraterna kommenterade idag Sverigedemokraternas rusning i opinionen. Carin Jämtin (S) menar att “det är väldigt oroande att Sverigedemokraterna ökar så mycket” och att “deras svar på det som är svenskarnas oro är inga svar”, samtidigt som partiet och övriga sjuklövern står lika handfallna som de alltid varit och hela tiden ser till att problematiken ökar.
Källa: http://avpixlat.info/2015/06/29/svenska-folket-vill-ha-en-annan-invandringspolitik-lofven-anser-vi-ska-vara-tacksamma/
Ref: Löfvéns tal i Almedalen 2015 - Stefan Löfven trampar vatten
Ref: http://motpol.blogspot.se/2015/06/almedalen-lofven-spanner-bagen.html
Ref: En råsop mot (s)... inifrån: Ledarsidorna.sehttp://ledarsidorna.se/2015/06/att-de-aldrig-lar-sig/
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/populismen-och-kortsiktigheten.html
-------------------------------------
-
Nån mer korkad och obildad bonnläpp än denne fånflinande Löfvén går inte att föreställa sig. Han (hen?="feminist") är så skämmig att jag aldrig skulle erkänna mig som svensk, om nån i min utlandsvistelse skulle fråga mig.
Så fort Kalle Anka-Löfvén öppnar näbben, så strömmar floskler och osammanhängande svammel ut, pinsamt att figuren ens har ett jobb, med högre dignitet än svetsarlärling (vilket han heller inte fixade, som facklig latmask på heltid=arbetsskygg).
- Stefan Löfven intervjuades idag i SR P4 Extra och menade att vi ska vara tacksamma över massinvandringen för att befolkningen ökar – detta trots att Sverige redan har ett födelseöverskott. Han lovade även att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.
Och i SR P1 Morgon uppgav Löfven, som inte vill kalla Kina en diktatur men kallar SD nyfascistiskt på inrådan av ett ökänt virrig politisk aktivist, att han förstår varför människor lockas av Sverigedemokraternas “enkla budskap”.
Utöver att en majoritet anser att Sverige tar emot för många invandrare, visar en mätning Novus gjort för TV4 att hela åtta av tio svenskar anser att invandringsfrågan – som påverkar i stort sett samtliga övriga samhällsfrågor – inte tas på allvar av politikerna. Föga förvånande visar andra mätningar entydigt att det parti vars invandringspolitik man gillar bäst, är just SD:s.
Socialdemokraterna kommenterade idag Sverigedemokraternas rusning i opinionen. Carin Jämtin (S) menar att “det är väldigt oroande att Sverigedemokraterna ökar så mycket” och att “deras svar på det som är svenskarnas oro är inga svar”, samtidigt som partiet och övriga sjuklövern står lika handfallna som de alltid varit och hela tiden ser till att problematiken ökar.
Källa: http://avpixlat.info/2015/06/29/svenska-folket-vill-ha-en-annan-invandringspolitik-lofven-anser-vi-ska-vara-tacksamma/
Ref: Löfvéns tal i Almedalen 2015 - Stefan Löfven trampar vatten
Ref: http://motpol.blogspot.se/2015/06/almedalen-lofven-spanner-bagen.html
Ref: En råsop mot (s)... inifrån: Ledarsidorna.sehttp://ledarsidorna.se/2015/06/att-de-aldrig-lar-sig/
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/populismen-och-kortsiktigheten.html
-------------------------------------
-
Nån mer korkad och obildad bonnläpp än denne fånflinande Löfvén går inte att föreställa sig. Han (hen?="feminist") är så skämmig att jag aldrig skulle erkänna mig som svensk, om nån i min utlandsvistelse skulle fråga mig.
Så fort Kalle Anka-Löfvén öppnar näbben, så strömmar floskler och osammanhängande svammel ut, pinsamt att figuren ens har ett jobb, med högre dignitet än svetsarlärling (vilket han heller inte fixade, som facklig latmask på heltid=arbetsskygg).
JAG – EN RIKTIG KÄRRING
Det
slumrar tydligen en kärring i den svenska folksjälen. En skarpögd tant
som ser allt och inte tvekar att hytta med fingret. En
”så-där-gör-man-inte-akta-dig-så-jag-inte-berättar-för-dina-föräldrar”-kärring.
- När
jag var barn tycktes det finnas kärringar strategiskt placerade över
hela den yta som utgjorde min värld. Vilka nysådda gräsmattor jag än
korsade, vilka rabatter jag än plockade blommor i och vilka rulltrappor
jag än sprang åt fel håll i så kunde jag vackert räkna med att det
skulle dyka upp en kärring som viftade med ett finger i luften och med
barsk stämma gjorde klart för mig att ”så gör man inte!”
Vart
tog de vägen? Varför plockade inte nya kärringar upp stafettpinnarna?
Effekten av kärringarnas frånfälle märks nämligen väldigt tydligt just
nu, och de är uppenbarligen hjärtinnerligt saknade.I
torsdags delade jag en länk på min Facebook. Det i sig är knappast
något att skriva om, men så började responsen komma. Tydligen hade
Carina Glenning, som i sin krönika i Corren skrivit under rubriken Vad
sysslar ni med, föräldrar?, berört ett ämne som engagerar.
Glenning
skriver om föräldrars oförmåga (eller ovilja?) till gränssättning, hur
barn tillåts härja fritt och hur allt går överstyr när föräldrars
visioner om frihet resulterar i att barnen tar över.
Glenning
skriver: ”Kalla mig gammeldags ni. Kalla mig stofil. Men vilken
vargflock, vilket schimpansgäng och vilken vanlig bondkattsmorsa som
helst begriper att man inte kan låta ungarna ta befälet. Det finns i
deras ryggmärg att situationen i så fall skulle bli ohållbar.
Därför
utövar de sin kärleksfulla föräldramakt tills avkomman lärt sig vett.
Det är inte att kränka, inte att inskränka, inte att hämma, inte att
förtrycka eller förminska. Det är att visa vägen, eftersom man vill sina
ungar det bästa. Det är att bädda för att andra av samma art ska stå ut
med dem. Det är att älska dem.”
Det
har sagts förr och jag säger det igen – som förälder är det inte vår
främsta uppgift att vara kompis med våra barn. Vår främsta uppgift är
att rusta våra barn för livet och skola dem till goda medmänniskor.
Kärleksfull gränssättning och tydlighet är en självklar del av en
förälders uppdrag. Jag vet att det varken är enkelt eller angenämt.
Ungarna kommer understundom att vara förbannade på oss, men det får vi
nog leva med. Alternativet är att de kommer att förakta oss för livet om
vi inte förser dem med de verktyg de behöver för att fungera i
samhället.
För
något år sedan hade jag det tveksamma nöjet att dela tågvagn med en
pappa och hans lilla dotter. Jag hade fönsterplats på ena sidan bordet,
de satt på den andra. Eller satt och satt. Dottern, som var i
fem-sexårsåldern, satt knappt alls. Endast iförd t-shirt och trosor (!)
nyttjade hon hela tågvagnen som sitt eget privata äventyrsland. Hon
sprang fram och tillbaka i gången, klättrade över bagage, hon skrek och
tjoade. Hon kastade vindruvor, genomförde möbelfaktatest med
dörröppnaren och använde sin pappa som klättervägg när hon skulle till
och från sin plats mitt emot mig.
Det gick att fysiskt förnimma hur irritationsnivån byggdes upp hos medresenärerna.
När
flickan smetat ner sig själv och hela bordet framför mig med övermogen
banan och ännu en halväten kaka splittrades i småsmulor vid nedslaget i
tidningen jag försökte läsa, fick jag nog. Så behärskat jag kunde bad
jag pappan be sin dotter att städa upp efter sig och sluta härja runt. Pappan
stirrade på mig.”Hon är faktiskt ett barn!” utbrast han förnärmat och
med en volym som faktiskt överröstade dotterns pågående hallaballoa.
”Hon är ett barn! Hon är för liten för krav!”. Tydligen blev han så
förolämpad över mina fascistiska krav på sin lilla ängel att han
plockade ihop familjens pick och pack och bytte vagn. Den utsmetade
bananen lämnades dock kvar. Med skal.
När
de bytte vagn undrade jag i mitt stilla sinne exakt när han hade tänkt
börja introducera det där med krav för dottern och hur de i så fall
skulle tas emot. Jag tröstade mig med att det inte var mitt problem, men
på sätt och vis hade jag fel. Idag har det nämligen visat sig vara även
mitt problem eftersom bristen på hyfs och respekt för sina medmänniskor
har utvecklats till något som närmast går att likna vid ett
samhällsproblem.
Att
det inte blir så trevlig stämning när alla uteslutande fokuserar på
sina egna behov och skiter i alla andras, tillhör knappast
behavioristisk överkurs och det är därför det finns ett globalt fenomen
som kallas uppfostran. Men faktum kvarstår. Väktare tvingas patrullera
våra gemensamma bibliotek och simhallar och påfallande ofta är orsaken
unga människor som berövats gåvan att få lära sig veta hut. Klassiska
skitungar, som min mormor skulle ha sagt.
Vi
som drillats i folkvett och vet att det tillhör självklarheter att
hålla upp dörrar, resa oss upp för äldre på bussen och låta människor få
studiero på biblioteken ser tysta på. Förstummade. För så gör man ju
inte. Man gör bara inte så och nu rycker det i pekfingrarna. Kärringen
håller på att vakna.Det
tycks som om vi är många som helst av allt skulle vilja ställa oss upp,
hytta med fingret och vråla ut ett kollektivt ”Vet hut!” både till
dessa små ligister och deras föräldrar.
Så vad hindrar oss?
Visst. ”Samhället” måste protestera. ”Någon” måste säga ifrån. ”Man” måste sätta gränser.
Men
som det stod på en anslagstavla i avsomnade Camp Victoria: ”Kofi Annans
bror jobbar inte här!” Det finns inte Någon Annan som gör något. Du och
jag är Någon Annan för alla andra. Samtidigt som vi väntar på att de
ska göra något, väntar de på oss. Och medan vi väntar på varandra så
patrullerar vaktbolagen våra gemensamma bibliotek och simhallar.
Ska
vi nöja oss med det, eller ska vi se till att få tillbaka ett samhälle
där vi beter oss som folk emot varandra? Det är en gigantisk uppgift men
jag vägrar tro att det är omöjligt. Det enda som behövs är en nation av
barska kärringar.
Har
kommande generationer riktig tur, så håller den svenska
folkhemskärringen på att vakna. Det vore nog det absolut bästa som kunde
hända just nu.
Länk till Corren: http://www.corren.se/bostad/carinaskronika/vad-sysslar-ni-med-foraldrar-8166336.aspx
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/06/29/jag-en-riktig-karring/
-------------------------------
- Exemplet med pappan ovan, och dennes helt ouppfostrade dotter, är ett utmärkt bevis på hur ynkligt svagt vissa förädrar uppträder i det offentliga rummet. Man ser samma ohyfs på flyplatser, t om i flygplan under färd, där speciella regelverk tycks undanta sk*tbarn. Mycket vanligt också bland jugge-blattiska och arabiska familjer, där får speciellt pojkarna fribrev att i princip bete sig hursomhelst. Att svenska pappor fallit in i den ouppfostrande rollen, får mig att ifrågasätta om en karl ("kärring?) som den ovan relaterade hösäcken skall ha sin frihet att "uppfostra" egna barn.
söndag 28 juni 2015
Avsentimentaliseringsverket
Den nye generaldirektören blickar ut över det femtiotal chefstjänstemän som tvångskommenderats till den nyinredda och eleganta föreläsningssalen, för att delta i verkets första omprogrammeringskurs. Där sitter också högt uppsatta chefer från Rädda Barnen och Röda Korset. De ser inte glada ut, men när makten kallar så lyder man.
Verkschefen harklar sig och inleder: ”Välkomna alla ni statens tjänstemän och företrädare för olika organisationer som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, har en lite egendomlig tillkomsthistoria, som kanske inte alla är fullt införstådda med. Det här är första gången som staten tagit intryck av det som framförts på en blogg, nämligen av pseudonymen Julia Caesar våren 2015. Så här skrev hon och plötsligt var det som myntet trillade ner hos en del politiker. Stenen som urholkar berget, ni vet!”
Sverige behöver avsentimentaliseras
I landet där alla utlänningar ses som offer, landet som dryper av sentimentalt offertänkande, är det en tuff insikt. Det tar emot. Som att svälja en igelkott motpiggs. Det är mycket lättare att klamra sig fast vid sin naivitet och tro alla om gott, tro att alla går att förändra. Men så är icke fallet.
Sveriges överskott av sentimentalitet har passerat gränsen för det patologiska. Om Sverige vore en sjuk kropp skulle den tas in för intensivvård och avprogrammering i form av avsentimentalisering. Sentimentaliteten behöver såpskuras bort ur klibbiga, kletiga vrår, och frisk luft släppas in.
Verkschefen fortsätter: ”Som alltid ligger det ju politiska intressen bakom tillkomsten och det är väl ingen hemlighet att det är Sverigedemokraterna som mer än andra riksdagspartier ivrat för vårt inrättande. Hur som helst, vi är landets 344:e myndighet. Personalstyrkan är blygsam så här i starten men vi har gott hopp om att kunna växa och göra nytta.
I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Jag ska gärna erkänna att jag inspirerats av det som en norsk advokat, Eirik Vinje, skrev i Verldens Gang om den norska 'godhetsindustrin'. Den liknar den vi har i Sverige, om än inte med samma proportioner. I vårt grannland är det nog inte fler än tiotusen människor sysselsatta.
I Norge såväl som i Sverige exploaterar godhetsindustrin medborgarnas empati. Det har nu tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar. Några av er minns förmodligen när Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén för några år sedan intervjuade Badre Abdelaty, en ambassadör på det egyptiska utrikesministeriet.
Det handlade om syriska flyktingar som olagligt hade tagit sig in i Egypten. Ambassadören sa att eftersom de brutit mot lagen om olaglig migration så skulle de utvisas. Han sa också att de inte kunde tillåta människor som varken hade pass eller visum att stanna i landet. När Cecilia Uddén möter denna oförståelse börjar hon gråta! Hon talar om för ambassadören att hon träffat barn som förlorat sina föräldrar, kvinnor som förlorat sina barn. Så säger hon anklagande till ambassadören att allt han kan säga är att Egypten har sina regler. Då lutar sig ambassadören fram och stänger av Cecilia Uddéns bandspelare, förklarar intervjun avslutad och går därifrån.
Cecilia Uddén börjar gråta i radio
Det var ingenting som Cecilia Uddén kunde acceptera. Hon sände programmet där man hör hur hon faller i gråt. Känslor säljer bäst och tyvärr har det blivit så att känslorna har blivit viktigare än förnuftet. Ni vet hur det är, när man blir upprörd och får en tjock klump i halsen, då vill man göra något! Och då är det lätt hänt att man fattar ett felaktigt beslut. Här på Avsentimentaliseringsverket anser vi att ambassadören gjorde helt rätt. Land ska med lag byggas. Egypten, som dock i övrigt inte är något föredöme precis, ska naturligtvis inte styras av gråtande utrikeskorrespondenter från Sverige.
Ett annat och färskare exempel är att Rädda Barnen på kuvertet till sitt senaste tiggarutskick i röd text tryckt: ”Barn på flykt till Europa ska inte behöva dö på Medelhavet”. Så långt är vi ense, men när det gäller att förhindra att de dör, så har Rädda Barnen ingen lösning, trots att det är uppenbart hur en sådan ser ut. Om ingen som försöker att illegalt ta sig in i Europa över Medelhavet släpps in utan skickas tillbaka, så dör inte barnen, därför att då upphör verksamheten. Så har Australien gjort och räddat tusentals liv. Jag ser upprörda miner och huvudskakningar hos er i salen. Nå, det var förväntat. Vi här på Avsentimentaliseringsverket kan bara hoppas att när den här kursen är genomgången ska ni alla förstå hur barn förhindras att dö på Medelhavet.
Ett helt annat exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.
Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Inte Somalia och Sverige heller. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.
Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”
Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.
”Privat kan ni förstås kalla dem för vad ni vill, men från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår generaldirektören för Avsentimentaliseringsverket fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”
Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar kallt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.
Föreläsningen fortsätter: ”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid.
Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.
Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Om vi vill behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska. Nåja, med vissa begränsningar. Men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.
Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk! Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Det är ett sentimentalt åtagande och allt sentimentalt måste bort. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.
Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande, Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.
Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:
Bro bro breja
Stockar och stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram, här fram
Förrän han visar sitt pass och sitt namn
Vad heter han?
Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Det är ett stickprov och gränsbevakarna ska se till att ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:
Har du inga papper du
Papper du, papper du
Har du inga papper du
Ja eller nej?
De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”
Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen? Är det nu meningen att de ska leka fnoskiga lekar?
”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”
Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.
Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”
”Jaaa!”
”Och inte sentimentalt?”
”Neej!”
Karl-Olov Arnstberg
Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2015/05/27/avsentimentaliseringsverket/
-----------------------------------------
- "Don't micromanage the problem", säger den egyptiske ambassadören, när CU snyftande kör en tyck-synd-om~vals, ang en påstådd 'mamma' ('flykting' givetvs), som mist tre döttrar. Man skäms verkligen när en svensk SR-reporter sitter och dravlar känslomässigt, ang ett annat lands regelverk ang landets säkerhet och behandling av passlösa invällare. "Vi släpper inte in folk utan vederbörliga handlingar, vi har ett regelverk i Egypten", säger ambassadören.
Lyssna på hela radioinslaget, och kommentarerna frånprogrammakarna.
Verkschefen harklar sig och inleder: ”Välkomna alla ni statens tjänstemän och företrädare för olika organisationer som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, har en lite egendomlig tillkomsthistoria, som kanske inte alla är fullt införstådda med. Det här är första gången som staten tagit intryck av det som framförts på en blogg, nämligen av pseudonymen Julia Caesar våren 2015. Så här skrev hon och plötsligt var det som myntet trillade ner hos en del politiker. Stenen som urholkar berget, ni vet!”
Sverige behöver avsentimentaliseras
I landet där alla utlänningar ses som offer, landet som dryper av sentimentalt offertänkande, är det en tuff insikt. Det tar emot. Som att svälja en igelkott motpiggs. Det är mycket lättare att klamra sig fast vid sin naivitet och tro alla om gott, tro att alla går att förändra. Men så är icke fallet.
Sveriges överskott av sentimentalitet har passerat gränsen för det patologiska. Om Sverige vore en sjuk kropp skulle den tas in för intensivvård och avprogrammering i form av avsentimentalisering. Sentimentaliteten behöver såpskuras bort ur klibbiga, kletiga vrår, och frisk luft släppas in.
Verkschefen fortsätter: ”Som alltid ligger det ju politiska intressen bakom tillkomsten och det är väl ingen hemlighet att det är Sverigedemokraterna som mer än andra riksdagspartier ivrat för vårt inrättande. Hur som helst, vi är landets 344:e myndighet. Personalstyrkan är blygsam så här i starten men vi har gott hopp om att kunna växa och göra nytta.
I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Jag ska gärna erkänna att jag inspirerats av det som en norsk advokat, Eirik Vinje, skrev i Verldens Gang om den norska 'godhetsindustrin'. Den liknar den vi har i Sverige, om än inte med samma proportioner. I vårt grannland är det nog inte fler än tiotusen människor sysselsatta.
I Norge såväl som i Sverige exploaterar godhetsindustrin medborgarnas empati. Det har nu tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar. Några av er minns förmodligen när Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén för några år sedan intervjuade Badre Abdelaty, en ambassadör på det egyptiska utrikesministeriet.
Det handlade om syriska flyktingar som olagligt hade tagit sig in i Egypten. Ambassadören sa att eftersom de brutit mot lagen om olaglig migration så skulle de utvisas. Han sa också att de inte kunde tillåta människor som varken hade pass eller visum att stanna i landet. När Cecilia Uddén möter denna oförståelse börjar hon gråta! Hon talar om för ambassadören att hon träffat barn som förlorat sina föräldrar, kvinnor som förlorat sina barn. Så säger hon anklagande till ambassadören att allt han kan säga är att Egypten har sina regler. Då lutar sig ambassadören fram och stänger av Cecilia Uddéns bandspelare, förklarar intervjun avslutad och går därifrån.
Det var ingenting som Cecilia Uddén kunde acceptera. Hon sände programmet där man hör hur hon faller i gråt. Känslor säljer bäst och tyvärr har det blivit så att känslorna har blivit viktigare än förnuftet. Ni vet hur det är, när man blir upprörd och får en tjock klump i halsen, då vill man göra något! Och då är det lätt hänt att man fattar ett felaktigt beslut. Här på Avsentimentaliseringsverket anser vi att ambassadören gjorde helt rätt. Land ska med lag byggas. Egypten, som dock i övrigt inte är något föredöme precis, ska naturligtvis inte styras av gråtande utrikeskorrespondenter från Sverige.
Ett annat och färskare exempel är att Rädda Barnen på kuvertet till sitt senaste tiggarutskick i röd text tryckt: ”Barn på flykt till Europa ska inte behöva dö på Medelhavet”. Så långt är vi ense, men när det gäller att förhindra att de dör, så har Rädda Barnen ingen lösning, trots att det är uppenbart hur en sådan ser ut. Om ingen som försöker att illegalt ta sig in i Europa över Medelhavet släpps in utan skickas tillbaka, så dör inte barnen, därför att då upphör verksamheten. Så har Australien gjort och räddat tusentals liv. Jag ser upprörda miner och huvudskakningar hos er i salen. Nå, det var förväntat. Vi här på Avsentimentaliseringsverket kan bara hoppas att när den här kursen är genomgången ska ni alla förstå hur barn förhindras att dö på Medelhavet.
Ett helt annat exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.
Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Inte Somalia och Sverige heller. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.
Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”
Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.
”Privat kan ni förstås kalla dem för vad ni vill, men från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår generaldirektören för Avsentimentaliseringsverket fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”
Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar kallt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.
Föreläsningen fortsätter: ”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid.
Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.
Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Om vi vill behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska. Nåja, med vissa begränsningar. Men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.
Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk! Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Det är ett sentimentalt åtagande och allt sentimentalt måste bort. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.
Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande, Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.
Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:
Bro bro breja
Stockar och stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram, här fram
Förrän han visar sitt pass och sitt namn
Vad heter han?
Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Det är ett stickprov och gränsbevakarna ska se till att ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:
Har du inga papper du
Papper du, papper du
Har du inga papper du
Ja eller nej?
De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”
Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen? Är det nu meningen att de ska leka fnoskiga lekar?
”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”
Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.
Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”
”Jaaa!”
”Och inte sentimentalt?”
”Neej!”
Karl-Olov Arnstberg
Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2015/05/27/avsentimentaliseringsverket/
-----------------------------------------
- "Don't micromanage the problem", säger den egyptiske ambassadören, när CU snyftande kör en tyck-synd-om~vals, ang en påstådd 'mamma' ('flykting' givetvs), som mist tre döttrar. Man skäms verkligen när en svensk SR-reporter sitter och dravlar känslomässigt, ang ett annat lands regelverk ang landets säkerhet och behandling av passlösa invällare. "Vi släpper inte in folk utan vederbörliga handlingar, vi har ett regelverk i Egypten", säger ambassadören.
Lyssna på hela radioinslaget, och kommentarerna frånprogrammakarna.
När den stora tystnaden rullar in
När Jerry Williams sjunger ”Det är då det stora vemodet rullar in … ” i Ted Ströms briljanta Vintersaga från 1984, ryser jag i hela kroppen.
Något som också får mig att rysa är Den Stora Tystnaden som rullat in över Sverige. Folkets röster har tystnat, debattörernas dämpats till ett tragiskt lagom-mummel där ingen törs vika från mittfåran.
Och politikerna tiger.
Att något är rejält fel med landet är många överens om. Men ytterst få törs prata om det. Eller skriva under eget namn.
Det är illa. Riktigt illa.
Under det senaste halvåret har jag åkt runt en del i Sverige. Pratat med vanligt folk, gamla och unga. Många känner oro för de stora förändringar som landet går igenom när klimatet hårdnar, välfärden demonteras, förorterna förvandlas till konfliktfyllda ghetton med bränder och skottlossningar och den organiserade kriminaliteten breder ut sig alltmer.
De jag pratar med uppvisar ett nytt beteende. Innan de säger var de tycker ser de sig noga om. Sedan böjer de sig fram och viskar. Ofta börjar kommentaren med: ”Jag är inte rasist, men … ”
För sådär är det ju nu. Den som överhuvudtaget vågar öppna käften, speciellt när det gäller invandring, kulturkrockar eller tiggare, är enligt pk-maffian per definition rasist, nazist, fascist eller något annat avgrundsfult som slutar på -ist. Vilken evig tur att jag, som under årens lopp kallats allt från revolutionär vänsteridiot och kommunistsvin till högerextremist och rasist, inte bryr mig. Framförallt på grund av att de som svänger sig med ”rasist” uppenbarligen inte har det minsta begrepp om ordets rätta betydelse, och borde slå upp det.
Jag har rätt många invandrare i vänkretsen och de flesta har varit här i många år. Dessutom åker jag ofta taxi och har oftast diskussioner med chaufförerna som kommer från världens alla hörn. Gemensamt för alla dessa människor är att de utan tvekan vågar ge uttryck för sina åsikter och sällan hymlar med vad de tycker om olika folkgrupper och nationaliteter. De ställer sig också totalt oförstående till att vi ursvenskar är så rädda för att säga vad vi tycker och än mer oförstående till att vi inte längre vågar vara stolta över vårt land och vår flagga.
Samtidigt blir vi alltmer rädda, alltmer tysta, alltmer försiktiga. Detta i en tid där den öppna debatten om vart vi är på väg, kanske är viktigare än någonsin.
Men vi törs inte. Man kan ju bli skälld för att vara rasist. Eller ännu värre –Sverigedemokrat. Gudbevaremigväl, ja.
Jag har tidigare skrivit om något som verkligen skrämmer mig. Den somaliska journalisten Amun Abdullahi kom hit från Somalia som flykting 1991, fick jobb som reporter på Sveriges Radio och gjorde ett avslöjande reportage i Rinkeby om hur en ledare på en fritidsgård lockade ungdomar till den islamistiska rebellgruppen Al-Shabab. Amun blev hotad och utfrusen i Rinkeby där hennes bil sattes i brand. Lika utfrusen blev hon av kollegerna på Sveriges Radio, för att hon avslöjat en obehaglig sanning. Efter flera hot beslöt sig Amun för att sluta med journalistik och flytta tillbaka till Mogadishu. När den svenska reportern frågade om det inte är farligt där, svarade Amun:
”Här är det också farligt, här är farligare än i Mogadishu. När man inte säger sanningen, när man tystar människor … jag trodde på journalism och jag trodde också på Sveriges Radio och jag trodde på mig själv. Men alla tre krossades samtidigt.”
(Du kan se hela intervjun med Amun i mitt tidigare blogginlägg: ohrlund.se/blogg
Det är illa och mycket allvarligt när en somalisk kvinna flyr tillbaka till Somalia för att hon tycker att lögnerna, den undermåliga journalistiken och den falska tystnaden i Sverige är farligare än läget i Mogadishu. Tänk på det en stund.
Och politikerna tiger. Det är känsliga grejor, det där som Amun rotar i.
Inte bara det. I ett invandrartätt område i Landskrona blir två poliser som jagar en mc-tjuv omringade av en stor grupp invandrare som är hotfulla. Poliserna begär förstärkning och ledningscentralen skickar fram ett helt gäng bilar men beordrar dem att vänta utanför området ”för att inte provocera”! Polisens ledning kastar två av kollegerna till vargarna och deras räddning blir att byäldsten i området gillar dem och beordrar lynchmobben att skingra sig så att poliserna får gå. Affären tystas ner.
Och politikerna tiger.
Vi har problem med katastrofala skolresultat, med femtonåringar som inte kan läsa och skriva när de lämnar skolan. Vi har problem med en okontrollerad invandring som gör några få entreprenörer till mångmiljonärer på flyktingarnas och skattebetalarnas bekostnad. Vi har problem med tiggare som ockuperar bostäder och markområden, bygger kåkstäder och bajsar på gator och torg. Vi har problem med en krackelerande äldrevård, med utländska lastbilschaufförer som konkurrerar ut våra egna på osunda villkor. Vi har problem med att knarket väller in över de öppna gränserna som aldrig förr och dödar våra barn. Vi har problem med att organiserade kriminella har tagit över hela geografiska områden på ett sätt som gör att till och med polisen medger att slaget om områdena är förlorat. Senast har vi läst om att de organiserade kriminella nu tagit grepp om miljoninbringande sophantering och att fem mördats i kriget om svarta hyreskontrakt i storstäderna.
Vi ser oss omkring och viskar. Och politikerna tiger.
Den Stora Tystnaden – farligare än allt annat tillsammans – rullar in.
För en tid sedan pratade jag med en högt uppsatt politiker i ett av mittenpartierna, låt oss kalla vederbörande för X. Jag frågade varför X, som i andra frågor är rätt tuff, inte tordes ta en debatt om den okontrollerade flyktingmottagning som har kantrat, med personliga och samhällsmässiga tragedier som följd. X såg allvarlig ut och sa:
”Du förstår inte. Jag har veckopendlat till Stockholm i tio år för att jag tror att jag kan vara med och skapa ett bättre samhälle. Min familj har fått offra massor. Om jag går upp i talarstolen och antyder att jag vill diskutera invandring eller flyktingmottagning, så kan jag en timme senare packa väskan, åka hem och tio års jobb är bortkastat. Så känsligt, precis så känsligt är det.”
Den Stora Tystnaden rullar in. Skrämmande.
För några dagar sedan berättade Amineh Kakabaveh i Expressen om hur fundamentalistiska män tagit över makten i förorter, tvingar kvinnor att klä sig efter männens villkor, om hur kvinnor inte får vistas på kafeer och att unga tjejer inte vågar gå ut efter middagstid (I förorten växer mannens diktatur).
Sverige 2015. Politikerna tiger.
Det finns naturligtvis en politisk taktik i att vara tyst. Det är ingen hemlighet att den linje som nu förs sannolikt är ett av de största politiska misslyckandena i modern tid. Och – har man tur kommer det alltid värre nyheter som tar över. En massaker i USA, ett skrammel från Putin, en naturkatastrof i Asien eller en färja som har kantrat i Långtbortistan.
Något som drar bort uppmärksamheten.
Men det är inte acceptabelt att statsministern som nyss fått löneförhöjning till 160 000 kronor i månaden, och ministrarna som fått höjt till 127 000, är tysta.
I näringslivet betalar man bra löner för hög kompetens. Man ställer också mycket stora krav på dem som fått de höga lönerna. De kraven har vi också all rätt att ställa på de politiker som skrikit ”JAG vill leda landet!”.
Gör det då, för fan, led landet! Kavla upp ärmarna, stick ner händerna i det skitiga avloppet och börja rensa.
Och du som inte är politiker – stå upp för din åsikt och var stolt över att ha en. Det här ska föreställa en demokrati och du har all rätt att tycka utan att behöva se dig omkring först, huka eller viska.
För om vi fortsätter med hukandet och viskandet, är vi illa ute.
Ref: ohrlund.se
Källa: http://www.exponerat.net/dag-ohrlund-nar-den-stora-tystnaden-rullar-in/
Något som också får mig att rysa är Den Stora Tystnaden som rullat in över Sverige. Folkets röster har tystnat, debattörernas dämpats till ett tragiskt lagom-mummel där ingen törs vika från mittfåran.
Och politikerna tiger.
Att något är rejält fel med landet är många överens om. Men ytterst få törs prata om det. Eller skriva under eget namn.
Det är illa. Riktigt illa.
Under det senaste halvåret har jag åkt runt en del i Sverige. Pratat med vanligt folk, gamla och unga. Många känner oro för de stora förändringar som landet går igenom när klimatet hårdnar, välfärden demonteras, förorterna förvandlas till konfliktfyllda ghetton med bränder och skottlossningar och den organiserade kriminaliteten breder ut sig alltmer.
De jag pratar med uppvisar ett nytt beteende. Innan de säger var de tycker ser de sig noga om. Sedan böjer de sig fram och viskar. Ofta börjar kommentaren med: ”Jag är inte rasist, men … ”
För sådär är det ju nu. Den som överhuvudtaget vågar öppna käften, speciellt när det gäller invandring, kulturkrockar eller tiggare, är enligt pk-maffian per definition rasist, nazist, fascist eller något annat avgrundsfult som slutar på -ist. Vilken evig tur att jag, som under årens lopp kallats allt från revolutionär vänsteridiot och kommunistsvin till högerextremist och rasist, inte bryr mig. Framförallt på grund av att de som svänger sig med ”rasist” uppenbarligen inte har det minsta begrepp om ordets rätta betydelse, och borde slå upp det.
Jag har rätt många invandrare i vänkretsen och de flesta har varit här i många år. Dessutom åker jag ofta taxi och har oftast diskussioner med chaufförerna som kommer från världens alla hörn. Gemensamt för alla dessa människor är att de utan tvekan vågar ge uttryck för sina åsikter och sällan hymlar med vad de tycker om olika folkgrupper och nationaliteter. De ställer sig också totalt oförstående till att vi ursvenskar är så rädda för att säga vad vi tycker och än mer oförstående till att vi inte längre vågar vara stolta över vårt land och vår flagga.
Samtidigt blir vi alltmer rädda, alltmer tysta, alltmer försiktiga. Detta i en tid där den öppna debatten om vart vi är på väg, kanske är viktigare än någonsin.
Men vi törs inte. Man kan ju bli skälld för att vara rasist. Eller ännu värre –Sverigedemokrat. Gudbevaremigväl, ja.
Jag har tidigare skrivit om något som verkligen skrämmer mig. Den somaliska journalisten Amun Abdullahi kom hit från Somalia som flykting 1991, fick jobb som reporter på Sveriges Radio och gjorde ett avslöjande reportage i Rinkeby om hur en ledare på en fritidsgård lockade ungdomar till den islamistiska rebellgruppen Al-Shabab. Amun blev hotad och utfrusen i Rinkeby där hennes bil sattes i brand. Lika utfrusen blev hon av kollegerna på Sveriges Radio, för att hon avslöjat en obehaglig sanning. Efter flera hot beslöt sig Amun för att sluta med journalistik och flytta tillbaka till Mogadishu. När den svenska reportern frågade om det inte är farligt där, svarade Amun:
”Här är det också farligt, här är farligare än i Mogadishu. När man inte säger sanningen, när man tystar människor … jag trodde på journalism och jag trodde också på Sveriges Radio och jag trodde på mig själv. Men alla tre krossades samtidigt.”
(Du kan se hela intervjun med Amun i mitt tidigare blogginlägg: ohrlund.se/blogg
Det är illa och mycket allvarligt när en somalisk kvinna flyr tillbaka till Somalia för att hon tycker att lögnerna, den undermåliga journalistiken och den falska tystnaden i Sverige är farligare än läget i Mogadishu. Tänk på det en stund.
Och politikerna tiger. Det är känsliga grejor, det där som Amun rotar i.
Inte bara det. I ett invandrartätt område i Landskrona blir två poliser som jagar en mc-tjuv omringade av en stor grupp invandrare som är hotfulla. Poliserna begär förstärkning och ledningscentralen skickar fram ett helt gäng bilar men beordrar dem att vänta utanför området ”för att inte provocera”! Polisens ledning kastar två av kollegerna till vargarna och deras räddning blir att byäldsten i området gillar dem och beordrar lynchmobben att skingra sig så att poliserna får gå. Affären tystas ner.
Och politikerna tiger.
Vi har problem med katastrofala skolresultat, med femtonåringar som inte kan läsa och skriva när de lämnar skolan. Vi har problem med en okontrollerad invandring som gör några få entreprenörer till mångmiljonärer på flyktingarnas och skattebetalarnas bekostnad. Vi har problem med tiggare som ockuperar bostäder och markområden, bygger kåkstäder och bajsar på gator och torg. Vi har problem med en krackelerande äldrevård, med utländska lastbilschaufförer som konkurrerar ut våra egna på osunda villkor. Vi har problem med att knarket väller in över de öppna gränserna som aldrig förr och dödar våra barn. Vi har problem med att organiserade kriminella har tagit över hela geografiska områden på ett sätt som gör att till och med polisen medger att slaget om områdena är förlorat. Senast har vi läst om att de organiserade kriminella nu tagit grepp om miljoninbringande sophantering och att fem mördats i kriget om svarta hyreskontrakt i storstäderna.
Vi ser oss omkring och viskar. Och politikerna tiger.
Den Stora Tystnaden – farligare än allt annat tillsammans – rullar in.
För en tid sedan pratade jag med en högt uppsatt politiker i ett av mittenpartierna, låt oss kalla vederbörande för X. Jag frågade varför X, som i andra frågor är rätt tuff, inte tordes ta en debatt om den okontrollerade flyktingmottagning som har kantrat, med personliga och samhällsmässiga tragedier som följd. X såg allvarlig ut och sa:
”Du förstår inte. Jag har veckopendlat till Stockholm i tio år för att jag tror att jag kan vara med och skapa ett bättre samhälle. Min familj har fått offra massor. Om jag går upp i talarstolen och antyder att jag vill diskutera invandring eller flyktingmottagning, så kan jag en timme senare packa väskan, åka hem och tio års jobb är bortkastat. Så känsligt, precis så känsligt är det.”
Den Stora Tystnaden rullar in. Skrämmande.
För några dagar sedan berättade Amineh Kakabaveh i Expressen om hur fundamentalistiska män tagit över makten i förorter, tvingar kvinnor att klä sig efter männens villkor, om hur kvinnor inte får vistas på kafeer och att unga tjejer inte vågar gå ut efter middagstid (I förorten växer mannens diktatur).
Sverige 2015. Politikerna tiger.
Det finns naturligtvis en politisk taktik i att vara tyst. Det är ingen hemlighet att den linje som nu förs sannolikt är ett av de största politiska misslyckandena i modern tid. Och – har man tur kommer det alltid värre nyheter som tar över. En massaker i USA, ett skrammel från Putin, en naturkatastrof i Asien eller en färja som har kantrat i Långtbortistan.
Något som drar bort uppmärksamheten.
Men det är inte acceptabelt att statsministern som nyss fått löneförhöjning till 160 000 kronor i månaden, och ministrarna som fått höjt till 127 000, är tysta.
I näringslivet betalar man bra löner för hög kompetens. Man ställer också mycket stora krav på dem som fått de höga lönerna. De kraven har vi också all rätt att ställa på de politiker som skrikit ”JAG vill leda landet!”.
Gör det då, för fan, led landet! Kavla upp ärmarna, stick ner händerna i det skitiga avloppet och börja rensa.
Och du som inte är politiker – stå upp för din åsikt och var stolt över att ha en. Det här ska föreställa en demokrati och du har all rätt att tycka utan att behöva se dig omkring först, huka eller viska.
För om vi fortsätter med hukandet och viskandet, är vi illa ute.
Ref: ohrlund.se
Källa: http://www.exponerat.net/dag-ohrlund-nar-den-stora-tystnaden-rullar-in/
Min plan för att förstöra Sverige
På en konferens i Washington om invandring och överbefolkning gjorde förre Coloradoguvenören Richard D. Lamm år 2005 reklam för en bok som kritiserade invandringen från Mexiko till USA, ”Mexifornia”, skriven av collegeprofessorn Victor Davis Hanson. Lamm beskrev i åtta punkter hur det skulle gå till att sänka USA. Det tog tre minuter. När han var klar spred sig en isande tystnad bland åhörarna. Han fick inga applåder. Inledningen lyder så här (min övers.):
Jag har en hemlig plan för att förgöra Amerika. Är du en av dem som anser att Amerika är för självbelåtet, för vitt, för självtillräckligt och för rikt så låt oss förstöra Amerika. Det är inte särskilt svårt. Historien visar att alla nationer är mer ömtåliga än medborgarna förstår. Ingen nation i historien har lyckats motstå tidens härjningar. Arnold Toynbee observerade att alla stora civilisationer stiger för att sedan gå under. Obducerar man dem visar deras historia att de alla begår självmord. Så här ser min plan ut.
Därefter följer de åtta punkterna, som finns både att lyssna till och att läsa på nätet.
Jag inspirerades och gjorde en liknande uppställning för Sveriges del, i 15 punkter:
1. Jag skulle tillsätta politiker som alltid riktade sig till medborgarna som individer. De skulle bygga upp ett finansiellt trygghetssystem som gjorde det möjligt för unga människor att kapa banden till sina familjer, gjorde ensamboende attraktivt och skilsmässor enkla. Systemet skulle också befria medelålders människor från att ta hand om sina åldrande föräldrar och anhöriga. Barnen skulle genom förskolor och lång skolgång fostras till att vara lojala mot staten, inte mot landet. Jag skulle konsekvent kalla staten för ”samhället”. Jag skulle se till att de förstod att nationalism var fult och farligt. Denna samhällsordning skulle jag presentera med positiva begrepp som trygghet, välfärd och socialt skyddsnät. Invånarna skulle på så sätt förmås att, hellre än att bygga upp starka familjeband, relatera till, känna förtroende för och bli beroende av staten. Systemet skulle finansieras via skatter, dvs. medborgarna skulle själva få betala för detta.
2. Därefter jag skulle bygga upp ett stort och starkt nät av myndigheter som fostrade och tog hand om medborgarna. Detta system skulle ha som mål att befria medborgarna från ansvar för sina egna handlingar. Varje gång en medborgare gjorde fel skulle detta, när det alls var möjligt, korrigeras utifrån axiomet att samhället på något sätt hade brustit i sin hantering. Medborgarna skulle få vänja sig vid att rikta sig till myndigheterna för att få hjälp och stöd med att leva sina liv och på så sätt fostras in i rollen som ”samhällets barn”. Vissa kritiker har längre tillbaka kallat detta system för social ingenjörskonst. Jag skulle föra in ”omsorg”, som ett tydligare positivt begrepp. Svenska myndigheter skulle visa en långt gående omsorg om medborgarna, för att ytterligare binda dem till samhället. Jag skulle se till att samhället försåg medborgarna med de nödvändiga bostäderna och via ett hyressystem tog betalt för dem. För de medborgare som ville bygga och äga sina egna bostäder skulle jag införa ett hårt bygglovssystem, som gjorde projektet dyrt och dessutom djävlades med dem så att så många som möjligt tappade lusten. För att ytterligare förebygga medborgarnas felsteg skulle jag komplettera landets lagar med ett informellt regleringssystem som jag skulle kalla för värdegrunden.
3. Jag skulle verka för att medborgarna blev mycket vaksamma på sina rättigheter och fokuserade på jämlikhet och rättvisa, i synnerhet mellan kvinnor och män. Jag skulle hävda att det var dags att förpassa det patriarkala samhället till historien. Med starka och självständiga kvinnors hjälp skulle jag se till att Sverige i samhällsbygget satsade på känslor istället för förstånd. Ambitionen skulle vara att göra Sverige gränslöst empatiskt. Eftersom medelålders män snarare litar till sitt intellekt än till sina känslor, gällde det att åstadkomma ett paradigmskifte. Kärntruppen i samhällets uppbyggnad och vidmakthållande måste tvingas bort från sina maktpositioner och vilka skulle kunna genomföra det om inte de orättvist hanterade och förtryckta kvinnorna? Det skulle därför vara nödvändigt med turbofeminism. Den skulle saluföras så hårt och effektivt att alla landets ledande politiker oavsett kön kallade sig för feminister. Jag skulle förklara att det för ett bättre och rättvisare samhälle var nödvändigt att de mer empatiska kvinnorna fick makten. Männen skulle tystas, alternativt skulle deras protester lämnas utan åtgärd. Jag skulle också införa kvotering i landets bolagsstyrelser. Bolaget som inte hade minst 40 procent kvinnor i styrelsen skulle försättas i konkurs.
4. Jag skulle se till att det vid högskolor och universitet infördes normkritik och en relativistisk syn på vad som är sanning. Studenterna och lärarna skulle läras inse att det inte finns oberoende sanningar. Vad som räknas som sanning beror på vem som saluför åsikten. Jag skulle förklara att hegemoni och sanning var ett begreppsligt tvillingpar. Strålkastarljuset skulle förflyttas till alla de minoriteter som tidigare varit förtryckta av majoriteten. In med kvinnorna istället för männen, givetvis. Ut med de tråkigt ”strejta” och in med de sexuella minoriteterna i form av bögar, lesbianer, transor och andra. In med prideparader! In med de religiösa i form av kristna minoriteter och muslimer. In med landets egna minoriteter som samer, romer, judar, tornedalsfinnar etc. och kalla dem för ursprungsbefolkningar. Jag skulle påstå att de varit diskriminerade och kränkta under århundraden. In med minoritetsspråk. Det spelar inte så stor roll om det nästan inte finns några som talar dem, som sydsamiska och jiddisch. In med dem bara! Rättvisefixeringen skulle kompletteras med ett kränkthetsperspektiv. In med minoriteters skyldighet att känna sig kränkta, med hets-mot-folkgrupp-lagar och diskrimineringsombudsmän, poster som företrädesvis skulle tillsättas med kvinnor. Och alla ”nysvenskar” måste lära sig att om de misslyckas med ett eller annat i det svenska samhället så beror det på att svenskarna diskriminerar dem.
5. Nu är det dags för den största av reformer, men jag skulle smyga in den så att ingen ens fattade att den ägde rum. In med det mångkulturella samhället. Jag skulle låta riksdagen rösta fram ett nytt slags samhälle som prioriterade mångfald och inte satte etniska svenskar i första rummet. Ett samhälle som genom kvoteringar och särskilda hänsyn förde fram minoriteterna och deras behov. Jag skulle om och om igen upprepa att alla människor är lika mycket värda och att det är orättvist om människor som är födda och uppvuxna i andra länder inte får samma eller bättre villkor som infödda svenskar. Det är heller inte mer än rätt att de lockas hit och får kompensation för alla de historiska oförrätter de har blivit utsatta för. Jag skulle också göra det klart att anhöriga är välkomna. Har de inga pengar och misslyckas med att finna ett jobb, så skulle jag se till att skattebetalarna försörjde dem.
6. Jag skulle kalla den glesa skaran av protesterande medborgare för fascister, nazister, rasister, främlingsfientliga och islamofober. Så skulle jag ivra för ett orwellskt nyspråk. Illegala invandrare blir papperslösa flyktingar. Ja, alla som söker sig till Sverige blir flyktingar. Tiggande romer blir EU-migranter. Jag skulle förvirra den ursprungliga monoetniska majoritetsbefolkningen genom att också kalla alla nykomlingar för svenskar eller nysvenskar. Om de kommer från Kina, Somalia eller Bangladesh, alla är de svenskar så fort de beviljats asyl. Särskilt svenska blir de när de beviljats medborgarskap, vilket bör ske så snart som möjligt. Jag skulle inte kräva någon prestation av dem, i form av språkprov eller kunskaper om Sverige.
7. Jag skulle upplysa de medborgare som var kritiskt inställda om att Sverige numera inte bara är ett mångkulturellt land utan också en humanitär stormakt. Det är nämligen vad man får om man gifter samman mångkultur med gränslös empati. Jag skulle införa politisk korrekthet som ett krav vid tillsättningen av statliga, kommunala och landstingstjänster. Eftersom Sverige blivit ett land som hyllar mångfald och gränslös empati, skulle jag markera att antalet asylsökande var ett bra mått på våra humanitära framgångar. Jag skulle acceptera dubbla medborgarskap.
8. Jag skulle inte tillåta begreppet massinvandring men jag skulle försvara fenomenet i sig, med motiveringen att invandring är lönsam därför att det har den ju tidigare visat sig vara. Jag skulle hävda att Sverige exempelvis är i stort behov av analfabeter från Somalia. Jag skulle påstå att massinvandringen också är nödvändig demografiskt, därför att svenskarna föder för få barn. Jag skulle se till att kontrollerande myndigheter i humanismens namn gravt misskötte kontrollen av vilka som beviljades asyl. Också skurkar och terrorister måste få rätt att leva i ett välfärdssamhälle! Om muslimska terrorister återvänder till Sverige efter väl förrättat värv, skulle jag se till att de fick experthjälp och ekonomiskt stöd när de på nytt måste anpassa sig till samhället.
9. Jag skulle prioritera asylsökande som aldrig levt i en demokrati, är lågutbildade (helst analfabeter) och själva misslyckats med att bygga upp fungerande samhällen. Jag skulle hävda att det är viktigt att vi ger de svagaste, mest förtryckta och lidande människorna i världen en chans. På så sätt får vi ett nytt och vitalt skikt av en undre underklass.
10. Jag skulle kräva av svenskarna att vara gränslöst toleranta, samtidigt som jag ekonomiskt skulle ge möjlighet för migranterna att bygga upp etniska minoritetsstrukturer. Jag skulle stödja hemspråksundervisning, egna moskéer och kyrkor samt på alla sätt uppmuntra invandrarna till att minnas, bejaka och odla sina ursprungskulturer och tillhörigheter. Jag skulle säga att också deras historia tillhör det svenska kulturarvet.
11. Skolan skulle jag förstöra genom att ösa reformer över den och utsätta den för ständigt nya förändringar och läroplaner. Jag skulle kämpa mot betyg och hemläxor. Lärarna skulle få släpa efter i löneutvecklingen och jag skulle ta ifrån dem deras auktoritet och sanktionsmöjligheter mot elever som saboterar undervisningen. Deras klasser skulle ständigt fyllas på med ”nysvenska barn” som inte kan svenska och inte har förutsättningar för att hänga med i undervisningen.
12. När ändå en liten skara av kritiker protesterar – det blir inte så många eftersom förtroendet för staten är så stort och svenskarna endast agerar individuellt – skulle jag bygga upp system för repression och folkfostran. Jag skulle ge kontroll- och informationsorgan som Expo en schysst budget och instruera medierna, i synnerhet kvällspressen, att hålla vakt och skända de medborgare som visade sig oförmögna inte bara till att tänka korrekt utan också att hålla tungan rätt i mun. Jag skulle kalla dem som inte förstått fördelarna med mångkultur för bondläppar och ”white trash”. Samtidigt skulle jag tala om hur berikande mångkulturen är genom alla de sorters mat och musik som Sverige får del av.
13. Jag skulle ge medierna tre uppgifter: 1. Slå larm om någon känd person gör eller säger något olämpligt med referens till mångkultur, massinvandring eller yttrandefrihet. 2. I konflikter mellan svenskar och invandrare, respektive mellan svenska myndigheter och invandrare, hävda alltid att det handlar om svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Invandrarna är alltid offer. 3. När ett avvisande eller en utvisning ska ske, visa alltid i teves nyhetsprogram hur sorgligt det är att dessa människor inte får stanna i Sverige. Helst ska skolbarn gråta och demonstrera för sina kamrater som riskerar att utvisas.
14. Jag skulle se till att inga etablerade förlag gav ut dissidentlitteratur. Om den kom ut på deras egna småförlag så skulle jag förhindra positiva recensioner. Sådan litteratur skulle inte köpas in av de offentliga biblioteken. Inga annonser i pressen skulle tillåtas. Det skulle bli en gemensam uppgift för alla goda krafter att skända dissidentförfattare, alternativt aldrig nämna dem, annat än om det var möjligt att påvisa deras rasismfascismnazismantisemitismfrämlingsfientlighetislamoafrofobi.
15. När jag lyckats förvandla Sverige till ett land utan bildningsideal och utan tillit mellan medborgarna, ett land med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet, fortsatt höga skatter men usel välfärd, med många och svåra konflikter mellan svenskar och olika grupperingar, med muslimska terrordåd, med hög kriminalitet, ja då är processen fullbordad. Då är det dags för dig som varit lojal mot mig och min insats för Sverige att glädjas över resultatet. Torka krokodiltårarna. Ta ditt pick och pack och flytta till ett annat land, där du kan leva ett bättre liv. Kanske kan du också där vara behjälplig med den kreativa förstörelsen?
Tycker du att min plan är lite mossig, att mycket av det jag föreslår redan är genomfört? Jag kan bara svara: Jovisst är det så!
Karl-Olov Arnstberg
Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2015/05/19/min-plan-for-att-forstora-sverige/
Jag har en hemlig plan för att förgöra Amerika. Är du en av dem som anser att Amerika är för självbelåtet, för vitt, för självtillräckligt och för rikt så låt oss förstöra Amerika. Det är inte särskilt svårt. Historien visar att alla nationer är mer ömtåliga än medborgarna förstår. Ingen nation i historien har lyckats motstå tidens härjningar. Arnold Toynbee observerade att alla stora civilisationer stiger för att sedan gå under. Obducerar man dem visar deras historia att de alla begår självmord. Så här ser min plan ut.
Därefter följer de åtta punkterna, som finns både att lyssna till och att läsa på nätet.
Jag inspirerades och gjorde en liknande uppställning för Sveriges del, i 15 punkter:
1. Jag skulle tillsätta politiker som alltid riktade sig till medborgarna som individer. De skulle bygga upp ett finansiellt trygghetssystem som gjorde det möjligt för unga människor att kapa banden till sina familjer, gjorde ensamboende attraktivt och skilsmässor enkla. Systemet skulle också befria medelålders människor från att ta hand om sina åldrande föräldrar och anhöriga. Barnen skulle genom förskolor och lång skolgång fostras till att vara lojala mot staten, inte mot landet. Jag skulle konsekvent kalla staten för ”samhället”. Jag skulle se till att de förstod att nationalism var fult och farligt. Denna samhällsordning skulle jag presentera med positiva begrepp som trygghet, välfärd och socialt skyddsnät. Invånarna skulle på så sätt förmås att, hellre än att bygga upp starka familjeband, relatera till, känna förtroende för och bli beroende av staten. Systemet skulle finansieras via skatter, dvs. medborgarna skulle själva få betala för detta.
2. Därefter jag skulle bygga upp ett stort och starkt nät av myndigheter som fostrade och tog hand om medborgarna. Detta system skulle ha som mål att befria medborgarna från ansvar för sina egna handlingar. Varje gång en medborgare gjorde fel skulle detta, när det alls var möjligt, korrigeras utifrån axiomet att samhället på något sätt hade brustit i sin hantering. Medborgarna skulle få vänja sig vid att rikta sig till myndigheterna för att få hjälp och stöd med att leva sina liv och på så sätt fostras in i rollen som ”samhällets barn”. Vissa kritiker har längre tillbaka kallat detta system för social ingenjörskonst. Jag skulle föra in ”omsorg”, som ett tydligare positivt begrepp. Svenska myndigheter skulle visa en långt gående omsorg om medborgarna, för att ytterligare binda dem till samhället. Jag skulle se till att samhället försåg medborgarna med de nödvändiga bostäderna och via ett hyressystem tog betalt för dem. För de medborgare som ville bygga och äga sina egna bostäder skulle jag införa ett hårt bygglovssystem, som gjorde projektet dyrt och dessutom djävlades med dem så att så många som möjligt tappade lusten. För att ytterligare förebygga medborgarnas felsteg skulle jag komplettera landets lagar med ett informellt regleringssystem som jag skulle kalla för värdegrunden.
3. Jag skulle verka för att medborgarna blev mycket vaksamma på sina rättigheter och fokuserade på jämlikhet och rättvisa, i synnerhet mellan kvinnor och män. Jag skulle hävda att det var dags att förpassa det patriarkala samhället till historien. Med starka och självständiga kvinnors hjälp skulle jag se till att Sverige i samhällsbygget satsade på känslor istället för förstånd. Ambitionen skulle vara att göra Sverige gränslöst empatiskt. Eftersom medelålders män snarare litar till sitt intellekt än till sina känslor, gällde det att åstadkomma ett paradigmskifte. Kärntruppen i samhällets uppbyggnad och vidmakthållande måste tvingas bort från sina maktpositioner och vilka skulle kunna genomföra det om inte de orättvist hanterade och förtryckta kvinnorna? Det skulle därför vara nödvändigt med turbofeminism. Den skulle saluföras så hårt och effektivt att alla landets ledande politiker oavsett kön kallade sig för feminister. Jag skulle förklara att det för ett bättre och rättvisare samhälle var nödvändigt att de mer empatiska kvinnorna fick makten. Männen skulle tystas, alternativt skulle deras protester lämnas utan åtgärd. Jag skulle också införa kvotering i landets bolagsstyrelser. Bolaget som inte hade minst 40 procent kvinnor i styrelsen skulle försättas i konkurs.
4. Jag skulle se till att det vid högskolor och universitet infördes normkritik och en relativistisk syn på vad som är sanning. Studenterna och lärarna skulle läras inse att det inte finns oberoende sanningar. Vad som räknas som sanning beror på vem som saluför åsikten. Jag skulle förklara att hegemoni och sanning var ett begreppsligt tvillingpar. Strålkastarljuset skulle förflyttas till alla de minoriteter som tidigare varit förtryckta av majoriteten. In med kvinnorna istället för männen, givetvis. Ut med de tråkigt ”strejta” och in med de sexuella minoriteterna i form av bögar, lesbianer, transor och andra. In med prideparader! In med de religiösa i form av kristna minoriteter och muslimer. In med landets egna minoriteter som samer, romer, judar, tornedalsfinnar etc. och kalla dem för ursprungsbefolkningar. Jag skulle påstå att de varit diskriminerade och kränkta under århundraden. In med minoritetsspråk. Det spelar inte så stor roll om det nästan inte finns några som talar dem, som sydsamiska och jiddisch. In med dem bara! Rättvisefixeringen skulle kompletteras med ett kränkthetsperspektiv. In med minoriteters skyldighet att känna sig kränkta, med hets-mot-folkgrupp-lagar och diskrimineringsombudsmän, poster som företrädesvis skulle tillsättas med kvinnor. Och alla ”nysvenskar” måste lära sig att om de misslyckas med ett eller annat i det svenska samhället så beror det på att svenskarna diskriminerar dem.
5. Nu är det dags för den största av reformer, men jag skulle smyga in den så att ingen ens fattade att den ägde rum. In med det mångkulturella samhället. Jag skulle låta riksdagen rösta fram ett nytt slags samhälle som prioriterade mångfald och inte satte etniska svenskar i första rummet. Ett samhälle som genom kvoteringar och särskilda hänsyn förde fram minoriteterna och deras behov. Jag skulle om och om igen upprepa att alla människor är lika mycket värda och att det är orättvist om människor som är födda och uppvuxna i andra länder inte får samma eller bättre villkor som infödda svenskar. Det är heller inte mer än rätt att de lockas hit och får kompensation för alla de historiska oförrätter de har blivit utsatta för. Jag skulle också göra det klart att anhöriga är välkomna. Har de inga pengar och misslyckas med att finna ett jobb, så skulle jag se till att skattebetalarna försörjde dem.
6. Jag skulle kalla den glesa skaran av protesterande medborgare för fascister, nazister, rasister, främlingsfientliga och islamofober. Så skulle jag ivra för ett orwellskt nyspråk. Illegala invandrare blir papperslösa flyktingar. Ja, alla som söker sig till Sverige blir flyktingar. Tiggande romer blir EU-migranter. Jag skulle förvirra den ursprungliga monoetniska majoritetsbefolkningen genom att också kalla alla nykomlingar för svenskar eller nysvenskar. Om de kommer från Kina, Somalia eller Bangladesh, alla är de svenskar så fort de beviljats asyl. Särskilt svenska blir de när de beviljats medborgarskap, vilket bör ske så snart som möjligt. Jag skulle inte kräva någon prestation av dem, i form av språkprov eller kunskaper om Sverige.
7. Jag skulle upplysa de medborgare som var kritiskt inställda om att Sverige numera inte bara är ett mångkulturellt land utan också en humanitär stormakt. Det är nämligen vad man får om man gifter samman mångkultur med gränslös empati. Jag skulle införa politisk korrekthet som ett krav vid tillsättningen av statliga, kommunala och landstingstjänster. Eftersom Sverige blivit ett land som hyllar mångfald och gränslös empati, skulle jag markera att antalet asylsökande var ett bra mått på våra humanitära framgångar. Jag skulle acceptera dubbla medborgarskap.
8. Jag skulle inte tillåta begreppet massinvandring men jag skulle försvara fenomenet i sig, med motiveringen att invandring är lönsam därför att det har den ju tidigare visat sig vara. Jag skulle hävda att Sverige exempelvis är i stort behov av analfabeter från Somalia. Jag skulle påstå att massinvandringen också är nödvändig demografiskt, därför att svenskarna föder för få barn. Jag skulle se till att kontrollerande myndigheter i humanismens namn gravt misskötte kontrollen av vilka som beviljades asyl. Också skurkar och terrorister måste få rätt att leva i ett välfärdssamhälle! Om muslimska terrorister återvänder till Sverige efter väl förrättat värv, skulle jag se till att de fick experthjälp och ekonomiskt stöd när de på nytt måste anpassa sig till samhället.
9. Jag skulle prioritera asylsökande som aldrig levt i en demokrati, är lågutbildade (helst analfabeter) och själva misslyckats med att bygga upp fungerande samhällen. Jag skulle hävda att det är viktigt att vi ger de svagaste, mest förtryckta och lidande människorna i världen en chans. På så sätt får vi ett nytt och vitalt skikt av en undre underklass.
10. Jag skulle kräva av svenskarna att vara gränslöst toleranta, samtidigt som jag ekonomiskt skulle ge möjlighet för migranterna att bygga upp etniska minoritetsstrukturer. Jag skulle stödja hemspråksundervisning, egna moskéer och kyrkor samt på alla sätt uppmuntra invandrarna till att minnas, bejaka och odla sina ursprungskulturer och tillhörigheter. Jag skulle säga att också deras historia tillhör det svenska kulturarvet.
11. Skolan skulle jag förstöra genom att ösa reformer över den och utsätta den för ständigt nya förändringar och läroplaner. Jag skulle kämpa mot betyg och hemläxor. Lärarna skulle få släpa efter i löneutvecklingen och jag skulle ta ifrån dem deras auktoritet och sanktionsmöjligheter mot elever som saboterar undervisningen. Deras klasser skulle ständigt fyllas på med ”nysvenska barn” som inte kan svenska och inte har förutsättningar för att hänga med i undervisningen.
12. När ändå en liten skara av kritiker protesterar – det blir inte så många eftersom förtroendet för staten är så stort och svenskarna endast agerar individuellt – skulle jag bygga upp system för repression och folkfostran. Jag skulle ge kontroll- och informationsorgan som Expo en schysst budget och instruera medierna, i synnerhet kvällspressen, att hålla vakt och skända de medborgare som visade sig oförmögna inte bara till att tänka korrekt utan också att hålla tungan rätt i mun. Jag skulle kalla dem som inte förstått fördelarna med mångkultur för bondläppar och ”white trash”. Samtidigt skulle jag tala om hur berikande mångkulturen är genom alla de sorters mat och musik som Sverige får del av.
13. Jag skulle ge medierna tre uppgifter: 1. Slå larm om någon känd person gör eller säger något olämpligt med referens till mångkultur, massinvandring eller yttrandefrihet. 2. I konflikter mellan svenskar och invandrare, respektive mellan svenska myndigheter och invandrare, hävda alltid att det handlar om svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Invandrarna är alltid offer. 3. När ett avvisande eller en utvisning ska ske, visa alltid i teves nyhetsprogram hur sorgligt det är att dessa människor inte får stanna i Sverige. Helst ska skolbarn gråta och demonstrera för sina kamrater som riskerar att utvisas.
14. Jag skulle se till att inga etablerade förlag gav ut dissidentlitteratur. Om den kom ut på deras egna småförlag så skulle jag förhindra positiva recensioner. Sådan litteratur skulle inte köpas in av de offentliga biblioteken. Inga annonser i pressen skulle tillåtas. Det skulle bli en gemensam uppgift för alla goda krafter att skända dissidentförfattare, alternativt aldrig nämna dem, annat än om det var möjligt att påvisa deras rasismfascismnazismantisemitismfrämlingsfientlighetislamoafrofobi.
15. När jag lyckats förvandla Sverige till ett land utan bildningsideal och utan tillit mellan medborgarna, ett land med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet, fortsatt höga skatter men usel välfärd, med många och svåra konflikter mellan svenskar och olika grupperingar, med muslimska terrordåd, med hög kriminalitet, ja då är processen fullbordad. Då är det dags för dig som varit lojal mot mig och min insats för Sverige att glädjas över resultatet. Torka krokodiltårarna. Ta ditt pick och pack och flytta till ett annat land, där du kan leva ett bättre liv. Kanske kan du också där vara behjälplig med den kreativa förstörelsen?
Tycker du att min plan är lite mossig, att mycket av det jag föreslår redan är genomfört? Jag kan bara svara: Jovisst är det så!
Karl-Olov Arnstberg
Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2015/05/19/min-plan-for-att-forstora-sverige/
Folkomröstning spiken i kistan för Grekland
”Äntligen!” skulle man kunna utropa om inte så mycket stod på
spel. Det falska och meningslösa förhandlingsspel som pågått sedan den
vänsterextrema grekiska regeringen tillträdde i vintras är över. I och
med att Greklands premiärminister Alexis Tsipras i fredags utropade
folkomröstning om EU:s förhandlingsbud, något som parlamentet godkände
natten till idag, är förhandlingarna avslutade.
”För det, åtminstone, kan man vara tacksam”, kommenterar Bloomberg News och fortsätter: ”Det finns inte mycket annat att fira. Att nå nästa söndag [då folkomröstningen ska hållas] utan ett finansiellt sammanbrott för Grekland verkar omöjligt.”
- Bankerna kommer förmodligen inte att öppna på måndag. ECB har under förhandlingarna fortsatt att pumpa in miljarder euro i grekiska banker för att eurosedlar inte ska ta slut när grekerna börjat tömma sina bankkonton. Den utlåningen kommer förmodligen att upphöra.
På tisdag ska Grekland amortera 14 miljarder kronor till IMF. Det har aldrig hänt tidigare att stater inte betalat tillbaka lån till IMF enligt avtal. Bloomberg menar att grekiska regeringen kommer att tvingas utfärda skuldsedlar för kunna betala löner, pensioner och fakturor. Därmed kommer Grekland redan innan folkomröstningen 5 juli att vara halvvägs ute ur eurosystemet.
Eftersom Tsipras talar emot EU:s förhandlingsbud är det troligt att grekerna röstar nej till det i folkomröstningen. Då borde saken vara avgjord. Grekland har i så fall offentligt meddelat att man inte avser uppfylla villkoren för eurosamarbetet. Utträde är enda vägen. Jag skulle vilja påstå att Grekland aldrig någonsin tänkt följa valutasamarbetets regelverk. Ända sedan man på falsk statistik inträdde i eurosamarbetet har det handlat om att lura till sig lån som man aldrig haft för avsikt att betala.
Det har egentligen aldrig funnits någon annan väg än utträde för Grekland. Det är sorgligt att det tillåtits gå så här långt. Redan när man avslöjade grekiska statens fiffel för flera år sedan borde man vidtagit kraftfulla åtgärder. Men eftersom valutaunionen skapades långt före dess nödvändiga förutsättning i form av politisk union, fanns inte handlingskraften att ta itu med Grekland.
Mina tankar går till den gamla formuleringen, ”Bättre en ände med förskräckelse, än en förskräckelse utan ände.”
Källa: http://erixon.com/blogg/2015/06/folkomrostning-spiken-i-kistan-for-grekland/
--------------------------------
- Vilken fifflare i övrigt, får lån på banken? Vilken fifflare i övrigt kan strunta i att betala sina lån, strunta i att amortera skulder plus fastställd ränta? Det är en EU-skandal av rang, att Kräkland behandlasts med silkesvantar, och ger intrycket att regelverk är till för att kringgås eller strunta i. En ynka skitstat, med ca 2% av EU: samlade omslutning, kan man mycket väl vara utan, alla "varnande" röster får i så fall förklara hur EU kunde överleva utan de senare tillkomna, Polen, Rumänine, Bulgarien och baltstaterna. Det finns inga bärkraftiga argument för Grekland, tvärtom, landet är bankrutt och skall hanteras som en konkurs, en statsbankrutt. Ut med kräkerna!!!
Dom lär inte få det lätt utanför euron, vilken bank eller finansinstitut vill låna ut pengar till ett land som är kapitalt misskött, bevisligen inte kan hantera sina intäkter/utgifter? När Grekland sparkat liv i sin egen valuta, drachmer, lär det bli en superdevalvering, papperspengar som kräver en skottkärra för att handla en matkasse i Aten. Men, rätt åt dom, pensionering vid 42 års ålder är ett av helt bisarra förhållanden som kräkerna skapat åt sig själva, på övriga EU-länders och finansinstituts bekostnad.
”För det, åtminstone, kan man vara tacksam”, kommenterar Bloomberg News och fortsätter: ”Det finns inte mycket annat att fira. Att nå nästa söndag [då folkomröstningen ska hållas] utan ett finansiellt sammanbrott för Grekland verkar omöjligt.”
- Bankerna kommer förmodligen inte att öppna på måndag. ECB har under förhandlingarna fortsatt att pumpa in miljarder euro i grekiska banker för att eurosedlar inte ska ta slut när grekerna börjat tömma sina bankkonton. Den utlåningen kommer förmodligen att upphöra.
På tisdag ska Grekland amortera 14 miljarder kronor till IMF. Det har aldrig hänt tidigare att stater inte betalat tillbaka lån till IMF enligt avtal. Bloomberg menar att grekiska regeringen kommer att tvingas utfärda skuldsedlar för kunna betala löner, pensioner och fakturor. Därmed kommer Grekland redan innan folkomröstningen 5 juli att vara halvvägs ute ur eurosystemet.
Eftersom Tsipras talar emot EU:s förhandlingsbud är det troligt att grekerna röstar nej till det i folkomröstningen. Då borde saken vara avgjord. Grekland har i så fall offentligt meddelat att man inte avser uppfylla villkoren för eurosamarbetet. Utträde är enda vägen. Jag skulle vilja påstå att Grekland aldrig någonsin tänkt följa valutasamarbetets regelverk. Ända sedan man på falsk statistik inträdde i eurosamarbetet har det handlat om att lura till sig lån som man aldrig haft för avsikt att betala.
Det har egentligen aldrig funnits någon annan väg än utträde för Grekland. Det är sorgligt att det tillåtits gå så här långt. Redan när man avslöjade grekiska statens fiffel för flera år sedan borde man vidtagit kraftfulla åtgärder. Men eftersom valutaunionen skapades långt före dess nödvändiga förutsättning i form av politisk union, fanns inte handlingskraften att ta itu med Grekland.
Mina tankar går till den gamla formuleringen, ”Bättre en ände med förskräckelse, än en förskräckelse utan ände.”
Källa: http://erixon.com/blogg/2015/06/folkomrostning-spiken-i-kistan-for-grekland/
Ref: Nej, nej, nej gå inte på Tsipras nya påhitt
--------------------------------
- Vilken fifflare i övrigt, får lån på banken? Vilken fifflare i övrigt kan strunta i att betala sina lån, strunta i att amortera skulder plus fastställd ränta? Det är en EU-skandal av rang, att Kräkland behandlasts med silkesvantar, och ger intrycket att regelverk är till för att kringgås eller strunta i. En ynka skitstat, med ca 2% av EU: samlade omslutning, kan man mycket väl vara utan, alla "varnande" röster får i så fall förklara hur EU kunde överleva utan de senare tillkomna, Polen, Rumänine, Bulgarien och baltstaterna. Det finns inga bärkraftiga argument för Grekland, tvärtom, landet är bankrutt och skall hanteras som en konkurs, en statsbankrutt. Ut med kräkerna!!!
Dom lär inte få det lätt utanför euron, vilken bank eller finansinstitut vill låna ut pengar till ett land som är kapitalt misskött, bevisligen inte kan hantera sina intäkter/utgifter? När Grekland sparkat liv i sin egen valuta, drachmer, lär det bli en superdevalvering, papperspengar som kräver en skottkärra för att handla en matkasse i Aten. Men, rätt åt dom, pensionering vid 42 års ålder är ett av helt bisarra förhållanden som kräkerna skapat åt sig själva, på övriga EU-länders och finansinstituts bekostnad.
RLM Intervjuar Sandelin & Arnstberg
- En video der er født klassikker. Desværre spiller, som de begge siger, fakta overhovedet ingen rolle i svensk indvandringsdebat. Al ære til dem begge at de stadig vil tale for overvejende døve øren, og intet under at de begge ser temmelig sort på Sveriges fremtid. RLM
Källa: http://snaphanen.dk/2015/06/28/rlm-intervjuar-gunnar-sandelin-karl-olov-arnstberg/
-----------------------------
- Den kompakta PK-ismen har lett till pessimismen ökar, både bland experter och andra. Sandelin och Arnstberg ger uttryck för samma sak, hela samhället är så inpyrt av massinvandringen, därtill alla konsekvensberörda, som företag, offentliga organ m fl, som livnär sig på den sjukt höga invällargruppen.
Välfärdsstaten är sedan länge under nedrustning, helt enligt den hatiske Reinfeldts Sverigefientliga och välfärdshatiska inställning. Löfvén är "för dum för att förstå", är S&A's klarsynta analys. Och det kommer att bli värre, på marschen mot u-landsstatus, detta är redan logiskt underbyggt av statistiker och statsvetare, som vågar luta sig mot fakta.
lördag 27 juni 2015
"Om Muhamed hetat Martin"
- Denna insändarskribent tror inte att media hade agerat likadant i sin bevakning av våldtäkten mot 12-åriga Ida i Sundsvall om rollerna varit ombytta.
Martin, 18 år, har på något sätt de senaste dagarna kommit att symbolisera den värsta formen av rasism.
Det är svårt att inte känna bottenlös avsky när man läser om Martins rasistiska illdåd. Om hur han lurade med sig den 12-åriga somaliska flickan Isra. Hur han slet sönder hennes slöja, misshandlade och våldtog henne.
Hur han flera gånger under våldtäkten upprepade att "vit snopp är dyrt". Att han på detta sätt markerade sin egen "ras" och hans förakt för henne, hennes religion och kanske inte minst hennes hudfärg. Om hur Isra efter övegreppet blödde kraftigt och var skadad på sätt vi inte ens vill tänka på.
Som väl är lever vi i ett upplyst land där man tar avstånd från sådana rasistdåd. Den ena politikern efter den andra har de senaste dagarna gått ut och kraftfullt fördömt Martins rasistiska hatbrott.
"Ett avskyvärt illdåd", sade justitieminister Morgan Johansson, precis som han sade efter moskébranden i julas. Och hans ministerkollega Alice Bah-Kuhnke fördömde övergreppet med orden "inget kan vara allvarligare" medan statsminister Stefan Löfven kort och gott kallade det "vidrigt".
Men det är inte bara politiker och ministrar i regeringen som uppmärksammat och fördömt övergreppet som Isra utsattes för. Dagens Nyheters expert på fascism, Henrik Arnstad, har förklarat för oss att "hatet bedrivs, organiseras och manifesteras av Sveriges tredje största parti" genom att koppla övergreppet till den öppna rasism som SD står för.
På samma sätt har den ena ledar- och kulturskribenten efter den andra markerat mot hatet, mot främlingsfientligheten och mot rasismen.
Framstående chefredaktörer, ledarskribenter och krönikörer som Jan Helin, Thomas Mattsson, Peter Wolodarski, Åsa Linderborg, Oisín Cantwell, Anders Lindberg, Fredrik Virtanen och många många fler har fördömt hatet.
Det ger på något sätt ett hopp i tillvaron, att veta att vi är många som protesterar. Att vi är många som står på den goda sidan.
Men.
Martin heter inte Martin, han heter Muhamed.
Muhamed är inte svensk, han är somalier.
Isra heter inte Isra, hon heter Ida.
Slöjan som slets sönder var inte en slöja, den var en jacka.
Och snoppen är inte vit, den är svart.
Plötsligt, bara genom att ändra ett par namn och hudfärger i vår berättelse, så är det rasistiska illdådet inte längre ett "avskyvärt illdåd". Det är inte längre något som fördöms med orden "inget kan vara allvarligare" och det är heller inte något som statsministern kallar "vidrigt".
Ingen chefredaktör, ingen krönikör och ingen kulturskribent fördömer det rasistiska hatbrottet. Istället blir det som om att bröderna Bronett precis gjort entré och bett hela mediesverige om "största möjliga tysssstnad".
Och den "goda" sidan är tyst.
Signaturen 'Martin'
Källa: http://www.friatider.se/om-muhamed-hetat-martin
Martin, 18 år, har på något sätt de senaste dagarna kommit att symbolisera den värsta formen av rasism.
Det är svårt att inte känna bottenlös avsky när man läser om Martins rasistiska illdåd. Om hur han lurade med sig den 12-åriga somaliska flickan Isra. Hur han slet sönder hennes slöja, misshandlade och våldtog henne.
Hur han flera gånger under våldtäkten upprepade att "vit snopp är dyrt". Att han på detta sätt markerade sin egen "ras" och hans förakt för henne, hennes religion och kanske inte minst hennes hudfärg. Om hur Isra efter övegreppet blödde kraftigt och var skadad på sätt vi inte ens vill tänka på.
Som väl är lever vi i ett upplyst land där man tar avstånd från sådana rasistdåd. Den ena politikern efter den andra har de senaste dagarna gått ut och kraftfullt fördömt Martins rasistiska hatbrott.
"Ett avskyvärt illdåd", sade justitieminister Morgan Johansson, precis som han sade efter moskébranden i julas. Och hans ministerkollega Alice Bah-Kuhnke fördömde övergreppet med orden "inget kan vara allvarligare" medan statsminister Stefan Löfven kort och gott kallade det "vidrigt".
Men det är inte bara politiker och ministrar i regeringen som uppmärksammat och fördömt övergreppet som Isra utsattes för. Dagens Nyheters expert på fascism, Henrik Arnstad, har förklarat för oss att "hatet bedrivs, organiseras och manifesteras av Sveriges tredje största parti" genom att koppla övergreppet till den öppna rasism som SD står för.
På samma sätt har den ena ledar- och kulturskribenten efter den andra markerat mot hatet, mot främlingsfientligheten och mot rasismen.
Framstående chefredaktörer, ledarskribenter och krönikörer som Jan Helin, Thomas Mattsson, Peter Wolodarski, Åsa Linderborg, Oisín Cantwell, Anders Lindberg, Fredrik Virtanen och många många fler har fördömt hatet.
Det ger på något sätt ett hopp i tillvaron, att veta att vi är många som protesterar. Att vi är många som står på den goda sidan.
Men.
Martin heter inte Martin, han heter Muhamed.
Muhamed är inte svensk, han är somalier.
Isra heter inte Isra, hon heter Ida.
Slöjan som slets sönder var inte en slöja, den var en jacka.
Och snoppen är inte vit, den är svart.
Plötsligt, bara genom att ändra ett par namn och hudfärger i vår berättelse, så är det rasistiska illdådet inte längre ett "avskyvärt illdåd". Det är inte längre något som fördöms med orden "inget kan vara allvarligare" och det är heller inte något som statsministern kallar "vidrigt".
Ingen chefredaktör, ingen krönikör och ingen kulturskribent fördömer det rasistiska hatbrottet. Istället blir det som om att bröderna Bronett precis gjort entré och bett hela mediesverige om "största möjliga tysssstnad".
Och den "goda" sidan är tyst.
Signaturen 'Martin'
Källa: http://www.friatider.se/om-muhamed-hetat-martin
Same sex marriage
Nu har USA:s supreme court/högsta domstol fällt ett utslag, att bög-/flata-äktenskap är godkänt, i alla delstater. Federalt beslut, staterna överkörda. Påminner om svenska DÖ-övk, "demokratin" styrs centralt, folkviljan ointressant.
Samtidigt flyttar terror-islam fram sina positioner, inkl de svarta amerikanerna, som utmålar sig själva som "rasistoffer", för den "vita" överhögheten. 'God bless America' klingar alltmer ihåligt. 'God bless Allah' (exception the whites) känns alltmer salongsfähigt.
Märkligt, islam är totalt emot homo/queer. ISIS kastar bögar levande från höghus som avrättningsmetod, Iran hänger dom i byggkranar. För att nämna några ologiska motsättningar. Och den sk "feminismen" verkar totalt ignorant betr islamskt förakt, förtiger kvinnoförtrycket, iaf i den svenska ankdammen.
Logik är inte nutidens förhärskande fenomen. Känslobaserad identitetspolitik, fraspolitik, har tagit över, nu även i USA, "land of freedom" kallat. Imho no more, ett land på fallrepet, både inrikesmoraliskt, såväl som självutnämnt världssamvete, med ambition att styra och ställa, i arabvärlden, i Europa, i Asien och i Sydamerika. Har jag glömt nåt område där den numera sjuke Uncle Sam fortsätter härja och skapa konflikter?
Ref: For Obama, Any War Is Better Than No War
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/nar-grundlagar-blir-till-gummiparagrafer.html
Samtidigt flyttar terror-islam fram sina positioner, inkl de svarta amerikanerna, som utmålar sig själva som "rasistoffer", för den "vita" överhögheten. 'God bless America' klingar alltmer ihåligt. 'God bless Allah' (exception the whites) känns alltmer salongsfähigt.
Märkligt, islam är totalt emot homo/queer. ISIS kastar bögar levande från höghus som avrättningsmetod, Iran hänger dom i byggkranar. För att nämna några ologiska motsättningar. Och den sk "feminismen" verkar totalt ignorant betr islamskt förakt, förtiger kvinnoförtrycket, iaf i den svenska ankdammen.
Logik är inte nutidens förhärskande fenomen. Känslobaserad identitetspolitik, fraspolitik, har tagit över, nu även i USA, "land of freedom" kallat. Imho no more, ett land på fallrepet, både inrikesmoraliskt, såväl som självutnämnt världssamvete, med ambition att styra och ställa, i arabvärlden, i Europa, i Asien och i Sydamerika. Har jag glömt nåt område där den numera sjuke Uncle Sam fortsätter härja och skapa konflikter?
Ref: For Obama, Any War Is Better Than No War
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/nar-grundlagar-blir-till-gummiparagrafer.html
Landet annorlunda og den ensomme svensker
- Sjunnesons foredrag varer til minut 51, derefter Q & A. Jan Sjunnesson tager fat på, hvordan Sverige er blevet så anderledes et land i sær i den sidste generation, dvs. siden Olof Palme. Det er et godt sted at begynde for den som ved noget om Sverige, men gerne vil længere ind i maskinrummet, og Sjunnesson’s fremstilling er klar og let forståelig på grund af hans lange erfaring som lærer.
Systemkritikken af det socialdemokratisk dominerede Sverige er ikke ny, den fandtes i 50- og 60 ‘erne med de såkaldte “Sverigekritikere”
– Sverigehatare, thi kritik er jo had, som man ved fra kritikken af
indvandringen. De er emigrerede eller døde, men jeg ser at professor Jacob W.F. Sundberg stadig holder skansen.
Den fandtes i 70’erne med Roland Huntford’s The New Totalitarians,
og den har eksisteret i nicher siden, men er for mere dukket op til
overfladen efter internettet’s ankomst, hvor systemet ikke længere
effektivt kunne undertrykke kritik, men da havde de nye idologer
fuldstændigt overtaget magten over alle institutioner i landet. Det er
den ulige kamp med dem, vi nu ser i f.eks. indvandringsspørgsmålet. Når
danskere som Stine Bosse eller Eva Schmidt henviser til Sverige som et forebillede, er de som regel uhyre overfaldisk inde i, hvad de taler om.
Sjunnesson tager bla. fat i begrebet
“statsindividualisme”, som er finslebet gennem årtierne. Det betyder at
den enkeltes stærkeste bånd, er til staten. Ikke til forældre, ikke til
familie, ikke til køn, religion, kolleger eller klasse. Det er et
specielt begreb, for det betyder ikke alene, at svenskerne er
mere individualistiske end andre, det er de kun indenfor konsensus,
træder de udenfor, er de dissidenter og fuldstændigt isolerede. Sådan er
det ikke i Danmark og Norge. Det betyder at staten er meget, meget
magtfuld, og at den systematisk har eroderet civilsamfundet, der faktisk
skabte den. Derfor kalder jeg det “den ensomme svensker”.
Det betyder, at staten driver akademiske
modetorier som genus og queer igennem, således at man kan have
genuscertifikerede universiteter, børnehaver og flygtningeforlægninger.
Et fuldstændigt barokt cirkus i en udlændings øjne, men støttet af
millioner af skattekroner. Ingen udenfor Sverige har nogen anelse om,
hvad genusterori er for noget, andet end en håndfuld kønsforskere.
Staten er blevet overformidler af politiske ideologier forklædt som
forskning. Det slår igennem i medierne: Hvis en pride-parade er blevet
forulempet i Moskva, er en hvilken som helst revolution i verden
underordnet i SR og SVT.
Det betyder, at svenske aviser, der må
ses som en del af magten, kan drive heksejagt på borgere, der ikke
adlyder konsensus, uden at føle de gør noget galt. Selve foredraget er
dog udtryk for, at det svenske civilsamfund stadig findes, men hvis man
lægger mærke til dem, der tager ordet i Q & A, er det fyrtiotalister
over 60, så man kan frygte de repræsenterer noget forsvindende. En
ældre herre tager ordet min. 1:07:24 og siger:
“Jeg stiller mig pessimistisk til, om
Sverige kan blive et normalt land, for vi går hele tiden i den modsatte
retning. De som er i min alder, minder mere om et normalt menneske ude i
Europa, end de som er 35 år. Han har jo gået i skolen af idag. En
14-årig, som går i svensk skole, det er anden anden planet end en ung,
der går i skole i et hvilket som helst andet europæisk land. Det bliver
værre og værre og vi fjerner os mere og mere fra det, som er normalt. En
ven til mig sagde for flere år siden: “Tankevirksomheden i dette land
sluttede jo for mange år siden.”
Källa: http://snaphanen.dk/2015/06/27/landet-annorlunda-og-den-ensomme-svensker/
Ref: http://henrikalexandersson.blogspot.se/2015/06/en-betraktelse-av-verkligheten.html
Ref: http://henrikalexandersson.blogspot.se/2015/06/en-betraktelse-av-verkligheten.html
------------------------
- Sverige är oåterkalleligen förstört, genom psykopaten, afrika/lettland-hybriden Reinfeldt. Vars svenskhat genompyr alla 7Partier, i deras morbida politik för att förstöra ett f d välfärdsland, etniskt homogent, och ett föredöme för omvärlden. Nu raserat, och kollapsen fortgår, u-landsstatus väntar...
Dags att ifrågasätta enkammarriksdagen
- 1971 började den nya enkammarriksdagen sitt arbete. Det är denna riksdag som vi nu ser i sitt förnedrande tillstånd genom den s.k. decemberöverenskommelsen. Fram till 2018 och eventuellt till 2022 skall den s.k. oppositionen lägga fram sina förslag och argumentera för dem som en sorts charader för att sedan lägga sig platt för en minoritetsregering. Resultatet blir alltså att en budget, som naturligtvis varken gagnar Sverige eller den s.k. oppositionen, släpps igenom.
Däremot kommer den paradoxalt nog för DÖ:s tillskyndare att ytterligare stärka Sverigedemokraterna. Det parti som valts in i riksdagen enligt gällande demokratiska regler men som övriga partier i den berömda sandlådan gör allt för att det på något som helst vis inte skall få inflytande i riksdagen. Hellre får det gå käpprätt åt skogen för Sverige än att SD skall betraktas som ett parti bland andra. Vår statsminister som leder ett parti som på 20-talet inrättade ett rasbiologiskt institut kallar sverigedemokraterna för nazister. Vice statsministern vägrar att ta sverigedemokrater i hand och förre statsministern ville inte ta i en SD:are ens med tång. Med tanke på den intellektuella nivå som riksdagen i dag visar upp så är naturligtvis dagens situation fullständigt logisk.
Vissa ledamöter tycks tro att riksdagen är ett förlängt dagis där man kan uppträda iklädd T-shirts med förnedrande politiska budskap så som Vänsterns Rossana Dinamarca gjorde under hösten. Dessutom vägrade hon att följa talmannens uppmaningar med argumentet ”Du är inte min talman”. Vice statsministern Åsa Romson som har en av regeringens två viktigaste poster visade ett häpnadsväckande förakt för riksdagens tradition och kultur då hon vägrade att skaka hand med Jimmie Åkesson efter deras debatt.
Att vägra hälsa på den man ogillar kallas inom Transaktionsanalysen för barnbeteende och vittnar om bristande vuxenmognad. Som svensk medborgare skäms jag över att de ”valda ombuden för Sveriges folk” inte förstår att riksdagen är landets viktigaste demokratiska institution. Men talmannen bara ler överslätande som vilken dagisfröken som helst. En talman med lite krut skulle naturligtvis inte släppa in en ledamot som är olämpligt klädd eller uppträder på ett olämpligt sätt. Men det är åt dessa förvuxna dagisbarn vi skall överlåta formandet av framtiden för våra barn och barnbarn.
Den första enkammarriksdagen samlades till riksmöte år 1971. På 70-talet hade det mytiska och marxistiska begreppet ”folket” ersatt Gudsbegreppet. Överallt i världen skapades folkrepubliker med Kina som det mest lysande exemplet och Pol Pots Kampuchea som det kanske mest avskräckande. Begreppet demokrati kom under denna tid inte bara att handla om en form för styrande utan det blev också ett signalord för jämlikhet, likformighet och allt gott. De akademiska titlarna ersattes av ”högskoleexamen i…” Statliga medaljer och ordnar skulle bara i framtiden ges till utländska medborgare. Ingen vanlig svensk skulle längre kunna stolt visa upp en kunglig medalj för t.ex. framgångsrik mjölkproduktion.
Karl XII:s drabanter försvann vid riksdagsöppnandet 1976 och istället erbjöds ett musik- och poesiprogram som hämtats från ett samkväm på en folkhögskola. Av kungadömet blev det enligt dåvarande statsministern Palme bara en plym kvar och den skulle lätt kunna avlägsnas. Självklart kunde inte den svenska riksdagen ha kvar en ”odemokratisk” första kammare i strid mot alla då dominerande tankeströmningar.
Nu befinner vi oss emellertid i ett politiskt läge där inte bara riksdagen är förlamad utan också den tredje statsmakten media har svikit sin roll. Den granskande och kontrollerande uppgift som press och övriga media skulle ansvara för har ersatts av en politiskt korrekt vinklad propaganda som närmast har sin motsvarighet i diktaturer med enpartisystem. Medan vanliga medborgare oroas av sjunkande skolresultat med minst en nedbrunnen skola per dag, ökad kriminalitet, bomber, skjutningar, våldtäkter, färre vårdplatser etc. så fokuserar riksdagen på arbetslösheten och skattehöjningar. De s.k. gammelmedia berättar mera sällan på ett trovärdigt sätt om det som sker i samhället. Dessutom tycks till vara till synes helt obekymrade om att de flesta via nätet har skaffat sig den sanna bilden av det som hänt.
Jag var själv ledamot av den första enkammarriksdagen som kännetecknades av intensiva debatter både mellan partierna och inom dem. I dag förundras jag över att knappast någon enda av Riksdagens ledamöter vågar inta en självständig hållning och framföra en åsikt som ligger utanför det politiskt korrekta sammanhanget oavsett vad som händer i samhället. Möjligen beror denna feghet på att majoriteten av ledamöterna i riksdagen idag saknar en egen plattform utanför riksdagen, vilket var närmast en självklarhet tidigare. Nu är man som galärslaven bunden till skeppet och det gäller att gilla läget för att inte riskera position och pension. De två personer inom M som röstade efter sin övertygelse emot DÖ hade båda egna positioner utanför riksdagen.
Om vi hade några statsmän som hade ett längre perspektiv än till nästa val så skulle en seriös författningsdebatt kunna föras. I dag står Sverige faktiskt inför "utmaningar" (=problem, min anm) som förmodligen till och med är svårare att överblicka än de som gällde under andra världskriget. Detta kräver att de som oavsett partitillhörighet valts in i riksdagen och eller är ledamöter av regeringen måste ha andra kvaliteter och erfarenheter än de man får inom partiorganisationer och fack. Först och främst borde en ledamot av regeringen ha både en gedigen akademisk utbildning och dessutom en arbetslivserfarenhet utanför politiken. Det behöver inte vara en katastrof om en ledamot har passerat 50-årsgränsen. För övrigt borde den svenska riksdagen ha högst 150 ledamöter.
Sedan borde en senat införas med c:a 25 ledamöter. I denna senat borde vetenskapsmän, kulturpersonligheter, näringslivsrepresentanter etc. sitta utan några partipolitiska preferenser. Deras uppgift skulle vara att noga följa den demokratiska processen och genom enkla frågor och interpellationer till regeringens ledamöter skaffa fram den relevanta information som nu ofta förtigs.
Bert Stålhammar
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/06/27/dags-att-ifragasatta-enkammarriksdagen/
-----------------------------------------
- Tillkommer:
# inrättande av en fristående, opolitisk författningsdomstol
# återinförande av tjänstemanna-ansvaret, för offentliga ämbetsutövare
Däremot kommer den paradoxalt nog för DÖ:s tillskyndare att ytterligare stärka Sverigedemokraterna. Det parti som valts in i riksdagen enligt gällande demokratiska regler men som övriga partier i den berömda sandlådan gör allt för att det på något som helst vis inte skall få inflytande i riksdagen. Hellre får det gå käpprätt åt skogen för Sverige än att SD skall betraktas som ett parti bland andra. Vår statsminister som leder ett parti som på 20-talet inrättade ett rasbiologiskt institut kallar sverigedemokraterna för nazister. Vice statsministern vägrar att ta sverigedemokrater i hand och förre statsministern ville inte ta i en SD:are ens med tång. Med tanke på den intellektuella nivå som riksdagen i dag visar upp så är naturligtvis dagens situation fullständigt logisk.
Vissa ledamöter tycks tro att riksdagen är ett förlängt dagis där man kan uppträda iklädd T-shirts med förnedrande politiska budskap så som Vänsterns Rossana Dinamarca gjorde under hösten. Dessutom vägrade hon att följa talmannens uppmaningar med argumentet ”Du är inte min talman”. Vice statsministern Åsa Romson som har en av regeringens två viktigaste poster visade ett häpnadsväckande förakt för riksdagens tradition och kultur då hon vägrade att skaka hand med Jimmie Åkesson efter deras debatt.
Att vägra hälsa på den man ogillar kallas inom Transaktionsanalysen för barnbeteende och vittnar om bristande vuxenmognad. Som svensk medborgare skäms jag över att de ”valda ombuden för Sveriges folk” inte förstår att riksdagen är landets viktigaste demokratiska institution. Men talmannen bara ler överslätande som vilken dagisfröken som helst. En talman med lite krut skulle naturligtvis inte släppa in en ledamot som är olämpligt klädd eller uppträder på ett olämpligt sätt. Men det är åt dessa förvuxna dagisbarn vi skall överlåta formandet av framtiden för våra barn och barnbarn.
Den första enkammarriksdagen samlades till riksmöte år 1971. På 70-talet hade det mytiska och marxistiska begreppet ”folket” ersatt Gudsbegreppet. Överallt i världen skapades folkrepubliker med Kina som det mest lysande exemplet och Pol Pots Kampuchea som det kanske mest avskräckande. Begreppet demokrati kom under denna tid inte bara att handla om en form för styrande utan det blev också ett signalord för jämlikhet, likformighet och allt gott. De akademiska titlarna ersattes av ”högskoleexamen i…” Statliga medaljer och ordnar skulle bara i framtiden ges till utländska medborgare. Ingen vanlig svensk skulle längre kunna stolt visa upp en kunglig medalj för t.ex. framgångsrik mjölkproduktion.
Karl XII:s drabanter försvann vid riksdagsöppnandet 1976 och istället erbjöds ett musik- och poesiprogram som hämtats från ett samkväm på en folkhögskola. Av kungadömet blev det enligt dåvarande statsministern Palme bara en plym kvar och den skulle lätt kunna avlägsnas. Självklart kunde inte den svenska riksdagen ha kvar en ”odemokratisk” första kammare i strid mot alla då dominerande tankeströmningar.
Nu befinner vi oss emellertid i ett politiskt läge där inte bara riksdagen är förlamad utan också den tredje statsmakten media har svikit sin roll. Den granskande och kontrollerande uppgift som press och övriga media skulle ansvara för har ersatts av en politiskt korrekt vinklad propaganda som närmast har sin motsvarighet i diktaturer med enpartisystem. Medan vanliga medborgare oroas av sjunkande skolresultat med minst en nedbrunnen skola per dag, ökad kriminalitet, bomber, skjutningar, våldtäkter, färre vårdplatser etc. så fokuserar riksdagen på arbetslösheten och skattehöjningar. De s.k. gammelmedia berättar mera sällan på ett trovärdigt sätt om det som sker i samhället. Dessutom tycks till vara till synes helt obekymrade om att de flesta via nätet har skaffat sig den sanna bilden av det som hänt.
Jag var själv ledamot av den första enkammarriksdagen som kännetecknades av intensiva debatter både mellan partierna och inom dem. I dag förundras jag över att knappast någon enda av Riksdagens ledamöter vågar inta en självständig hållning och framföra en åsikt som ligger utanför det politiskt korrekta sammanhanget oavsett vad som händer i samhället. Möjligen beror denna feghet på att majoriteten av ledamöterna i riksdagen idag saknar en egen plattform utanför riksdagen, vilket var närmast en självklarhet tidigare. Nu är man som galärslaven bunden till skeppet och det gäller att gilla läget för att inte riskera position och pension. De två personer inom M som röstade efter sin övertygelse emot DÖ hade båda egna positioner utanför riksdagen.
Om vi hade några statsmän som hade ett längre perspektiv än till nästa val så skulle en seriös författningsdebatt kunna föras. I dag står Sverige faktiskt inför "utmaningar" (=problem, min anm) som förmodligen till och med är svårare att överblicka än de som gällde under andra världskriget. Detta kräver att de som oavsett partitillhörighet valts in i riksdagen och eller är ledamöter av regeringen måste ha andra kvaliteter och erfarenheter än de man får inom partiorganisationer och fack. Först och främst borde en ledamot av regeringen ha både en gedigen akademisk utbildning och dessutom en arbetslivserfarenhet utanför politiken. Det behöver inte vara en katastrof om en ledamot har passerat 50-årsgränsen. För övrigt borde den svenska riksdagen ha högst 150 ledamöter.
Sedan borde en senat införas med c:a 25 ledamöter. I denna senat borde vetenskapsmän, kulturpersonligheter, näringslivsrepresentanter etc. sitta utan några partipolitiska preferenser. Deras uppgift skulle vara att noga följa den demokratiska processen och genom enkla frågor och interpellationer till regeringens ledamöter skaffa fram den relevanta information som nu ofta förtigs.
Bert Stålhammar
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/06/27/dags-att-ifragasatta-enkammarriksdagen/
-----------------------------------------
- Tillkommer:
# inrättande av en fristående, opolitisk författningsdomstol
# återinförande av tjänstemanna-ansvaret, för offentliga ämbetsutövare
Kappvändarna (moderöderna)
I veckan har både Socialdemokraterna och Moderaterna gått ut med nya utspel i migrations/integrationsfrågan. Socialdemokraternas lämnar jag därhän, eftersom både partiet och deras utspel är ointressanta. Moderaterna, eller om de fortfarande kallar sig de Nya Moderaterna, kommer nu med utspel som de lät innan en viss Reinfeldt klampade in och förstörde möjligheterna att rösta på partiet något mer.
I Moderaternas nya dokument “Stärkt integration i ett öppet Sverige” står bl.a. dessa rader i inledningen:
“När nu väldigt många på bara några år – väntas få uppehållstillstånd i Sverige finns en stor risk att segregation, arbetslöshet och utanförskap förvärras om inte politiken förändras. Politiken behöver omprövas då förutsättningarna förändras 90 000 asylsökande per år är något annat än de 15 000 som sökte för några år sedan.”
Ha då i minnet att just Moderaterna bär det högsta ansvaret för den signalpolitik som i flera år sänts ut i världen med hjälp av mobiler och datorer. Man kan skylla på krig, konflikter och fattigdom. Den finns, den har funnits och den kommer att finnas och det hjälper inte att Sverige leker humanitär stormakt. Problemen kommer att kvarstå för miljontals människor ute i oroshärdarna och vi i Sverige kommer att dra på oss ännu större problem än de vi nu ser frukterna av.
Vad händer när vi tar emot 80-100 000 nya asylsökande under en oöverskådlig tid och vi redan nu misslyckas med att hantera frågan? Vad händer när problemen blir så stora att vi inte längre kan lösa dem? Vad är det för Sverige vi lämnar över till våra barn och barnbarn? Vill vi veta?
Jag ska inte sammanfatta skriften i Moderaternas dokument, utan överlåter åt er att själva läsa den.
Däremot vill jag blicka bakåt några år, närmare bestämt till 2008. Då skrev några moderater en debattartikel i DN med rubriken “Ställ tydligare krav på våra invandrare”.
Några intressanta rader man kan hämta ur den artikeln är:
“…//…Vi är alltför tafatta när det gäller att ställa krav på människor från andra kulturer…//…Vi måste tydligare klargöra de krav vi ställer på människor som vill leva här i Sverige…//…Det är en mer rimlig princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här…//…”
Så här fortsätter artikeln och en annan mening i texten är denna:
“…//…Tydligast är den kravlöshet som accepterar att arbetsföra människor – oavsett etnicitet och ursprung – under långa perioder lever på bidrag i stället för att fullt ut ta ansvar för sin egen försörjning.”
Detta låter väl ganska rimligt, eller hur?
Året efter, 2009, publicerade samma tre moderater en ny debattartikel i DN på temat “Ta medborgarskapet från kriminella invandrare”. Artikeln kan sammanfattas i dessa ord från författarna:
“…//…Sverige som invandrarland måste se sanningen i vitögat. I Sverige gäller svensk lag. Därför måste medborgarskap som givits på felaktiga grunder, exempelvis genom falsk identitet, hot eller mutor, återkallas. Det duger inte att den som får avslag på sin asylansökan ska kunna stanna kvar i landet. ..//…”
En av artikelförfattarna till samtliga länkade texter är Elisabeth Svantesson, f.d. arbetsmarknadsminister i Alliansen och idag vice partiordförande i Moderaterna. Av hennes krav i debattartiklarna från 2008 och 2009 blev det intet. Tvärtom försvarade hon Alliansregeringens, förlåt Fredrik Reinfeldts, politik och de konsekvenser den lett fram till för det svenska samhället och dess skattebetalare. Så här sade hon i en intervju i Aktuellt 2014.
Idag ökar Sverigedemokraterna lavinartat och många nya röster tas från Moderaterna. Vi står dessutom inför en ny Almedagsvecka då mycket fokus kommer att hamna på SD och säkerligen lär migration/integration debatteras på flera håll. Just nu pluggas flosklerna in för fullt, både på partihögkvarteren och mediernas redaktioner. Klart att dessa nya utspel från både sossar och moderater kommer just nu.
Oavsett vilka utspel Moderaterna än kommer med, kommer de aldrig mer att få min röst. Fredrik Reinfeldt omöjliggjorde detta för all framtid och jag avslutar med dessa ord.
Visst kan en cover göra sig bra ibland, men ingen cover kommer i närheten av originalet.
Signaturen Stefan K
Källa: http://avpixlat.info/2015/06/26/kappvandarna/
---------------------------------
"Hellre död, än moderöd"
Det tredje världskriget är redan här
'Islamisering är lika med apartheidisering'
- Sedan några år tillbaka har muslimska organisationer, genom ständiga krav baserade på “religion”, lyckats införa apartheid i Europa. De vill t.ex. ha bort kristendomens kors ur bönerum och från Migrationsverkets tolkar, men KRÄVER att få bära slöja när de jobbar inom bl.a. polisen, åldrings- och sjukvården.
De kräver speciella badtider för muslimska kvinnor, men stämmer oss då vi vill att vår samhällskultur ska följas (t.ex. när de inte vill ta oss i hand).
I England har ett brittiskt äventyrsbad, WaterWorld i Stoke-on-Trent, t.o.m. förbjudit bikini som badklädsel och uppmanat sina besökare att skyla sig på ett sätt som är godtagbart för muslimer.
Ur artikeln: “Man planerar också att täcka för fönster, tillhandahålla bönerum och – precis som i Sverige – tillämpa könsapartheid under vissa tider då endast kvinnliga badgäster har tillträde till anläggningen. Under dessa tider får också endast kvinnlig personal arbeta. Särskilda vakter skall utposteras för att säkerställa att ingen man råkar förirra sig in på badet under dessa badtider“.
Vad är det egentligen som händer? Wilhelm Agrell, professor i underättelseanalys, har analysen klar: det tredje världskriget är redan här.
Ur artikeln: “Det utspelas mellan västvärlden och andra stater på ena sidan och terrorgrupper och IS på andra sidan – och det kommer bara att eskalera. Vi befinner oss i något som bäst kan förstås som ett världskrig“.
Det talas mycket om IS, eftersom IS är den muslimska gruppering som lyckats bäst hittills att nå islams mål: en världsvid muslimsk stat, ett khalifat. Khalifatet grundas på de värderingar som rådde för nästan 1.400 år sedan, värderingar som är skrivna i koranen och vars lag sharia ska gälla för oss alla.
Genom århundraden har olika muslimska organisationer försökt att etablera islams ideologi med hjälp av våld och terror, men till skillnad från t.ex. al-Qaida, som fokuserade på den ”yttre fienden” (USA, Israel och den övriga västvärlden), koncentrerar IS sig på den ”inre fienden”. IS tänker i moderna strategiska militära och propagandistiska banor. För de som vill veta mer om det kan jag rekommendera boken “Islamiska staten” av Loretta Napoleoni.
IS använder modern psykologi och teknik för att sprida sin propaganda, internet är en viktig kanal för dem. Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn påstod vår media att “muslimer radikaliseras i fängelse”. Faktum är att det ideologiska islam är radikalt i sig självt, och många anhängare radikaliseras via internet och de filmer som läggs ut där. IS lägger naturligtvis ut sina filmade avrättningar i propagandasyfte, dels vill de sätta skräck i sina fiender (vilket är vi icke-muslimer och muslimer som är “för lite” muslimer), dels vill de “elda massorna”, alltså trogna muslimer. Det senaste bestialiska morden som lagts ut på YouTube beskrivs bl. a. i Daily Mail.
Vi ska inte glömma att IS är islam, och islams ideologi är lika förtryckande och våldsam som nazismen och socialismen. Islams mål är att alla på jorden ska underkasta sig islam, IS använder modern militär strategi och taktik samt modern propagandametod för att nå målet. Ungefär 1,6 miljarder människor är muslimer. Varför skulle IS dölja islams budskap för dem? IS vill tvärtom få med dem!
IS (islam) är ett konkret hot mot världens demokrati. Därför initieras inom Europol ett europeiskt polissamarbete som ska stoppa rekrytering på nätet till terrorgruppen IS. Sverige kommer INTE delta i det samarbetet!
Malika Chgoura, Casablancas vice chefsåklagare, säger om Sveriges beslut: “Är ni inte kloka? Fattar ni inte allvaret? Hur tänker ni”? Den utmärkte säkerhetsanalytikern Johan Westholm skrev nyligen, apropå regeringens ovilja att genom Europolsamarbete försvara landet: “Jag köper helt enkelt inte regeringens försvarslinje. Den stämmer inte. Något händer i regeringen som inte lirar”.
Jag är helt övertygad om att makten och media tappat både sans och kontroll. Vår vice statsminister Åsa Romson har ju t.ex. inte ens förmågan att sätta sig in i hur myggor och knott kan orsaka människor och djurs död. Hur ska en sådan person kunna förstå vad islam och faran med islam är? Romsons idé om att bekämpa faror är tydligen att hoppas på vädret.
Ur artikeln: “Det var i måndags som miljöministern i tv sade att i stället för mer pengar till myggbekämpning med BTI ‘förlita oss på vädrets makter’.”
Tänkte Romson bekämpa IS med myggspiral, eller ska vi sätta oss i ring, hålla hand och sjunga “Kumbaya” medan vi röker svamp och “förlitar oss på vädrets makter”? En äldre man i Gävle skrev i en insändare: “Nu måste alla som tror på och vill hävda demokratin och ett Sverige utan diktatur lägga sin röst på Sverigedemokraterna”. Om ni ska vara uppriktiga, vill ni ha en regering vars vice statsminister bemöter faror med “vi förlitar oss på vädrets makter”? Hon kunde ju skickat en myggspiral, åtminstone.
Källa: http://avpixlat.info/2015/06/26/islamisering-ar-lika-med-apartheidisering/
-----------------
“Islamismen är vår tids nazism och kommunism och måste bemötas med samma avsky och med ett mycket starkare motstånd än vad som i dag är fallet“. [SD-ledaren Jimmie Åkesson i sitt sommartal 2014]
Islam är som cancer, låter man den växa så finns bara ett typ av slut...”
"Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa gång." [Jimmie Åkesson]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
