--------------------------
- Niklas Strömstedt sjöng en sång och media exploderade.
Åsikterna går upp och ner och fram och tillbaka. Arga människor skriver arga saker på internet. Det är samma tvådimensionella slagfält som vanligt. Idag är det informationskriget som utkämpas, och det är slaget om Facebook som måste vinnas. Detta är den underförstådda premiss vi alla har accepterat. Det är därför vi lägger regnbågsfilter över våra profilbilder och anlägger dekaler som stolt proklamerar ”87 % är inte rasister!”.
För att ta ställning.
På den enda arena som räknas.
Vi kastar slagord på SD som om de vore granater, brukar bitska texter som täckande eld, allt i hopp om att hålla fienden nere.
Vad som än fungerar, så länge det fungerar. 87 procent är inte rasister och vi 87 procent konspirerar så gott vi kan för att hålla de resterande tretton nere.
Men det fungerar inte. Det är väl det som är problemet.
Vi har dansat den här dansen i fem år nu. Vi har försökt sätta hårt mot hårt. Vi har argumenterat mot SD på varje arena vi kunnat finna att få deras siffror att gå åt andra hållet. Ändå har de bara fortsatt att växa, sakta men säkert, trots alla förtvivlade ansträngningar.
Trots järnrör, tjusiga tiggarflickor och nedbrända flyktingförläggningar.
Det är inte så konstigt. SD minns vad vi har glömt.
Den sanning ingen av oss vill kännas vid är att en röst på SD är lika mycket värd som en röst på Miljöpartiet eller Moderaterna.
SD vet att den riktiga striden inte utkämpas på Facebook. SD vet att den enda striden som räknas utkämpas en gång vart fjärde år. Det kostar dem ingenting att låta oss känna oss lite smartare, lite mer pålästa, lite mer politiskt korrekta. Det kostar dem inte någonting ens om det råkar vara sant. För en röst är en röst är en röst. SD behöver inte övertyga antirasisterna. De behöver bara fortsätta tala till väljarna.
Framför allt när de tycks vara det enda parti som gör det.
Vi har rasat, och vi har kämpat. Men vi har inte framfört några alternativ. Det går att bryta ner och analysera SD:s ogenomtänkta siffror hur långt som helst, men så länge vi inte tillhandahåller några egna spelar det ingen roll hur mycket Stefan Löfven skanderar att det inte finns några murar i hans Europa. Murarna bygger inte sig själva. Man måste budgetera för dem, sälja in dem, och förklara varför de behövs. Precis som SD har gjort.
Medan vi har varit upptagna med att argumentera mot murarna har vi glömt bort att argumentera för något annat.
Det känns bra att proklamera att man inte är rasist. Det känns skönt att kunna klappa sig på axeln när man delat en avslöjande exposé om Avpixlat med sina följare. Men det kommer inte att övertyga någon som inte redan håller med dig.
De som röstar på SD gör det inte för att folk hotas med järnrör. De röstar på SD därför att SD tillhandahåller lösningar på deras problem. SD berättar en historia de känner igen. Om att bo i ett litet samhälle som sakta men säkert urfolkas. Om ortens apotek som stänger igen och om Systembolaget som flyttar. Om att inte ha något jobb och eller ens några förhoppningar om sådant.
De berättar en välbekant historia i ljuvligt, gammaldags svart och vitt där alla problem kan förklaras med invandringen, där livet kommer att bli enklare, bättre, och mer lättbegripligt om vi bara åtgärdar denna enda fråga. De talar till väljarna. De talar till dem vi har glömt.
SD är inte problemet. SD är symptomet på infektionen vi inte vill kännas vid.
Det är få som hatar invandrare för hatets egen skull. De flesta som hatar invandrare hatar dem därför att det är enklare att lägga skulden på någon annan än att erkänna att det inte finns någon enkel lösning. Det är lättare att hata något nytt och skrämmande än att maktlöst se allting runt omkring vittra sönder utan att kunna förhindra det. På det sättet är vi lika, antirasisterna och SD:s väljare. Vi ser gemensamt hur det Sverige vi vuxit upp i vittrar sönder. Och vi ser båda den andra sidan som orsaken.
Kanske måste vi sluta kämpa emot SD:s berättelse och börja berätta vår egen historia.
Kanske måste vi sluta sätta plåster på brutna ben. Det finns smärtsamma sanningar som inte blir hörda. SD har byggt sin framgång på att kalla sig sanningssägare. Kanske är det dags att ta tillbaka det ordet. Kanske är det dags att uttala den sanning som bor mellan deras historia och våra motargument; Att invandring kostar pengar, men att vissa saker är värda kostnaden. Att äldrevården inte fungerar, att vi inte vet hur vi ska lösa lärarbristen, att privatiseringarna har medfört lidande, att köerna inom vården är för långa, att integrationspolitiken inte är perfekt, men att inget av det är flyktingarnas fel.
Man måste erkänna att problemen finns där innan man kan lösa dem. Man måste lyssna på de som lever med dem.
Antirasister, kallar vi oss. Men att vara anti vinner inga val. Vi måste vara för någonting.
Det är dags att erbjuda egna lösningar och egna sanningar. Vi måste vara för det Sverige som vi kallar vårt.
Av Camilla Sten
Debuterar som författare i januari på Ordfront med en roman om ett Sverige där ett främlingsfientligt parti tagit regeringsmakten
Åsikterna går upp och ner och fram och tillbaka. Arga människor skriver arga saker på internet. Det är samma tvådimensionella slagfält som vanligt. Idag är det informationskriget som utkämpas, och det är slaget om Facebook som måste vinnas. Detta är den underförstådda premiss vi alla har accepterat. Det är därför vi lägger regnbågsfilter över våra profilbilder och anlägger dekaler som stolt proklamerar ”87 % är inte rasister!”.
För att ta ställning.
På den enda arena som räknas.
Vi kastar slagord på SD som om de vore granater, brukar bitska texter som täckande eld, allt i hopp om att hålla fienden nere.
Vad som än fungerar, så länge det fungerar. 87 procent är inte rasister och vi 87 procent konspirerar så gott vi kan för att hålla de resterande tretton nere.
Men det fungerar inte. Det är väl det som är problemet.
Vi har dansat den här dansen i fem år nu. Vi har försökt sätta hårt mot hårt. Vi har argumenterat mot SD på varje arena vi kunnat finna att få deras siffror att gå åt andra hållet. Ändå har de bara fortsatt att växa, sakta men säkert, trots alla förtvivlade ansträngningar.
Trots järnrör, tjusiga tiggarflickor och nedbrända flyktingförläggningar.
Det är inte så konstigt. SD minns vad vi har glömt.
Den sanning ingen av oss vill kännas vid är att en röst på SD är lika mycket värd som en röst på Miljöpartiet eller Moderaterna.
SD vet att den riktiga striden inte utkämpas på Facebook. SD vet att den enda striden som räknas utkämpas en gång vart fjärde år. Det kostar dem ingenting att låta oss känna oss lite smartare, lite mer pålästa, lite mer politiskt korrekta. Det kostar dem inte någonting ens om det råkar vara sant. För en röst är en röst är en röst. SD behöver inte övertyga antirasisterna. De behöver bara fortsätta tala till väljarna.
Framför allt när de tycks vara det enda parti som gör det.
Vi har rasat, och vi har kämpat. Men vi har inte framfört några alternativ. Det går att bryta ner och analysera SD:s ogenomtänkta siffror hur långt som helst, men så länge vi inte tillhandahåller några egna spelar det ingen roll hur mycket Stefan Löfven skanderar att det inte finns några murar i hans Europa. Murarna bygger inte sig själva. Man måste budgetera för dem, sälja in dem, och förklara varför de behövs. Precis som SD har gjort.
Medan vi har varit upptagna med att argumentera mot murarna har vi glömt bort att argumentera för något annat.
Det känns bra att proklamera att man inte är rasist. Det känns skönt att kunna klappa sig på axeln när man delat en avslöjande exposé om Avpixlat med sina följare. Men det kommer inte att övertyga någon som inte redan håller med dig.
De som röstar på SD gör det inte för att folk hotas med järnrör. De röstar på SD därför att SD tillhandahåller lösningar på deras problem. SD berättar en historia de känner igen. Om att bo i ett litet samhälle som sakta men säkert urfolkas. Om ortens apotek som stänger igen och om Systembolaget som flyttar. Om att inte ha något jobb och eller ens några förhoppningar om sådant.
De berättar en välbekant historia i ljuvligt, gammaldags svart och vitt där alla problem kan förklaras med invandringen, där livet kommer att bli enklare, bättre, och mer lättbegripligt om vi bara åtgärdar denna enda fråga. De talar till väljarna. De talar till dem vi har glömt.
SD är inte problemet. SD är symptomet på infektionen vi inte vill kännas vid.
Det är få som hatar invandrare för hatets egen skull. De flesta som hatar invandrare hatar dem därför att det är enklare att lägga skulden på någon annan än att erkänna att det inte finns någon enkel lösning. Det är lättare att hata något nytt och skrämmande än att maktlöst se allting runt omkring vittra sönder utan att kunna förhindra det. På det sättet är vi lika, antirasisterna och SD:s väljare. Vi ser gemensamt hur det Sverige vi vuxit upp i vittrar sönder. Och vi ser båda den andra sidan som orsaken.
Kanske måste vi sluta kämpa emot SD:s berättelse och börja berätta vår egen historia.
Kanske måste vi sluta sätta plåster på brutna ben. Det finns smärtsamma sanningar som inte blir hörda. SD har byggt sin framgång på att kalla sig sanningssägare. Kanske är det dags att ta tillbaka det ordet. Kanske är det dags att uttala den sanning som bor mellan deras historia och våra motargument; Att invandring kostar pengar, men att vissa saker är värda kostnaden. Att äldrevården inte fungerar, att vi inte vet hur vi ska lösa lärarbristen, att privatiseringarna har medfört lidande, att köerna inom vården är för långa, att integrationspolitiken inte är perfekt, men att inget av det är flyktingarnas fel.
Man måste erkänna att problemen finns där innan man kan lösa dem. Man måste lyssna på de som lever med dem.
Antirasister, kallar vi oss. Men att vara anti vinner inga val. Vi måste vara för någonting.
Det är dags att erbjuda egna lösningar och egna sanningar. Vi måste vara för det Sverige som vi kallar vårt.
Av Camilla Sten
Debuterar som författare i januari på Ordfront med en roman om ett Sverige där ett främlingsfientligt parti tagit regeringsmakten
Källa: http://unvis.it/http://www.expressen.se/debatt/antirasismen-kommer-aldrig-att-besegra-sd/?ref=yfp
--------------------
Anm: unvis.it p g a att inte direktklicka på ex Pressens länksajt, vilket ger intäkter till denna fulmedia-skapelse.
- VAD är målet för 'uppvaknade' - "f d bara-mot-SD-kampanjare"? Alla PK-ister, som gammelmedia, SVT/SR/TV4, journalistkåren, advokatsamfundet, myndigheter, regering/riksdag, "godhets"-organ, "artist-vänster-svansare", 'tankesmedjor', m fl m fl? INGEN VET!
- Lita inte på de ångerköpta. Det finns krafter med oändliga resurser, för att knäcka hela välfärds-Europa, Sverige en sosse/mp-villig munsbit. Googla på kombinationen 'George Soros', 'fria gränser', 'invandra till Sverige', 'arabiska'... det räcker långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar