- Jag försvarade Decemberöverenskommelsen när den slöts, inte bara för att det då var mitt jobb utan även för att jag inte såg något gångbart alternativ. Jag tänker inte sälla mig till kretsen av personer som gapar som om inga nyanser finns, och som om DÖ i sig är det stora problemet i dagens politiska läge. (Och de som anklagat inte bara alliansledningarna utan även deras medarbetare för att "sälja deras röster", "avskaffa demokratin” och dylikt är över huvud taget inte värda ett seriöst svar. Den här texten riktas inte till dem.)
Jag var kluven då, och jag är kluven nu. Ingen har någonsin gillat DÖ, oenigheten har gällt huruvida det finns bättre alternativ. Och så såg det inte ut, i den väldigt tumultartade situation som Sverige befann sig i förra vintern.
Jag gör inte anspråk på att tala för någon annan. Men för min del kan jag säga att två valrörelser på ett år, varav en slutar med utflyttning ur regeringskansliet, innebär både fysiska och mentala påfrestningar.
Visst hade vi orkat en tredje valrörelse, och hade den kunnat ge ett annat resultat så hade det kunnat vara värt ansträngningen. Men ingenting tydde på det, och väljarna ville över huvud taget inte ha extravalet. Det hade blivit en lika ansträngande som meningslös återvändsgränd. Ingen kunde få majoritet, och därmed kunde inte SD:s ultimatum övervinnas.
Stefan Löfvens lösning med blocköverskridande samarbete då? Han blev, utan något eget politiskt program, partiledare sedan företrädaren helt sonika städats bort. Han blev statsminister med hjälp av löften han aldrig tänkte eller kunde hålla. Han undvek (och undviker) att ge svar som väljarna har rätt till och måste ha för att kunna göra informerade val. Han svartmålade både Alliansen och Sverige som helhet, ständigt med detta ”någonting” som höll på att gå sönder men som numera tydligen är helt lagat.
Samtidigt begärde han att Alliansen skulle splittras och hjälpa honom betala notan för hans egna uttalanden. Han satte kort sagt upp hela sin politiska agenda på blåskontot. Att legitimera den hanteringen var få alliansare sugna på, med rätta.
Och SD? Bara agerandet i budgetfrågan diskvalificerade dem som tänkbar partner. Därtill kommer förstås allt annat. Partiets historik, dess många företrädare som återkommande uppträder direkt oanständigt och så vidare.
Det handlar inte om att migration inte kan eller får diskuteras, utan just om att samarbete kräver mer förtroende än vad något parti känner för SD. Som sagt, Decemberöverenskommelsen framstod på många sätt som det minst dåliga. Den gjorde extravalet onödigt. Den gav viss stadga åt ett land som just då drev vind för våg.
Att jag ändå landat i att Decemberöverenskommelsen inte fungerar beror väl egentligen bara på att den inte fungerar, om ni förstår vad jag menar. Den här sortens avtal kräver stor legitimitet, legitimitet som DÖ saknar.
Missnöjet är helt enkelt för stort för att detta ska kunna hålla i ytterligare sju år. Vi talar om en period motsvarande Alliansens samlade regeringstid. Och sådant kräver betydligt fastare skrov än vad DÖ har.
Alliansen är det starkaste koalitionsbygge som någonsin skådats i nordisk politik, faktiskt ett av de starkaste i världen. Ändå krävdes massor av arbete för att hålla ihop den. Det finns inte en chans att DÖ, som ingen gillar och många avskyr, klarar den här sortens påfrestning under så lång tid.
Problemet med DÖ är alltså inte att enskilda lagstiftare eller väljare anser sig bli förbigångna, för de har varken mer eller mindre chans att påverka exempelvis pensionsuppgörelsen eller budgetreglerna.
Problemet, som underskattades förra vintern, är att DÖ så effektivt kortsluter den politiska debatten, även i frågor som inte har med budgeten att göra. Och detta skadar alla partier som var med och ingick den. Det är som att spreja tårgas inomhus.
För många erfarna politiker var DÖ inte så mycket konstigare än att minoritetsregeringar även tidigare har kunnat regera landet, och delvis stämmer det. Men bara delvis. Och från andra perspektiv ser det helt annorlunda ut.
Så vad göra i stället? Det är den fråga som snart sagt ingen borgerlig DÖ-motståndare har besvarat. Och jag medger att någon exakt vägkarta inte finns. Men i den mån regeringen inte kan få sin politik genom riksdagen så är det rimligt att det blir en ny talmansrunda.
Kanske kan det ge en mer hållbar situation, och kanske inte. Men dagens situation är bevisligen inte hållbar. Regeringen ses inte som regering, den borgerliga oppositionen ses inte som opposition. Och det som ändå kunnat göras från regeringshåll är om möjligt värre än vad många av oss hade trott.
Det handlar inte bara om de många svikna vallöftena. Det handlar om utredningar om framtidens äldreomsorg som olästa kastats i papperskorgen. Om att Sverige gjort sig irrelevant som aktör i den för världspolitiken så viktiga Mellanöstern. Det handlar om att den förra statsministern tog emot USA:s president i Stockholm medan den nuvarande köar för att fotograferas med honom på FN-mingel för personer som inte får komma till Vita huset, som Raúl Castro och Alexander Lukasjenko.
Och där Fredrik Reinfeldt kunde samla EU:s tiotaggare för överläggningar på Harpsund får Stefan Löfven nöja sig med att uppträda på jippon tillsammans med Beyoncé och Coldplay.
Vi är människor, vi gör misstag. Det gör oss inte till idioter, det visar bara att vi är ofullkomliga.
Jag hoppas att de partikongresser som hålls under hösten, inklusive Kristdemokraternas, reparerar just det här misstaget. Det vore egentligen inte särskilt radikalt, utan innebär bara att den parlamentariska ordning som gällde före december 2014 åter tas i bruk.
Alternativet är däremot radikalt. För om partikongresserna avslår motionerna mot Decemberöverenskommelsen så innebär det per definition att de aktivt tar ställning för den. Och då blir det närmast omöjligt att backa, oavsett vad som händer.
Men än finns tid att säga att DÖ var ett misstag. Att intentionerna bakom den var goda, men att den nu blivit en kvarnsten runt halsen på hela den svenska samhällsdebatten. Partikongresserna bör grabba tag i den livlinan.
Johan Ingerö
Källa: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/doe-kortsluter-den-politiska-debatten-18879?pack=15868
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar