fredag 17 juli 2015

"Det är för jobbigt att kriga mot terrorism"

- Antingen bör vi ha det precis som det är nu, eller så förlorar vi demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Att överhuvudtaget föreslå lagskärpningar är populism och osakligt. Det tycks Anne Ramberg, som är generalsekreterare för Advokatsamfundet, mena i två blogginlägg som svar på en ledare jag skrev i lördags (11/7 och 15/7). Även DN:s ledarsida kallar det för populism att vilja komma åt de jihadister som åker från Sverige till Syrien för att ansluta till IS, Jabhat al-Nusra eller liknande grupper (12/7). I dagsläget gäller det ungefär 300 personer.

Även Johannes Forssberg, krönikör på Expressens ledarsida, anser att det äventyrar rättssäkerheten att inte behålla nuvarande lagstiftning precis som den är. Beviskraven måste vara som de ser ut nu.
Ingen av ovan nämnda presenterar dock några egna förslag.

Ramberg skriver "Populism kännetecknas av att man bejakar intressen och lösningar, inte för att förslagen är effektiva och löser problemen, utan för de möter människors gillande.". Men det var just förslag som kanske kan hjälpa till att lösa problemen som presenterades i min lördagsledare. Folks gillande är helt oviktigt i sammanhanget, däremot är landets säkerhet av yttersta vikt. Om det är populism att försöka skydda Sverige från terrorism och att vilja straffa människor begår hemska brott i en krigszon, då har ordet populist devalverats fullständigt.
 
Inte heller är definitionen av rättssäkerhet huggen i sten, utan handlar om vilka lagar som finns på plats. Detta vet givetvis Anne Ramberg som generalsekreterare för advokatsamfundet.

I andra länder tänker man annorlunda. I Norge har man i år infört en ny terrorlagstiftning som äntligen gör att norska jihadister döms för samröre med terrororganisationer. Innan dess blev det oftast friande domar, precis som här i Sverige. Även i Tyskland kan man dömas för samröre med terrororganisationer. I Danmark lyckas man också bättre med att döma terrorister.

Sverige skulle kunna börja tillämpa 23 kap. i brottsbalken, som är en ny lag sedan förra sommaren. Enligt den kan man dömas för “försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse”. Då skulle samröre med terrorgrupper i Syrien och Irak bli straffbart, om jag tolkar saken rätt. Kanske skulle det behövas ännu tydligare lagskrivning för det, i stil med den norska. Enligt norsk lags speciella terroristparagraf kan en person bli dömd till sex års fängelse för att ha samröre med en terroristorganisation. Samma sak gäller i Tyskland där en person nyss dömdes för just samröre. Detta är ungefär är vad vår egen lag som inte tillämpas går ut på. Hittills har tre norska medborgare dömts till fängelse enligt denna paragraf. De dömdes till fängelse i fyra år och nio månader. Fallet var också kopplat till terroristverksamhet i Syrien och Irak. Männen greps när de återvände till Norge. En 24-åring dömdes till åtta års fängelse för att ha rest till Syrien, trots att han själv hävdade att han utfört humanitärt arbete. Såhär motiverade rätten det i domen: "Retten er ikke i tvil om at tiltalte var klar over at han deltok i terrororganisasjoner som allerede hadde tatt skritt for å realisere sine må med ulovlige midler".

I Danmark miste Said Mansour sitt medborgarskap efter att ha uppmanat till terrorism (DR 1 juli). Han ska avtjäna ett straff på fyra år, och sedan utvisas till Marocko som han kommer ifrån ursprungligen.

I Norge hade man en historia av att åtal i terroristfall lades ned på grund av bristande bevisning. Tidigare i år trädde den nya terrorlagen i kraft. Resultatet är domarna ovan. Innan dess lades sex av tio fall ned. Just nu bedöms ytterligare femton fall av hemvändare vara under utredning.

Låter jag osaklig? Anne Ramberg anklagar mig, och DI:s Jenny Sonesson, för osaklighet. Men när jag frågade Anne Ramberg vad som var fel i sak i min lördagsledare svarade hon att inget var det. "Man behöver inte ha fel för att vara populist. Det handlar bl a om skrivsättet.", skrev hon. Inget fel i sak, men skrivsättet var fel. Är det en saklig kritik? Och trots att jag nu har läst hennes två texter flera gånger hittar jag inga konkreta, sakliga förslag. Däremot en mängd anklagelser om osaklighet, populism och värre. Är det alltså den saklighet Ramberg efterlyser? Detta är en fråga om liv och död. Då duger inte att kleta etiketter på motdebattörer. Man bör faktiskt bidra med något själv också.
Ja, vore det inte rimligt om Anne Ramberg bidrog med sin juridiska kompetens till hur vi ska lösa ett akut problem, snarare än att kasta etiketter omkring sig? En rad länder har som sagt skarpare lagstiftning än Sverige. Den man som nyligen greps på Landvetter flygplats greps inte på grund av att svensk lagstiftning tillät det, en norsk arresteringsorder fanns nämligen på mannen som är norsk medborgare. Hur kommer det sig att Ramberg inte nämner, eller tar inspiration, från hur andra länder hanterar denna obehagliga utmaning som många europeiska länder ställts inför? Menar Ramberg att Norge och Tyskland styrs av populism eftersom de har skarpare lagstiftning än Sveriges nuvarande? Är Norge och Tyskland rättsosäkra länder? Är det då bara Sveriges nuvarande lagstiftning på området, där nästan inga döms, som kan kategoriseras som rättssäker?

Varför kommer då inte Ramberg med några egna förslag? Kanske finns en del av svaret i ett citat från Rambergs andra text: "Kriminalisering av extraterritoriell terrorism löser dock inte de underliggande sociala och politiska problem som finns."

Detta är klassisk vänsterretorik vad gäller terrorism. Det är egentligen terroristen som är offret. Offer för orättvisor, fattigdom och/eller maktstrukturer. Faktum är att en del går så långt att de tänker att ett terrordåd, eftersom det är så hemskt, måste ha sin förklaring i en lika hemsk orättvisa. Därför ser Anne Ramberg mellan fingrarna på vad Hamas gör till exempel (DN 25/7 2014). Hon menar att Hamas beskjutning av Israel med "primitiva raketer", som Ramberg uttrycker saken, är förståeligt eftersom palestinierna lider. Kanske finns någon liknande tanke med när hon kritiserar min ledare om behovet av skärpt lagstiftning. I stället för att straffa IS-medlemmar som är delaktiga till folkmord, sexslaveri och bestialiska grymheter vill Ramberg sätta fokus på de "underliggande sociala och politiska problem som finns." Det är ett nedvärderande sätt att se på de som ansluter sig till terrororganisationer. Som att de inte vet vad de gör. Att de är galna på grund av någon orättvisa de utsatts för. Men en terrorist bör inte betraktas eller bedömas som ett argt barn, utan som myndiga individer. De ska inte underskattas. Detta rör sig inte om några dumbommar och ju snabbare vi inser att de är våra jämlikar i både tankeförmåga och handlingskraft desto bättre.

Ibland jämförs IS med nazisterna. Det är en hyfsad jämförelse, i synnerhet vad gäller rättssäkerhet i rättegångarna och hur bevisföringen gick till. Så hur gjorde man för att döma nazister efter andra världskriget?

I går gjorde Sveriges Radio ett inslag om den 94-årige Oskar Gröning. Han har nu dömts till fyra års fängelse för medhjälp till mord på 300 000 judar i koncentrationslägret Auschwitz. Vad hade Gröning själv gjort? Såhär skriver SR: ”Gröning arbetade med att samla in koncentrationslägerfångarnas pengar och sen sätta in dem på den nazityska statens konto. Han övervakade också fångarnas bagage på perrongen i Auschwitz dit fångtransporterna kom. Med sitt arbete var han alltså enligt domen i dag en straffbar kugge i ett fruktansvärt dödsmaskineri även om han inte handgripligen utförde själva dödandet.”

En kugge i ett fruktansvärt dödsmaskineri. Det låter som en rimlig beskrivning på de som medvetet åker ned för att ansluta sig till IS.

Detta har förlagor. Få av Einsatzgruppenmedlemmarna (SS) dömdes, och i domarna mot dem som dömdes saknades ofta direkta bevis. Istället dömdes de för att de hade en viss grad (eller roll) inom en enhet som utförde massakrer. Bevisbördan föll då på att visa att de befann sig i området när massakern begicks. Rättegångarna mot Einsatzgruppenmedlemmarna var grundade sig därför på indirekta bevis och domarna byggde mer på grad, och medlemskap än på direkta bevis för handlingar. Givetvis fanns de som dömdes med tydligare bevis. Exempelvis Paul Blobel som var chef för det Sonderkommando som var ansvarigt för massakern i Babij Jar. Blobel dömdes på väldigt konkreta grunder, utifrån rapporter från Einsatzgruppen.

Ett annat exempel. Den framlidne John Demjanjuk, som var vakt i förintelselägret Sobibor, dömdes utan att bevis framfördes på att han var personligen skyldig till massmord. Det räckte att han var närvarande i lägret för en fällande dom. Varför skulle inte samma sak gälla de som ansluter sig till IS? De vet mycket väl vad de gör. Faktum är att ingen terrororganisation någonsin har varit så bra som IS är på att informera omvärlden om allt hemskt de gör. Ingen som ansluter sig kan skylla på okunskap. Tvärtom är hemskheterna troligen en del av tjusningen för de som ansluter sig.

Jämförelsen mellan IS och nazister haltar dock en del. Många av de nazister som begick krigsbrott var inkallade soldater, de tillhörde en nationalstats militär och formella struktur med rang och ansvarsområde. De som åker ned till IS gör det frivilligt. Nazisterna försökte dölja sina brott. IS skryter om dem. På många sätt är det alltså mer moraliskt förkastligt att strida för IS än att vara en av de som stred för nazisterna. I det senare fallet skyllde de flesta på att de "bara lydde order", ingen som anslutit till IS kan ens försöka komma med samma undanflykt. De vet precis vad de gör.
I min ledare i lördags undrade jag alltså varför man i Sverige inte tillämpar 23 kap. i brottsbalken där man kan dömas för “försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse”. Detta vore i linje med den bevisföring som har använts i fallen John Demjanjuk, Oskar Gröning och medlemmar Einsatzgruppen. Rent juridiskt skulle man kunna åtala de som återvänder från strider i Syrien och Irak för att de undanhåller information om krigsbrott som har begåtts. Även i avsaknad bevisning där en person måste knytas till ett specifikt brott skulle man kunna åtalas för krigsbrott. I exempelvis Tyskland behöver man inte peka på en specifik incident för att döma någon. Den som stöttar en massmordsrörelse döms. Med den lagstiftningen är det mycket lättare att hitta bevis som håller i en domstol. Kanske behövs fler lagändringar för att uppnå detta, vilket man alltså har gjort i Norge och Tyskland. Beviskraven ser då annorlunda ut, men rättssäkerheten är knappast hotad. Det är en framkomlig väg även i Sverige, om man menar allvar med att bekämpa IS och liknande terrorgrupper.

Brottsrubriceringar är inte det avgörande problemet, vilket även Forssberg påpekar. Därför riskerar en ändrad landsförräderilag att bli relativt tandlös. Det viktiga är att bevisföringen är tillräcklig, vilket den sällan är i dag. Här finns både resursproblem och en lagstiftning som gör att utredningarna blir vad jag i min lördagsledare kallade polisiära. Men att göra en rimlig polisiär utredning i en krigszon är otroligt svårt. Just den kulan ska knytas till just det dådet och just den personen. Här menar jag att vi bör göra som man har gjort i bland annat Norge och även kriminalisera samröre. Jag återkommer till hur detta har gått till i andra fall historiskt och varför detta är en rimlig förändring.

Faktum är att även Sverige har en lag på plats sedan förra sommaren som skulle kunna göra det lättare att komma åt Syrienresenärerna. Enligt 23 kap. i brottsbalken kan man dömas för “försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse”. Den tillämpas dock inte. Här ligger Sverige efter våra grannländer. Ramberg, Forssberg och DN:s ledarsida borde komma med konstruktiva förslag på hur vi möter hotet från IS. Både IS och Jabhat al-Nusra är organisationer som terrorlistats av FN. Det betyder att vi som medlemsstat i FN har en plikt att vidta nödvändiga åtgärder utifrån ett folkrättsligt perspektiv. Att då inte göra ordentliga utredningar på Migrationsverket är att svika offren i Syrien och Irak, och de offer som söker asyl här. Grundligare utredningar måste göras och säkerheten stärkas. Att jag i lördags upptäckte att en handläggare på Migrationsverket sympatiserar med jihadister är mycket oroväckande i sammanhanget (läs mer här).

I min ledare i lördags citerade jag flera av varandra oberoende källor som varnade för samma sak: Islamiska staten smugglar in krigare i asylströmmarna. I går gick Migrationsverket ut med att de upptäcker allt fler personer som misstänks ha begått krigsbrott eller brott mot mänskligheten bland dem som söker asyl (SR och Svt). Hittills i år rör det sig om 40 personer. I min ledare skrev jag om bristande kunskap hos dem som handlägger syrienärenden, vilket Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik bekräftade för mig i en intervju förra året.Till Sveriges radio säger Magnus Bengtsson, som är expert på asylfrågor vid Migrationsverket, att de nu satsar hårt på att höja kompetensen och kunskapsnivån hos de asylprövande enheterna. Det är bra, men räcker det?
IS, Jabhat al-Nusra och andra terrororganisationer borde inte jämföras med politiska organisationer,utan snarare med krigförande stater. Att förbjuda samröre med dessa organisationer, som har som uttalat mål att förgöra oss, är inte konstigare än att i krig förbjuda medborgare att ge information till eller kämpa för motståndarsidan. Landsförräderilagen bör uppdateras, även om det som sagt är bevisningen som är det svåra snarare än det moraliska.

I svaren på min ledare får man lätt intrycket av att det är viktigare att motverka lagändringar än att bekämpa IS. Inget verkar kunna göras. Allt ska fortsätta som vanligt. Något annat vore populism. Men varför denna resignation? Är det kanske en specifikt svensk attityd, med tanke på hur annorlunda våra grannländer agerar?

Tar Sverige överhuvudtaget hoten på allvar? Den instans som ansvarar för folkrättsbrott är Internationella åklagarkammaren. Det är Riksenheten för säkerhetsmål som hanterar de brott som faller under lagen om uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Johannes Forssberg skriver i sin kritik av min ledare att: "Man får utgå från att svenska åklagare gör vad de kan för att utreda vad återvändarna kan ha gjort sig skyldiga till."
I dagsläget arbetar fyra personer Riksenheten för säkerhetsmål. Fyra personer. De gör säkert vad de kan, precis som Forssberg säger. Men fyra personer är fyra personer. Det är för få. Det är SÄPO:s huvuduppgift att avvärja terrorattentat, men de ska bara sekundärt finna bevis som håller i domstol. Polisen har däremot ansvar för krigsbrott men de är alldeles för underbemannade vilket alltså även gäller internationella åklagarkammaren. Staten prioriterar inte tillämpning av den lagstiftning vi redan har på plats. Detta måste åtgärdas direkt, oavsett vilken lagstiftning man av olika skäl anser vara rättssäker eller inte.

Tyvärr har vi i Europa en fruktansvärd historia av att låta massmördare komma undan. Under efterkrigstiden gavs den tidens främsta jurister i uppdrag att bevisa och rättvist döma nazisttidens förbrytare. En bråkdel av brottslingarna dömdes. Men problemet var främst inte de rättsliga verktygen eftersom det fanns sätt att döma även de där konkreta bevis för att de höll i geväret saknades. Problemet då var en ovilja att jaga rätt på de ansvariga som hållit sig undan, eller de som gjort ett alltför bra arbete med att förstöra bevis. Samma ovilja verkar finnas i dag. Men vi kan göra som exempelvis Norge och Tyskland. Och vi kan tillföra resurser till åklagare, polis och Säpo så att de kan sköta sitt jobb. Och som jag tog upp i min lördagsledare behöver Migrationsverket göra grundligare utredningar.

"Självklart ska inte en person som satts att utföra kroppsarbete långt från stridszonen kunna dömas för en annan persons halshuggningar", skriver Johannes Forssberg. Borde man med samma tankegång ha låtit fler i Einsatzgruppen gå fria? Alla kunde ju trots allt inte knytas till specifika brott. Kanske dömdes någon felaktigt? Borde fler SS-soldater ha gått fria?

Nej, problemet var snarare att för få dömdes. Det är ett misstag vi inte bör upprepa. De som har samröre med terrororganisationer bör aldrig ha en fristad i Sverige. Och om nuvarande lagstiftning är föråldrad bör vi anpassa den till den nya verklighet vi lever i.

Källa: http://www.svd.se/det-ar-for-jobbigt-att-kriga-mot-terrorism/om/ledarbloggen
Refhttp://erixon.com/blogg/2015/07/utvisa-oavsett-konsekvenser-i-hemlandet/
Ref: http://ledarsidorna.se/2015/07/sveriges-rost-i-varlden/ 

----------------------------------

Nämnda Anne Ramberg, tycks ha iklätt sig samma opåkallade vänsterfeministiska offerkofta, som galtyppan Malena Ernman. Fruntimmer som lider kraftigt av "godhetssyndromet" och inte aktar för rov att tro att deras kändisskap per automatik gör dem trovärdiga inom den politiska debatten. Pinsamt, tack Ivar Arpi för krossandet av AR, hon hon babblat tillräckligt i offentligheten, och skämmer ut Advokatsamfundet, en organisation som redan står nära bottenskiktet inom yrkeskategorierna. Efter journalistskrået, alltid längst ned, så kommer advokaterna. Politiker står i en särklass, kan inte klassas som ett yrkesskrå, även om systemet idag felaktigt lämnat folkrepresentationsidén, och de facto blivit en karriärköttgryta, för obildade ungtuppar med bred käft och noll yrkeserfarenhet.

Kanske advokaternas smörgåsbord är mer väldukat än på länge, genom den famösa invällningen. Brotten ökar därigenomlavinartat, och därmed advokaternas lukrativa försörjning. Sammanfallande intressen... dvs särintressen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar