När Jerry Williams sjunger ”Det är då det stora vemodet rullar in … ” i Ted Ströms briljanta Vintersaga från 1984, ryser jag i hela kroppen.
Något som också får mig att rysa är Den Stora Tystnaden som rullat in över Sverige. Folkets röster har tystnat, debattörernas dämpats till ett tragiskt lagom-mummel där ingen törs vika från mittfåran.
Och politikerna tiger.
Att något är rejält fel med landet är många överens om. Men ytterst få törs prata om det. Eller skriva under eget namn.
Det är illa. Riktigt illa.
Under det senaste halvåret har jag åkt runt en del i Sverige. Pratat med vanligt folk, gamla och unga. Många känner oro för de stora förändringar som landet går igenom när klimatet hårdnar, välfärden demonteras, förorterna förvandlas till konfliktfyllda ghetton med bränder och skottlossningar och den organiserade kriminaliteten breder ut sig alltmer.
De jag pratar med uppvisar ett nytt beteende. Innan de säger var de tycker ser de sig noga om. Sedan böjer de sig fram och viskar. Ofta börjar kommentaren med: ”Jag är inte rasist, men … ”
För sådär är det ju nu. Den som överhuvudtaget vågar öppna käften, speciellt när det gäller invandring, kulturkrockar eller tiggare, är enligt pk-maffian per definition rasist, nazist, fascist eller något annat avgrundsfult som slutar på -ist. Vilken evig tur att jag, som under årens lopp kallats allt från revolutionär vänsteridiot och kommunistsvin till högerextremist och rasist, inte bryr mig. Framförallt på grund av att de som svänger sig med ”rasist” uppenbarligen inte har det minsta begrepp om ordets rätta betydelse, och borde slå upp det.
Jag har rätt många invandrare i vänkretsen och de flesta har varit här i många år. Dessutom åker jag ofta taxi och har oftast diskussioner med chaufförerna som kommer från världens alla hörn. Gemensamt för alla dessa människor är att de utan tvekan vågar ge uttryck för sina åsikter och sällan hymlar med vad de tycker om olika folkgrupper och nationaliteter. De ställer sig också totalt oförstående till att vi ursvenskar är så rädda för att säga vad vi tycker och än mer oförstående till att vi inte längre vågar vara stolta över vårt land och vår flagga.
Samtidigt blir vi alltmer rädda, alltmer tysta, alltmer försiktiga. Detta i en tid där den öppna debatten om vart vi är på väg, kanske är viktigare än någonsin.
Men vi törs inte. Man kan ju bli skälld för att vara rasist. Eller ännu värre –Sverigedemokrat. Gudbevaremigväl, ja.
Jag har tidigare skrivit om något som verkligen skrämmer mig. Den somaliska journalisten Amun Abdullahi kom hit från Somalia som flykting 1991, fick jobb som reporter på Sveriges Radio och gjorde ett avslöjande reportage i Rinkeby om hur en ledare på en fritidsgård lockade ungdomar till den islamistiska rebellgruppen Al-Shabab. Amun blev hotad och utfrusen i Rinkeby där hennes bil sattes i brand. Lika utfrusen blev hon av kollegerna på Sveriges Radio, för att hon avslöjat en obehaglig sanning. Efter flera hot beslöt sig Amun för att sluta med journalistik och flytta tillbaka till Mogadishu. När den svenska reportern frågade om det inte är farligt där, svarade Amun:
”Här är det också farligt, här är farligare än i Mogadishu. När man inte säger sanningen, när man tystar människor … jag trodde på journalism och jag trodde också på Sveriges Radio och jag trodde på mig själv. Men alla tre krossades samtidigt.”
(Du kan se hela intervjun med Amun i mitt tidigare blogginlägg: ohrlund.se/blogg
Det är illa och mycket allvarligt när en somalisk kvinna flyr tillbaka till Somalia för att hon tycker att lögnerna, den undermåliga journalistiken och den falska tystnaden i Sverige är farligare än läget i Mogadishu. Tänk på det en stund.
Och politikerna tiger. Det är känsliga grejor, det där som Amun rotar i.
Inte bara det. I ett invandrartätt område i Landskrona blir två poliser som jagar en mc-tjuv omringade av en stor grupp invandrare som är hotfulla. Poliserna begär förstärkning och ledningscentralen skickar fram ett helt gäng bilar men beordrar dem att vänta utanför området ”för att inte provocera”! Polisens ledning kastar två av kollegerna till vargarna och deras räddning blir att byäldsten i området gillar dem och beordrar lynchmobben att skingra sig så att poliserna får gå. Affären tystas ner.
Och politikerna tiger.
Vi har problem med katastrofala skolresultat, med femtonåringar som inte kan läsa och skriva när de lämnar skolan. Vi har problem med en okontrollerad invandring som gör några få entreprenörer till mångmiljonärer på flyktingarnas och skattebetalarnas bekostnad. Vi har problem med tiggare som ockuperar bostäder och markområden, bygger kåkstäder och bajsar på gator och torg. Vi har problem med en krackelerande äldrevård, med utländska lastbilschaufförer som konkurrerar ut våra egna på osunda villkor. Vi har problem med att knarket väller in över de öppna gränserna som aldrig förr och dödar våra barn. Vi har problem med att organiserade kriminella har tagit över hela geografiska områden på ett sätt som gör att till och med polisen medger att slaget om områdena är förlorat. Senast har vi läst om att de organiserade kriminella nu tagit grepp om miljoninbringande sophantering och att fem mördats i kriget om svarta hyreskontrakt i storstäderna.
Vi ser oss omkring och viskar. Och politikerna tiger.
Den Stora Tystnaden – farligare än allt annat tillsammans – rullar in.
För en tid sedan pratade jag med en högt uppsatt politiker i ett av mittenpartierna, låt oss kalla vederbörande för X. Jag frågade varför X, som i andra frågor är rätt tuff, inte tordes ta en debatt om den okontrollerade flyktingmottagning som har kantrat, med personliga och samhällsmässiga tragedier som följd. X såg allvarlig ut och sa:
”Du förstår inte. Jag har veckopendlat till Stockholm i tio år för att jag tror att jag kan vara med och skapa ett bättre samhälle. Min familj har fått offra massor. Om jag går upp i talarstolen och antyder att jag vill diskutera invandring eller flyktingmottagning, så kan jag en timme senare packa väskan, åka hem och tio års jobb är bortkastat. Så känsligt, precis så känsligt är det.”
Den Stora Tystnaden rullar in. Skrämmande.
För några dagar sedan berättade Amineh Kakabaveh i Expressen om hur fundamentalistiska män tagit över makten i förorter, tvingar kvinnor att klä sig efter männens villkor, om hur kvinnor inte får vistas på kafeer och att unga tjejer inte vågar gå ut efter middagstid (I förorten växer mannens diktatur).
Sverige 2015. Politikerna tiger.
Det finns naturligtvis en politisk taktik i att vara tyst. Det är ingen hemlighet att den linje som nu förs sannolikt är ett av de största politiska misslyckandena i modern tid. Och – har man tur kommer det alltid värre nyheter som tar över. En massaker i USA, ett skrammel från Putin, en naturkatastrof i Asien eller en färja som har kantrat i Långtbortistan.
Något som drar bort uppmärksamheten.
Men det är inte acceptabelt att statsministern som nyss fått löneförhöjning till 160 000 kronor i månaden, och ministrarna som fått höjt till 127 000, är tysta.
I näringslivet betalar man bra löner för hög kompetens. Man ställer också mycket stora krav på dem som fått de höga lönerna. De kraven har vi också all rätt att ställa på de politiker som skrikit ”JAG vill leda landet!”.
Gör det då, för fan, led landet! Kavla upp ärmarna, stick ner händerna i det skitiga avloppet och börja rensa.
Och du som inte är politiker – stå upp för din åsikt och var stolt över att ha en. Det här ska föreställa en demokrati och du har all rätt att tycka utan att behöva se dig omkring först, huka eller viska.
För om vi fortsätter med hukandet och viskandet, är vi illa ute.
Ref: ohrlund.se
Källa: http://www.exponerat.net/dag-ohrlund-nar-den-stora-tystnaden-rullar-in/
Något som också får mig att rysa är Den Stora Tystnaden som rullat in över Sverige. Folkets röster har tystnat, debattörernas dämpats till ett tragiskt lagom-mummel där ingen törs vika från mittfåran.
Och politikerna tiger.
Att något är rejält fel med landet är många överens om. Men ytterst få törs prata om det. Eller skriva under eget namn.
Det är illa. Riktigt illa.
Under det senaste halvåret har jag åkt runt en del i Sverige. Pratat med vanligt folk, gamla och unga. Många känner oro för de stora förändringar som landet går igenom när klimatet hårdnar, välfärden demonteras, förorterna förvandlas till konfliktfyllda ghetton med bränder och skottlossningar och den organiserade kriminaliteten breder ut sig alltmer.
De jag pratar med uppvisar ett nytt beteende. Innan de säger var de tycker ser de sig noga om. Sedan böjer de sig fram och viskar. Ofta börjar kommentaren med: ”Jag är inte rasist, men … ”
För sådär är det ju nu. Den som överhuvudtaget vågar öppna käften, speciellt när det gäller invandring, kulturkrockar eller tiggare, är enligt pk-maffian per definition rasist, nazist, fascist eller något annat avgrundsfult som slutar på -ist. Vilken evig tur att jag, som under årens lopp kallats allt från revolutionär vänsteridiot och kommunistsvin till högerextremist och rasist, inte bryr mig. Framförallt på grund av att de som svänger sig med ”rasist” uppenbarligen inte har det minsta begrepp om ordets rätta betydelse, och borde slå upp det.
Jag har rätt många invandrare i vänkretsen och de flesta har varit här i många år. Dessutom åker jag ofta taxi och har oftast diskussioner med chaufförerna som kommer från världens alla hörn. Gemensamt för alla dessa människor är att de utan tvekan vågar ge uttryck för sina åsikter och sällan hymlar med vad de tycker om olika folkgrupper och nationaliteter. De ställer sig också totalt oförstående till att vi ursvenskar är så rädda för att säga vad vi tycker och än mer oförstående till att vi inte längre vågar vara stolta över vårt land och vår flagga.
Samtidigt blir vi alltmer rädda, alltmer tysta, alltmer försiktiga. Detta i en tid där den öppna debatten om vart vi är på väg, kanske är viktigare än någonsin.
Men vi törs inte. Man kan ju bli skälld för att vara rasist. Eller ännu värre –Sverigedemokrat. Gudbevaremigväl, ja.
Jag har tidigare skrivit om något som verkligen skrämmer mig. Den somaliska journalisten Amun Abdullahi kom hit från Somalia som flykting 1991, fick jobb som reporter på Sveriges Radio och gjorde ett avslöjande reportage i Rinkeby om hur en ledare på en fritidsgård lockade ungdomar till den islamistiska rebellgruppen Al-Shabab. Amun blev hotad och utfrusen i Rinkeby där hennes bil sattes i brand. Lika utfrusen blev hon av kollegerna på Sveriges Radio, för att hon avslöjat en obehaglig sanning. Efter flera hot beslöt sig Amun för att sluta med journalistik och flytta tillbaka till Mogadishu. När den svenska reportern frågade om det inte är farligt där, svarade Amun:
”Här är det också farligt, här är farligare än i Mogadishu. När man inte säger sanningen, när man tystar människor … jag trodde på journalism och jag trodde också på Sveriges Radio och jag trodde på mig själv. Men alla tre krossades samtidigt.”
(Du kan se hela intervjun med Amun i mitt tidigare blogginlägg: ohrlund.se/blogg
Det är illa och mycket allvarligt när en somalisk kvinna flyr tillbaka till Somalia för att hon tycker att lögnerna, den undermåliga journalistiken och den falska tystnaden i Sverige är farligare än läget i Mogadishu. Tänk på det en stund.
Och politikerna tiger. Det är känsliga grejor, det där som Amun rotar i.
Inte bara det. I ett invandrartätt område i Landskrona blir två poliser som jagar en mc-tjuv omringade av en stor grupp invandrare som är hotfulla. Poliserna begär förstärkning och ledningscentralen skickar fram ett helt gäng bilar men beordrar dem att vänta utanför området ”för att inte provocera”! Polisens ledning kastar två av kollegerna till vargarna och deras räddning blir att byäldsten i området gillar dem och beordrar lynchmobben att skingra sig så att poliserna får gå. Affären tystas ner.
Och politikerna tiger.
Vi har problem med katastrofala skolresultat, med femtonåringar som inte kan läsa och skriva när de lämnar skolan. Vi har problem med en okontrollerad invandring som gör några få entreprenörer till mångmiljonärer på flyktingarnas och skattebetalarnas bekostnad. Vi har problem med tiggare som ockuperar bostäder och markområden, bygger kåkstäder och bajsar på gator och torg. Vi har problem med en krackelerande äldrevård, med utländska lastbilschaufförer som konkurrerar ut våra egna på osunda villkor. Vi har problem med att knarket väller in över de öppna gränserna som aldrig förr och dödar våra barn. Vi har problem med att organiserade kriminella har tagit över hela geografiska områden på ett sätt som gör att till och med polisen medger att slaget om områdena är förlorat. Senast har vi läst om att de organiserade kriminella nu tagit grepp om miljoninbringande sophantering och att fem mördats i kriget om svarta hyreskontrakt i storstäderna.
Vi ser oss omkring och viskar. Och politikerna tiger.
Den Stora Tystnaden – farligare än allt annat tillsammans – rullar in.
För en tid sedan pratade jag med en högt uppsatt politiker i ett av mittenpartierna, låt oss kalla vederbörande för X. Jag frågade varför X, som i andra frågor är rätt tuff, inte tordes ta en debatt om den okontrollerade flyktingmottagning som har kantrat, med personliga och samhällsmässiga tragedier som följd. X såg allvarlig ut och sa:
”Du förstår inte. Jag har veckopendlat till Stockholm i tio år för att jag tror att jag kan vara med och skapa ett bättre samhälle. Min familj har fått offra massor. Om jag går upp i talarstolen och antyder att jag vill diskutera invandring eller flyktingmottagning, så kan jag en timme senare packa väskan, åka hem och tio års jobb är bortkastat. Så känsligt, precis så känsligt är det.”
Den Stora Tystnaden rullar in. Skrämmande.
För några dagar sedan berättade Amineh Kakabaveh i Expressen om hur fundamentalistiska män tagit över makten i förorter, tvingar kvinnor att klä sig efter männens villkor, om hur kvinnor inte får vistas på kafeer och att unga tjejer inte vågar gå ut efter middagstid (I förorten växer mannens diktatur).
Sverige 2015. Politikerna tiger.
Det finns naturligtvis en politisk taktik i att vara tyst. Det är ingen hemlighet att den linje som nu förs sannolikt är ett av de största politiska misslyckandena i modern tid. Och – har man tur kommer det alltid värre nyheter som tar över. En massaker i USA, ett skrammel från Putin, en naturkatastrof i Asien eller en färja som har kantrat i Långtbortistan.
Något som drar bort uppmärksamheten.
Men det är inte acceptabelt att statsministern som nyss fått löneförhöjning till 160 000 kronor i månaden, och ministrarna som fått höjt till 127 000, är tysta.
I näringslivet betalar man bra löner för hög kompetens. Man ställer också mycket stora krav på dem som fått de höga lönerna. De kraven har vi också all rätt att ställa på de politiker som skrikit ”JAG vill leda landet!”.
Gör det då, för fan, led landet! Kavla upp ärmarna, stick ner händerna i det skitiga avloppet och börja rensa.
Och du som inte är politiker – stå upp för din åsikt och var stolt över att ha en. Det här ska föreställa en demokrati och du har all rätt att tycka utan att behöva se dig omkring först, huka eller viska.
För om vi fortsätter med hukandet och viskandet, är vi illa ute.
Ref: ohrlund.se
Källa: http://www.exponerat.net/dag-ohrlund-nar-den-stora-tystnaden-rullar-in/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar