tisdag 28 juli 2015

"Flyktingbaaarnen" invaderar Sverige

Antalet asylsökande barn har fullständigt exploderat de senaste tio åren, vilket antas bero på att barn får asyl snabbare än vuxna, att Sverige inte kontrollerar barnens ålder och att man i efterhand får ta hit sin familj.

  • Svenska journalister gör allt i sin makt för att vidmakthålla denna bild av "flyktingbarn".
  • "Jag riskerar mitt jobb genom att berätta detta. ... Många av oss har order om att hålla tyst. Det är tjänstefel att exempelvis kontakta Migrationsverket och avslöja att man vet att någon av de boende har ljugit i sin asylansökan." — Signaturen "Isak" som arbetar på ett hem för ensamkommande barn
  • De senaste åren har allt fler våldsamma incidenter inträffat på de hem som tar emot "barnen".
  • De ensamkommande flyktingbarnen är nästa stora miljardindustri i Sverige. Och de som tjänar på "barnen" är de i många fall privata entreprenörer som upplåter boenden. Med en genomsnittskostnad på 2 000 kronor per barn och dygn, kostade de 7 000 "flyktingbarnen" som kom till Sverige förra året 5,1 miljarder.
En av de snabbast växande flyktinggrupperna till Sverige är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Antalet asylsökande barn har fullständigt exploderat de senaste tio åren, vilket antas bero på att barn får asyl snabbare än vuxna, att Sverige inte kontrollerar barnens ålder och att man i efterhand får ta hit sin familj -- trots att man vid ankomst påstod sig vara ensam i världen. Bara i juni ankom 1 500 asylsökande barn, och myndigheterna har nu stora problem att hitta boenden till dem.
Asylsökande barn är ett relativt nytt fenomen i den svenska migrationsfloran. De första siffror som finns är från 2004, och då kom 338 stycken till Sverige. Tio år senare var siffran makalösa 7 049, en siffra som mest troligt kommer att bli ännu högre i år.

Barnen kommer framförallt från Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia, men eftersom ytterst få av dem kan visa några id-handlingar vet myndigheterna egentligen inte varifrån de kommer.
Problemet är att de varken är ensamma, flyktingar eller barn. De är ofta betydligt äldre än 18 (vilket tydligt syns på bilder) och inte sällan väldigt aggressiva män mellan 20 och 30 år. Alla vet de att deras chanser att få uppehållstillstånd ökar drastiskt om de påstår att de är under 18 år.

Den officiella svenska beteckningen "ensamkommande flyktingbarn" är förförisk. Den för tankarna till en 7-åring med trasiga kläder och en luggsliten nalle i handen -- ett barfotabarn i världen. Äldre svenskar tänker ofelbart på de svenska insatserna för de finska vinterkrigsbarnen som i början av Andra världskriget strömmade till Sverige. Under 1939-1940 kom inte mindre än 9 000 finska barn som placerades i svenska fosterhem, allt medan Finland utkämpade Finska vinterkriget mot Sovjetunionen, som passat på att anfalla sitt grannland två månader in i Andra världskriget. Redan några få dagar efter att kriget upphörde i mars 1940 började hemtransporterna. I mitten av juni hade i princip alla barn återvänt hem till Finland.

Svenska journalister gör allt i sin makt för att vidmakthålla denna bild av "flyktingbarn". Ett av de mer groteska exemplen är från 2011 då en reporter fårn gratistidningen City i Malmö besökte ett boende för unga män, och satte en isbjörnsnalle i famnen på Ahmad från Afghanistan. Ahmad påstås vara 16 år, men ser betydligt äldre ut. Så för att få svenskarna att uppfatta honom som ett litet värnlöst barn använder journalisterna nallen som rekvisita. Men riktigt så naiva är inte ens svenskarna. Bilden är en av de mest använda på alternativa medier för att bevisa det man kallar "bluffen om de ensamkommande flyktingbarnen".

Varför väljer då män mellan 25 och 30 år att posera som barn och bli placerade i fosterhem och satta i skolor för tonåringar? Svaret är att "barn" får sina ansökningar snabbehandlade och att 75 procent av dem får permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Ett annat exempel på svenska journalisters oförmåga att skilja barn från vuxna kommer från Kristianstadsbladet. 2012 berättade tidningen om "Sveriges snabbaste 14-åring", Saad Alsaud, som uppges inneha rekordet för svenska 14-åringar på 100 meter (11,82 sekunder). På bilden ser man "14-åringen" springa tillsammans med riktiga barn i 10-årsåldern -- han ser snarare ut att vara deras pappa än några år äldre än dem.

Det anses orimligt att barn ska vänta längre än ett halvår på besked om de får stanna eller inte, och därför är det en stor fördel att i Sverige påstå att man är under 18 när man söker asyl. Eftersom barn inte kan placeras på vanliga flyktingförläggningar, hamnar de antingen i fosterhem hos svenska familjer eller i så kallade HVB-hem (hem för vård och boende). En sådan placering kan kosta de svenska skattebetalarna 5 000 kronor per person och dygn. I vissa fall har kommuner betalat 70 000 kronor i månaden för en enrumslägenhet.

