Kjell Albin: "Visst gullas det med kommunistiska politiker"

 Video: http://play.mittmedia.se/video/stor-intervju-med-profilen-kjell-albin-abrahamson?t=235

Han har flyttat hem till Alsenbygden efter år i Warszawa, Wien och Moskva.I en långintervju med LT diskuterar Kjell Albin Abrahamson kommunismens svarta historia och går hårt åt både Sven Wollter, Jerry Williams. Pia Sundhage, och Åsa Romson ('Zigenarson').

– Mitt i Alsenbygden, i Kougsta eller rättare sagt Truvbacken, har Kjell Albin Abrahamson hittat sin hemvist. I en enplansvilla tar han emot LT:s team. På väggar och på byråer finns olika tavlor och föremål som vittnar om Kjell Albins alla år utomlands.

– Det här är mammas gata. Mamma kommer från Alsen och är född och uppvuxen i Nordbyn inte långt härifrån. Jag har varit här i Kougsta vartenda sommarlov ända sedan jag var liten grabb, säger han.
Kjell Albin bor fortfarande delar av året utomlands, i Nordtyskland. Tre-fyra månader per år är han i Truvbacken.

Även om Kjell Albin numera är 70 år och glad pensionär ("Jag är en optimist av naturen", säger han) så är han fortsatt produktiv.

I den senast utkomna boken "Låt mig få städa klart" går Kjell Albin hårt åt svenska kommunister. När förhållandena i Östeuropa förs på tal får Kjell Albins röst en glöd.

– Man ska komma ihåg att i dag, 25 år efter murens fall så ligger en industriarbetarlön i Polen, och Polen är ändå ett framgångsrikt land, på hälften av en svensk industriarbetarlön vilket visar vilken uppförsbacke de fortfarande har, säger Kjell Albin och utvecklar:

– Alltså, bor man i kommunistiska länder blir man ju inte så intresserad av den här flotta teoribildningen utan man är mer intresserad av praktiken. Då är det bara att konstatera att ekonomiskt, mänskligt, ekologiskt, vad som helst, så är kommunismen en katastrof. Det budskapet har ju lite svårt att gå fram i Sverige, konstaterar han torrt.

Vad säger du till de som i dag fortfarande kallar sig för kommunister eller försvarar den kommunistiska ideologin och säger "Det som var i Sovjet det var ingen riktig kommunism eller socialism"

– Då ber jag dem peka på det land där kommunismen eller socialismen har lyckats. Att de kallar sig kommunister har jag svårt att förstå. Eftersom ingen vettig människa går omkring och kallar sig för nazist och säger "Jag är nazist, inte i den där bemärkelsen att vi dödade judar, utan jag är mer nazist i bemärkelsen att vi byggde Volkswagen åt en väldig massa människor och att vi byggde bra Autobahn och sånt där".

Om tiden som utrikeskorrespondent i Moskva:


– Jag hade både fru och tre barn med mig som fick uppleva den här miljön. Det var under varubristens tid. "Vad gjorde din fru där då" (undrade folk). Då sa jag "hon stod i kö". Hon stod i kö för att handla mat så att vi hade något att äta. Det var tuffa villkor. Men det är också bra att man inte seglar på någon räkmacka i ett sådant där bristsamhälle. Det var oerhört lärorikt.

Om bildandet av Solidaritet i början av 1980-talet och Lech Walesa:
 
– Jag var där på Leninvarvet när det hände. Det berodde på att Olof Palme hade sett till att det var visumfritt mellan Sverige och Polen. Jag läste faktiskt polska på universitetet (i Polen) då. De andra journalisterna från de andra länderna de kom inte in eftersom myndigheterna satte stopp. Det är väl enda gången i mitt liv som jag rapporterat för amerikanska, tyska och holländska radiostationer.

Är det det journalistiska värv som du är mest nöjd med?

– Alltså, vi fattade ju att det var något stort. Men jag tror inte att någon av oss fattade hur stort det var. Att det steg fram en elektriker (Lech Walesa) och så att säga stängde av huvudströmbrytaren till kommunismen det var... Det var enastående att få vara med om detta. Sedan bakslaget med general Jaruzelskis militärkupp och hela åttiotalet när det var brist på i princip allting och folket nästan svalt. Sedan blir Polen i alla fall ändå det första land som skakar av sig det kommunistiska oket. Att se en diktatur falla det är nog det roligaste man kan vara med om som människa och journalist.

Du skriver krönikor i Länstidningen och många av dem har ofta temat antikommunism. Bland annat tog du upp Sven Wollter och hans ställningstagande för kommunism, eller socialism.

– Jag tycker att det är sanslöst. Jag vet inte om det skulle förekomma i något annat europeiskt land att en människa får sitta i en timme (SVT:s Min Sanning) utan kritiska motfrågor. Anna Hedenmo bara sitter där och ler när Sven Wollter sitter där och lovprisar Stalin och Nordkorea. För mig är det vämjeligt eftersom vi aldrig skulle tillåta att någon satt i TV-soffan och lovprisade Hitler och Göring. Det gäller ju inte bara Sven Wollter utan det gäller ju även till exempel Jerry Williams som i svensk TV bjöd Stalin och Lenin på den här fiktiva middagen som man har i (SVT:s) Gokväll. Det är ju fullständigt osmakligt.

Dina krönikor får både ris och ros. Exempelvis av Östersunds-Postens reporter Stefan Nolervik. Din krönika där du skrivit om Åsa Romson kommenterar han på Facebook:

"Det här är bland det mest föraktfulla jag läst på länge. Antifeministiskt, antiziganistiskt, politikerföraktfullt, högerpopulistiskt, mobbande och läskigt. Allt i ett. Dessutom själva grundanledningen till kvinnohatet, ett feluttalat ortsnamn på polska".
 
– Jaha. Det är ju fel allting (han skriver). Men det är roligt, Auschwitz är inte polska, på polska heter det "Oświȩcim". "Auschwitz" är tyska och Åsa Romson uttalade det fel och jag skrev en krönika där hon jämförde den flyktingkatastrof som är verklighet i och kring Medelhavet. Hon jämförde det med historiens största massmord i Auschwitz. Det är ett sätt att, precis som nynazisterna vill, trivialisera och förminska nazismens brott.

I din text här så skriver du "Åsa Romson, eller Åsa Zigenarson som vi kallar henne". Är inte det onödigt? Förklara bakgrunden.

– Eftersom att hon själv sa inte bara romer utan också zigenare. Det vet vi ju att i dag så vill romerna bli kallade för romer.

Kvinnohat då? 

– Det där är ju en sån där populistisk uppräkning som bara är... (Kjell Albin läser igenom utskriften av Facebook-kommentaren igen). Det är just såna där inlägg som förstör kulturklimatet och hela debattatmosfären i Sverige. Att klistra på en hederlig människa... jag skulle gärna ha träffat Nolervik nere i Auschwitz men där har jag inte sett att han varit.

Vad tycker du om debattklimatet i Sverige?

– Fruktansvärt alltså. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte flyttar hem på heltid. Eftersom det verkar finnas en nolervikare bakom varenda stubbe. Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det. Men jag tror att vi skulle ta oss en bra bit på väg om Nolervik inte bara greppade efter de där mest populistiska slagorden.

Hur ser du på kollegor, journalister, som kollektiv? Kent Asp har gjort en undersökning för ett par år sedan. Den kritiseras från en del håll. Bland annat (SVT:s) Mats Knutsson. I korthet kan man säga att (undersökningen visar) att journalister har vänster- och miljöpartistiska sympatier (i högre grad än övriga svenskar).

– Så är det ju. Länge var ju vänsterpartiet och kommunisterna i dominerande ställning. Men sen så har ju miljöpartisterna tagit över vilket syns. Det är väldigt sällan som en intervjuad miljöpartist i Knutssons kanal (SVT) får en kritisk följdfråga. Visst gullas det med kommunistiska politiker, vänsterpolitiker och miljöpartister. De kommer lindrigare undan i hela den granskning som sker och ska ske av politiker än andra partier.

Vad händer framöver? Planer, projekt?

– Jag ska läsa korrekturet på en bok som jag hållit på med i säkert tio års tid som handlar om Jämtlands-Postens chefredaktör Victor Hugo Wickström som på 1880- och 1890-talet, i tjugotvå års tid, var chefredaktör. Han var den förste homosexuelle i Sverige. Den förste som steg ut ur garderoben och det var inte lätt att göra på 1880-talet. Han har skrivit flera böcker om detta och vikten av ett tolerant samhälle.

Om sin bitvis tuffa retorik i krönikor och böcker:

– Jag har ett språk med väldigt mycket salt och peppar. Det är mitt sätt att skriva. Jag är naturligtvis medveten om att många stöts av det här. Men det är väldigt många som attraheras av det också. Jag är 70 år gammal. Jag har ingen arbetsgivare. Jag har haft tre hjärtinfarkter och det gör att mina dagar, på ett sätt, kan vara räknade. Jag lovade mig själv vid andra hjärtinfarkten att jag aldrig ska ljuga, att jag aldrig ska hyckla. Och därför tycker jag också att jag som författare, efter 2002 (andra hjärtinfarkten) så är det de bästa böckerna och krönikorna jag har skrivit.

Här avrundas egentligen intervjun. Men en fråga till dyker upp innan vi bryter upp hemma hos Kjell Albin Abrahamsson.

Finns det något som inger dig hopp?

– Oh ja. Livet självt inger mig hopp. Man måste vara optimistisk, man måste tro på framtiden. Man måste tro att det är möjligt att förändra saker och ting. Det kommer alltid att finnas dumhuvuden. Men det gäller bara att de inte får dominera debatt och samhällsliv.

När vi ställt bort kaffekopparna och går förbi Kjell Albins arbetsrum innan vi går ut för att åka tillbaka till redaktionen så hänger två flaggor där. Jämtlandsflaggan och den regnbågsfärgade Prideflaggan.


Kjell Albins krönikor:
Medelålders vit kvinna med uttalsproblem 

Källa: http://www.ltz.se/jamtland/krokom/kjell-albin-visst-gullas-det-med-kommunistiska-politiker

---------------------------------------------------


- Kjell Albin Abrahamson är en härlig, rättfram människa, en av mycket få journalister som vågar identifiera verkligheten, stå för, och offentligt uttala sina synpunkter, vilka aldrig är PK. Jag sätter honom - tillsammans med Ingrid Carlqvist - som de främsta av journalister, i det råmörker som råder inom det sliskiga härket maktmegafåner i politikernas tjänst. Ljugarkåren inom gammelmediasfären, inkl SVT, SR och UR, statens icke-neutrala kommunistbefrämjare i etern.