En del av dem som jobbar på hem för "ensamkommande barn" har anonymt berättat för alternativa medier om bedrägerierna. Så här berättade signaturen "Isak" för Dispatch International i september 2014:
"Jag riskerar mitt jobb genom att berätta detta. ... Många av oss har order om att hålla tyst. Det är tjänstefel att exempelvis kontakta Migrationsverket och avslöja att man vet att någon av de boende har ljugit i sin asylansökan. Tänk er in i den situationen! Fråga er själva om ni i det läget skulle riskera er familjs ekonomi och er karriär, om ni undrar varför jag varit tyst så länge. Detta är förklaringen till att så få vågar berätta. Internt är det dock så att en majoritet av handledarna på asyl -och PUT-boendena diskuterar detta med att "barnen" i själva verket är vuxna, som vore det en självklarhet! Om detta som jag säger får spridning kan vi dock räkna med att någon tabloid kommer att lyfta fram den minoritet handledare som ännu inte blivit medvetna om omfattningen av asylbedrägerierna -- man ser det inte förrän man jobbat några år i branschen och tvingats inse hur det ligger till. Det är en process."
Bara i juni anlände 1 500 "baaarn" till Sverige, vilket är den högsta siffran någonsin för en enskild månad. Flera nya boenden akutöppnas nu, samtidigt som ledig personal får avbryta sina semestrar för att ta hand om dem. Särskilt akut är läget i Göteborg som tagit emot 403 barn hittills i år.

För tidningen GT berättar Louise Parbring, tf verksamhetschef för Integration i Göteborgs stad, om situationen:

"Det är en extrem uppgång som är långt högre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi har en oerhört akut situation i stan att möta upp och ta hand om dem." Parbring hoppas därför att göteborgarna ska öppna sina hem. "Vi kommer behöva familjer som kan ta emot dem. Och det vore jättebra med volontärer på boendena till olika aktiviteter."

Men problemen handlar inte bara om skattebetalarnas pengar och personalens avbrutna semestrar. De senaste åren har allt fler våldsamma incidenter inträffat på de hem som tar emot "baaarnen". I december 2014 rapporterade till och med Sveriges Television (som annars gör sitt bästa för att dölja våld på flyktingförläggningarna) om en 15-åring från Afghanistan som slagit och hotat såväl personal som andra boende. Bland annat hade han tagit struptag på en 14-åring och kört ner hans huvud i en tallrik med glass. Han tafsade på flickorna på hemmet och flera av dem vågade inte vara kvar, utan rymde till andra boenden. Till sist flyttades 15-åringen till en egen lägenhet och är nu välkänd av polisen på orten.

Men en del försvinner frivilligt från sina boenden. För ett par år sedan försvann elva barn från Notgårdshemmet i Ludvika, enligt uppgift för att de var "missnöjda med maten samt möjligheter att få skjuts och fritidsaktiviteter". Händelsen fick Dalarnas Tidning att reda ut vad som egentligen gäller för "barnen", om de verkligen bor under så dåliga förhållanden att rymning är en logisk lösning. Bo Sundqvist, chef för kommunens kultur- och fritidsförvaltning som har ansvar för integrationsfrågorna, berättade:
"Alla som bor på Notgårdshemmet har tillgång till eget rum med säng, skrivbord och en stol. Busskort får de varje månad, cyklar och datorer finns att låna på boendet. Men exempelvis mobiltelefoner får de bekosta själva."
Tidningens journalist skrev:
"Utöver mat och husrum har de cirka 1 900 kronor i månaden. Av dessa är 1 050 kronor vanligt barn- eller studiebidrag, medan resterande 855 kronor är ett särskilt stöd till ensamkommande barn, vilka alltså saknar föräldrar."
Journalistens påstående om att de saknar föräldrar är dock en sanning med modifikation. Låt oss återgå till Ahmad från Afghanistan, han med isbjörnsnallen. För tidningen City berättade han att han och hans familj levde under hot i Kabul (vilket slags hot och från vilka framgår inte), och att hans familj därför tog beslutet att "betala en människosmugglare att föra den då 16-årige Ahmad i säkerhet. Säkerhet som i Europa."

Men där tog Ahmads minne slut. City konstaterade lakoniskt att Ahmad inte minns hur lå̊ng tid resan tog, eller namnet på staden han anlänt till när han klev av Öresundståget på Malmö central. Dock visste han att han skulle promenera direkt till migrationsverket på Celsiusgatan och söka asyl. Hur detta var möjligt undviker tidningen att fråga honom om.

I andra länder använder man med framgång olika metoder för att åldersbestämma dem som påstår sig vara barn, men i Sverige anses detta numera fult och integritetskränkande. Nyligen visade en undersökning från Danmark att 72 procent av "baaarnen" i själva verket var vuxna. Att Danmark gör sådana här kontroller kan förklara att endast 818 barn sökte asyl där förra året, mot 7 049 i Sverige. Även i Finland och Norge ålderskontrolleras barnen, där uppskattas minst 66 procent vara äldre än 18 år.

Debattören och författaren Merit Wager skrev i september 2014:
"Att det skulle vara en så stor diskrepans mellan Sverige och övriga nordiska länder vad gäller asylsökande ensamkommande 'barns' ålder ter sig högst osannolikt."
Wager citerade Anders Thomas som under åtta år var anställd på Migrationsverket:
"Det kändes rent bisarrt att sitta och utreda '16-åringar' som uppenbarligen var närmare mig i ålder. På den tiden fanns det möjligheter att göra en åldersutredning, det finns inte i dag utan man verkar släppa igenom i stort sett alla som säger sig vara barn. Vad händer när dessa vuxna män börjar i gymnasiet och går med riktiga 16-17-åringar?"
Redan 2013 uppmärksammade Merit Wager på sin blogg att ända upp till 86 procent av "barnen" som kommer till Sverige kan vara vuxna. Det året gjordes nämligen åldersbestämningar av 134 asylsökande barn -- 116 av dessa visade sig vara över 18 år. Övriga 1072 "barn" undersöktes aldrig.
Wager skrev:
"Kostnaderna för 'ensamkommeriet' är enorma för de ca 86 procent vuxna som söker asyl som "barn", om man utgår från de siffror Migrationsverkets generaldirektör rapporterar och applicerar dem på samtliga som utger sig för att var under 18 år. Det går inte att bortse från att det rör sig om hundratals miljoner kronor varje år. Inte för 116, men om det rör sig om ca 86 procent av alla påstått minderåriga som kommer till Sverige (t.o.m. 30 september 2013 har det kommit totalt 2558) så är summorna hisnande. Hisnande!"
Och hisnande summor är verkligen vad det rör sig om. I en artikel i Expressen 7 november 2014 erkänner Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson att de ensamkommande flyktingbarnen är nästa stora miljardindustri i Sverige. Och de som tjänar på "barnen" är de i många fall privata entreprenörer som upplåter boenden.

Med en genomsnittskostnad på 2 000 kronor per barn och dygn, kostade de 7 000 "flyktingbarnen" som kom till Sverige förra året 5,1 miljarder.

Den senaste i raden av sanslösa historier om ensamkommande flyktingbarn är den om 17-åringen som 2013 skickades som "ankare" till Sverige. Familjen uppges ha betalat cirka 100 000 kronor för att skicka pojken till Sverige, och när han väl fick uppehållstillstånd skulle planen fullföljas -- det vill säga familjen skulle också komma hit. Men 17-åringen var inte nöjd med att familjen fick komma, han tyckte att de svenska skattebetalarna även skulle betala deras resa. Han skickade en räkning till socialtjänsten på 25 000 kronor för flygbiljetterna, men fick avslag. Detta nöjde han sig inte med utan överklagade till förvaltningsrätten, som gav honom rätt.

Ett relativt nytt fenomen är barn, som faktiskt är barn, från Marocko. Eftersom Marocko inte är i krig har barnen inga asylskäl, och därför rymmer de ofta från flyktingboendena innan de får avslag på sin ansökan och drar därefter omkring på gatorna i Stockholm. Förra året sökte 381 marockanska barn asyl i Sverige. Oftast är de gatubarn från Tanger eller Casablanca som tidigt börjat med droger och har en stark misstro mot myndigheter.

Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins, som arbetar i Stockholm, berättade 10 maj för Sveriges Television:
"Vi har lågt räknat 200 barn från Marocko som rör sig i city under kvällar och nätter och som begår brott. De är från 9 år och uppåt. De missbrukar ofta hasch och är helt oförstående till vår svenska hållning till droger."
De marockanska pojkarna begår brott som stölder, snatterier, ficktjuveri och en del personrån, men myndigheterna vet inte hur man ska hantera dem som inte vill ta emot den hjälp Sverige erbjuder.
"Kortsiktigt så kan vi låsa in dem på SIS-anstalter (slutna behandlingshem) men det är kortsiktigt och för att rädda enskilda liv. Jag tror att det måste till en nationell samordning för att komma åt problemet", sa polisen Christian Frödén.

Migrationsverket uppger att de tänker konsultera andra europeiska länder och "kanske måste skapa någon ny typ av hem för de här barnen".

Som vanligt konstaterar Sverige att det är upp till de svenska skattebetalarna att slanta upp. Fjärran vore det dem att sätta ner foten och vägra överåriga män eller marockanska gatubarn asyl i Sverige, något som på kort tid hade kunnat få ner antalet asylansökningar från "ensamkommande barn".

Källahttp://sv.gatestoneinstitute.org/6215/flyktingbarnen-invaderar-sverige

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar